Semester utan mig?

Vad får dig att stanna kvar i relationen då? Självklart finns det ju så mycket mer än bara vad som skrivs här...men av sakerna du halt att beskriva är det svårt att hitta något som du upplever hamnar på plussidan.

Barnen, huset. Tog upp med barnen förut att mamma och pappa kanske skulle må bäst av att bo ifrån varandra. De bröt ihop fullständigt och hotar med att ta sitt liv då livet ändå är slut om vi separerar.... 😳 Ena barnet nämnde även att pappan psykiskt misshandlar mig, jag nekade självklart till detta men de märker mer än vad man tror.

Det är just såna saker jag tänker på. Ofta hör jag föräldrar säga att man stannar för barnens skull men många gånger är det minst lika negativt, om inte värre, för dem att man stannar. Hur gamla är barnen och varför tror du att det barnet som själv ser att du blir psykiskt misshandlad vill att du ska stanna?

Om min partner bara varit med mig av praktiska anledningar såsom hus så hade jag också börjat göra saker på egenhand med barnen. Vad är hönan och ägget i detta fall? Låter som ni har djupgående problem som ni aldrig löst eller lyckats prata om. Fokusera på problemet istället för att sitta sur och tycka synd om dig själv. Fattar att det är en tråkig situation men du har alla möjligheter att lösa den, om han fortfarande vill dvs. Men det lär du märka. 

Barnen är i 9 och 14. 

Jag var med barnens pappa i 6 år och det räckte mer än väl. Ändå hade vi uppehåll ett tag men nej inte värt det. Alla mår så mycket bättre när vi inte är tillsammans. Den enda som inte förstod det i flera år och försökte få oss ihop igen var han. 
Livet är för kort att slösa på ett dåligt förhållande och det blir inte bättre. Hellre bo ensam och må bra än bo ihop med någon som det bara är dåligt med. 

Nu sen snart 3 år så har jag en särbo som är den bästa och vi trivs bra ihop och har roligt. Barnen gillar honom också. 

Kan också säga som så att jag är så glad för att vi aldrig kom till den punkt att köpa bostad ihop. 

Detta TROR jag bottnar i en sjuklig svartsjuka som gör att denna man straffar mig och distanserar sig. Tro mig, har försökt kommunicera men det är omöjligt...

Ta hjälp av familjerådgivningen här. Ring dem redan idag (googla, det är via kommunen). 
Du behöver få hjälp och stöd att komma ur den här relationen. Ring familjerådgivningen och få hjälp att sätta en plan. Är han våldsam etc så behöver du lämna direkt förstås. 
Så här kan du inte ha det. Och, som du var inne på, ser också barnen en del. Men de är för unga för att säga hur du ska göra oavsett. Här behöver du vara den vuxna. 

Pratar de så mår de definitivt inte bra av hur de har der

Lämna 

Håller med. Pappa sa att han stannade för vår skull med och för att mamma inte skulle klara sig själv (fattar vad han menade nu för hon hamnade i kronofogden direkt, ljuger ständigt osv). Jag bad honom dra från henne. Men det blev tyvärr så att han blev sjuk och hamnade på ålderdomshem istället alldeles för tidigt. 

Snälla, prata aldrig så med barnen innan ni vuxna har bestämt att ni ska separera. Den dagen tycker jag att ni gemensamt ska berätta för barnen, och då även förklarar ert redan bestämda upplägg med t ex varannan vecka osv. 

Låter ju helt sjukt att du ens tar upp detta med dina barn. Barnen är inte din psykolog. Tycker du ska skärpa till dig och ta vuxenansvar.