Ni som har barn, vill ni ha barnbarn?

Det klassas som narcissism förresten. Att en förälder anser sina barn fungera som deras förlängda arm och förväntas uppfylla förälderns behov. Ingenting med barnaskaffande kommer med någon form av garantier. Hur ens barn är, vilka drömmar och önskningar den har. Förutom uppfostran så är man bara en åskådare/ förhoppningsvis deltagare i barnets liv.

Precis så jag känner också.

Vill mina barn ha barn och får barn blir jag jätteglad, om de inte vill ha barn och avstår barn kommer jag inte sörja några missade barnbarn utan glädjas för mina barn och om de vill ha barn men inte får några så kommer jag sörja för att de sörjer. 

Man kan önska sig barnbarn, men man kan inte förvänta sig barnbarn.

Jag tror att de som resonerar så, lever kvar i det gamla tankesättet, då barn var en självklarhet och barnbarn närmast en skyldighet. Idag har många en vidare syn och inser att människor är olika, samt att det låga barnafödandet inte är enskilda individers ansvar. Det ligger på samhällsnivå. Dels att underlätta så att fler vill och vågar skaffa barn, dels anpassa samhället efter verkligheten. Att vi blir fler äldre och färre yngre.

Enda undantaget mot den starka barn-normen förr, var de som försökte men inte kunde få barn. De klandrades inte på samma sätt som de som frivilligt valde bort barn. Däremot tyckte man synd om de barnlösa, vilket det förstås också var om barnlösheten var ofrivillig.

Kunde man inte få biologiska barn, förväntades man adoptera. Det fanns generellt en mycket starkare förväntan än idag, på att på ett eller annat sätt, ge sina föräldrar barnbarn. Denna norm började luckras upp först för några decennier sedan, och lever fortfarande kvar till viss del, som synes i tråden. 

Bland många minoritetsgrupper är normen fortfarande stark. Man förväntas inte få lika många barn som föräldragenerationen kanske fick. Men man förväntas gifta sig och få några barn, helst med en landsman. Alla förväntas vara heterosexuella osv. 

Jag vet. Jag syftade främst på svenskar (i betydelsen kulturellt svenska) samt andra västerlänningar, om än i varierande grad.

Mest likt Sverige är övriga Norden och andra länder i Nordeuropa, som t ex Tyskland och Storbritannien. I en del västerländska länder är barn-normen fortfarande stark, om än inte lika stark som i andra kulturer.

Jag skulle gärna vilja ha barnbarn men har bara ett barn och hon vill "aldrig ha barn". Hon är bara 15 så vi får se, men självklart är det upp till henne. Kanske ändrar hon sig, kanske inte. 

Håller med.

Mitt barn är litet men jag längtar redan efter barnbarn och planerar för hur mycket mer stöttande och närvarande morföräldrar vi kommer att vara än mitt barns. 

Eftersom det bara blev ett barn för oss och jag drömt om en stor familj hoppas jag blir en del av barnets framtida. 

Men om hen inte vill ha barn är det såklart hens beslut och kommer inte att påverka vår relation.

Min största dröm är att mina barn ska växa upp på ett bra sätt och blir självständiga vid vuxen ålder. 
Barnbarn och sånt har jag inte tänkt på än.

Om inte barn fyllde några behov hos vuxna så skulle människan som art inte överlevt. Sen att vår värdegrund och moral slår i taket idag och allt ska vara perfekt är ett mer tillförlitligt tecken på narcissism än att man väljer att skaffa barn i sig.

Lite onödigt att skriva hen när du redan sagt att ni skulle bli morföräldrar kan jag tycka. 

Innan jag fick mina barnbarn så var min åsikt att det blir vad det blir, huvudsaken är att mina barn är/blir lyckliga. Jag har aldrig frågat om barnbarn eller varför det tog tid. Nu har jag barnbarn som är väldigt älskade och välkomna. Men jag är inte lyckligare än innan de kom.

Ser inte du någon skillnad på att skaffa egna barn och förvänta sig att ens barn skaffar barn åt dig?
Nej, det är inte narcissistiskt i sig självt att skaffa barn. Skulle du däremot ha förväntningar på ditt barn att uppfylla vissa saker, eller betrakta barnet som din förlängning. så klassas det som narcissism.

Vill barnen inte ha barn så kommer jag så klart att acceptera det, däremot hoppas jag att åtminstone något av barnen kommer vilja ha det.

Jag ville egentligen inte ha barnbarn, eftersom jag var evigt trött på ungar när mina barn flyttade hemifrån. Nu har jag två barnbarn och får vara en snäll mormor då och då och ta hand om dem när dottern är bortrest eller upptagen med jobb. Men jag märker redan efter bara någon timme med barnbarnen att jag bara vill hem och stänga dörren och få vara ifred för ungar.