Saknat sjukdomsinsikt. Först på äldre dar har jag förstått hur avvikande jag varit hela livet. ADD & Autism

Har ingen officiel diagnos. Men förstår att det förmodligen handlar om det. Jag är helt okej med det. Jag accepterar det med ett lugn. Men naturligtvis hade det underlättat att få den här insikten när jag var lite yngre..

Jag var till exempel ganska ensam. Undrade varför jag hade så få kompisar, när andra verkade ha större kompisgäng som de umgicks i. Jag hade bra kompisar men väldigt få.

Insikt har för mig kommit stegvis. Efter hand. Delvis efter att jag till viss del liknar min ena förälder som är mycket udda och alltid betett sig märkligt. Det började med att jag förstod där att det var nåt som avvek och sedan efter det så började jag känna igen mig till viss del och jag kunde dra vissa paralleller då.

Jag har också sen jag var tonåring haft återkommande perioder av depressioner. Jag vet att det går över efter ett tag. Men det kommer alltid igen.

Jag gillar tydliga instruktioner. Andra verkar fatta saker lite mer intuitiv, eller genom erfarenhet osv. Det funkar inte lika lätt för mig.. Jag drar inte automatiskt paralleller utav erfarenhet. I alla fall inte lika snabbt då. Jag lär mig oftast sa riktigt bra, men det tar längre tid och jag är mer av en slow starter. 

Problemet för mig på jobbet är att allt ändras så snabbt. Det är hela tiden nya rutiner, nya tillvägagångssätt och nya saker att lära sig. Jag fastnar i gamla hjulspår och är långsammare med att anpassa mig. Är nöjd med att äntligen fått grepp om nåt, men så får företagsledningen för sig nånting, och det kommer nya direktiv. Osv..

Det läggs också på arbetsmoment hela tiden. För tio femton år sedan var arbetsuppgifterna enklare. Inte alls lika mycket att hålla reda på. Tidspressen idag är också klart högre.

Jag känner igen mig i allt du skriver. Vid cirka 45 års ålder fick jag diagnos ADD, jag har även utretts för autism, nu går jag igenom ännu en utredning. 

Jag har dock haft tur med min partner, vi har varit gifta i 22 år och har två barn vilket har varit en stor trygghet för mig. Jag landar mer och mer i mitt privatliv, men på arbetet och socialt är det kämpigt trots fina arbetskamrater, jag orkar knappt vara ute i samhället. 

Vad arbetar du med? 

Jag känner igen mig i delar av detta, men jag började förstå tidigare och har accepterat att jag är som jag är. Det är rätt skönt när man gör det.

Har funnits tillfällen från ungefär 25 års ålder då jag har funderat och anat lite, men sen skjutit det ifrån mig lite. 

Levde väl såpass enkelt eller vad man ska säga, att bekymren inte syntes, eller märktes så mycket. Idag med familj, sambo och barn är det lite för mycket för mig.. 

Stor igenkänning i allt du skriver, vilket är en stor utmaning i dagens samhälle där det finns så mycket åsikter om det där med diagnoser. Jag är 50 och det dröjde till typ 45 innan jag av en halv slump bara insåg att jag sannolikt har ADHD. Flera aspekter av mitt liv innebär enormt kämpande hela tiden men eftersom ingen annan ser det, utan bara ser vilken utbildning jag klarat och vilket jobb jag har anser de att det inte är möjligt att jag har ADHD. Istället tillskrivs då tankspriddhet, glömska, svårigheter med struktur som att jag är lat och bekväm. "Det är ju bara att...." Vilket stämmer så långt som att det är det enda som fungerar och enda lösningen, men den där delen med "bara" är inte riktigt så.

Förstår att det finns flera vuxna idag som hade mått bra och sluppit mycket lidande om de hade fått en diagnos tidigare.

Nu handlar inte tråden om mig. Ville bara uttrycka min förståelse för dina upplevelser och hur jobbigt det kan vara. Jag hoppas insikten i sig kan vara hjälpsam för dig. Kan bara ge rådet att nätverka och söka så mycket information om det som möjligt. Var bara selektiv i vilken information du tar åt dig. Finns många som fastnar i lidandet och ursäkterna, fullt begripligt men tyvärr inte hjälpsamt.