Hur länge ska jag vänta på att han blir redo för barn?

Sörj och lämna. Du verkar redan ha börjat sorgeprocessen.

Han är 32 år nu. Om 2-3 år är han 34-35 år. Medelåldern att skaffa barn för män är 33 år. Det är mycket mindre vanligt för män att få barn när man är 20-22 år än 34-35. 

Men jag håller med dig om att han antagligen inte vill ha barn. 

Men hon kan väl inte sätta en deadline att ?Är hon inte gravid till jul? , det låter ju helt sjukt. De har ju ingen aning om hur lång tid det kommer ta när de börjar försöka. Det är helt normalt att det kan ta upp till ett år, för vissa tar det längre tid också utan att det är något fel. Mitt första barn tog 1,5 år och ett missfall fast jag bara var i 20-årsåldern. Och fjärde barnet blev till på första försöket när jag var 36. Så man vet aldrig innan.. 

Hon kan sätta en deadline för när de ska börja försöka men inte när hon ska vara gravid. Det lär bara leda till extrem press för honom och henne.. skulle förvåna mig om han ens kan få upp den med en sån deadline ärligt talat. 

Det är väldigt individuellt med fertiliteten, jag blev gravid på första försöket när jag var 36 (fjärde barnet). Och min mamma blev oplanerat gravid med vad som skulle blivit hennes femte barn om hon hade behållit när hon var 41, min bästa vän fick sitt första barn nyligen när hon var nästan 38, hon blev gravid på första försöket , hade varit tillsammans med killen i mindre än ett halvår .. en annan av mina bästa vänner blev nyligen oplanerat gravid vid 39..känner en som blev gravid på första försöket (insemination) när hon var 44.. kan fortsätta med massa exempel på kvinnor jag känner. Så att fertiliteten dalar snabbt efter 35 stämmer inte på alla. 

Men ja du har helt rätt i att TS inte vet hur det är just för henne (och honom). Det kan ta flera år att bli gravid, det vet man aldrig innan. Så av den anledningen är det ju bra att inte vänta för länge med att börja försöka. Och jag håller med om att han slösar hennes tid och att hon borde fundera på att lämna och träffa någon som verkligen vill ha barn. 

Skaffa inte hus innan ni börjar försöka åtminstone, det  bara krångligare att lämna om han fortsätter förhala. Tyvärr har du inte så många år kvar att vänta om du vill ha mer än ett barn. 

Att träffa någon ny och lära känna honom tar minst ett år gärna två eller tre. Kanske hittar du inte rätt direkt utan det tar ett par år att hitta rätt kille. 

Jag får tyvärr stämma in i kören som tycker att du ska flyga vidare. Din kille har fått vela länge nog 

Vi Fick barn när jag var 26 , var livrädd för det 
men när väl barnet kom så blev jag som ombytt , full focus på barn och familj 
fick andra barnet vid 34 och nu är de vuxna 
själv är jag 54 år och är man 
ställ din kille mot väggen och ge honom ett ultimatum
antingen eller ?.lika med färdig velat 

våra barn är det som är och har varit livet för oss! 
finns ingen rätt tid för barn , det vi enda som vi vet säkert är att vår tid här på jorden är inte för evigt och ju äldre man blir , ju mindre orkar man 

Tyvärr slösade jag mina bästa år på män som inte var redo eller lika angelägna om att få barn som jag var. Trots att jag sagt tidigt i förhållandet att familjeskapande var viktigt för mig. Mannen i det sista förhållandet tyckte inte att det var så bråttom trots att jag närmade mig 35. Jag avslutade förhållandet efter ca 3 år, då min kärlek till honom inte var starkare än min önskan om barn. Jag visste att jag skulle bli otroligt bitter om jag missade chansen att få barn pga en man. Visst var det jobbigt att avsluta ett förhållande med någon jag älskade men jag tror att kärleken hade gått över i hat om jag stannat och inte fått barn/ eller en chans att få barn.

Jag kände att chansen att hitta en partner att skaffa barn med inom en rimlig tid var liten. Därför påbörjade jag snabbt processen att få hjälp att bli gravid som ensamstående kvinna, med donatorceller. För att få hjälp via landstinget/ regionen behöver man börja processen innan 35 tror jag. Jag blev gravid på första försöket tack och lov och har nu världens finaste son. Han är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv! Visst kan det vara tufft att vara ensam förälder ibland, men eftersom det är självvalt så är det inte lika jobbigt som att vara ofrivilligt ensam pga att den andra föräldern inte tar sitt ansvar. Jag har fått stort stöd och uppmuntran av vänner och familj att bli mamma! Har även vänner och bekanta som gjort samma resa, av i stort sett samma anledning, att de tröttnat på män som ?aldrig är redo?. 

Nu är jag gravid igen via donator (samma) men fick betala ur egen ficka. Behövdes flera försök denna gång och hjälpande läkemedel, kanske pga min ålder (39). Jag är otroligt glad att få ge min son ett syskon. 

Vi är inte en traditionell familj med mamma pappa barn, vilket även jag drömde om en gång att vara en del av. Nu ser jag fördelarna med att vara själv med ansvaret. Bl a behöver jag inte bli besviken på att den andra föräldern inte hjälper till/ gör sin del. Jag vet att jag får hantera alla situationer, all VAB, alla beslut och alla inköp. Men jag har också  bara mig själv och mitt barn att ta hand om. Jag behöver inte plocka och städa efter en annan vuxen eller ta diskussioner om vem som ska vabba, vem som ska jobba deltid för att få ihop livspusslet, vem som ska få egentid eller vem som ska betala vad mm. 

Jag utesluter inte att träffa en man i framtiden att bli en familj med! 

Som sagt, din biologiska klocka tickar på och du behöver ta ett beslut om du vill ge din sambo en chans att inom kort börja familjebildningen eller om du ska gå vidare med annat alternativ. Jag tycker du snart ska ta samtalet med honom igen och säga att om ni inte börjar försöka nu (det är vanligt att det tar upp till ett år att bli gravid, även när allt är bra) behöver du gå vidare i livet. Han har ju ändå sagt att han vill ha barn med dig och bör förstå att du inte kan vänta. Om han ändå tvekar är det din signal att gå! 

Jag förstår ditt dilemma och din barnlängtan till 100 % och hoppas att det löser sig till det bästa för dig! All lycka! 

Du som kvinna har inte denna tid på dig. Så är det tyvärr. 
Jag och min man väntade med att skaffa barn. Vilket visade sig vara ett sämre beslut. För vi blir inte gravida. 7 år tillsammans och ska nu påbörja ivf. Som inte heller är en säkerhet och gud vet hur länge vi kommer hålla på med detta. 
Vi skulle ha sökt hjälp tidigare. 
Hade jag vetat, det jag vet idag. Hade jag ställt ultimatatum mycket tidigare. 

Känner du att du kan njuta av sex med skydd? för mig blev sex bara ångestladdat och jag grät efteråt. Efter ett tag kände jag att jag inte ville ställa upp på sex mer förrän det var dags att försöka. Först tyckte han att jag var hemskt som satte ?ultimatum ?. Sen dröjde det bara några veckor tills han var redo. 

Fast vill man bilda familj med en man som går med på barn för att det är det enda sättet för att få ligga? Visst, många män blir redo under graviditeten/när bebisen föds. Men jag skulle inte våga chansa.

Ja det är nog nästan ingen man i världen som tycker han är för gammal för barn när han är i 35-årsldern haha. Det finns ju män som skaffar barn när de är dubbelt så gamla eller mer (inte någon bra idé men det händer).

Men ja med tanke på att de har varit tillsammans så länge så kanske det är så att han inte vill.. Vet inte riktigt vad jag tycker om det där med ultimatum. Någon tycker till och med att hon ska vägra ha sex tills han går med på att försöka. Vill man verkligen ha barn med nån som blir pressad till det och inte riktigt vill? Blir han verkligen en bra pappa då? Är det inte bättre att hon försöker hitta någon som vill eller kanske gör det på egen hand? 

Hade jag varit ihop med någon i fem år, haft det materiella och ekonomiska på plats tittat på hus och haft en sambo som såg en framtid med mig som far till hennes barn hade jag inte kunnat tänka mig en finare kärleksförklaring. Månne hade jag väntat tills husköpet varit i hamn, men sen hade det varit fritt fram s.a.s. 
Med all säkerhet har din sambo aldrig har velat ha barn även om han älskar dig och ser en framtid med dig. Troligen är han för feg för att säga det rakt ut i rädsla för att förlora dig. Därför förhalas det hela. Men det ska du inte ta någon hänsyn till. Ingen kan tvingas att bli far lika lite som en kvinna ska tvingas att avstå från barn bara för att partnern inte vill. Jag tycker att du äger den här frågan och har rätt att få ett klart och tydligt svar. Även om ett ev uppbrott skulle vara känslomässigt jobbigt skulle det ändå vara värt det.  

Men skit i att säga nåt till honom mer då. Du sätter en deadline för dig själv i relationen bara och har han inte tagit initiativ till bebis då så gör du slut.

Ställ dig i bostadskö redan idag.

Tillägg: Att bygga sitt liv på en annan person som inte ens vet vad de vill är inget framgångskoncept.

Jag kände att han var redo. Och jag hade rätt. Han gick in för papparollen 100% och verkar än så länge 12 år senare trivas med det. Men klart jag kunde haft fel. 

Å andra sidan, ska man ställa upp och ha sex med den man älskar trots att det känns helt fel och väldigt ångest framkallande?

Jag tyckte också det kändes lite jobbigt att min sambo körde avbrutet de flesta gångerna mellan vårt första och andra gemensamma barn så visst förstår jag på ett sätt. Men nej jag hade inte direkt vågat vägra sex , risken finns ju till och med att han bara hade lämnat istället då, vill han verkligen inte ha barn och inte heller vill leva i en relation utan sex så är det ju enda alternativet (eller att vara otrogen). För oss blev det ju ett barn till iallafall sen men inte för att jag ställde ultimatum eller sexvägrade. Och nej jag håller med det någon annan skrev , man vill ju inte ha barn med någon som inte vill egentligen utan går med på det bara för att man ställer ultimatum.

Nej man ska inte ställa upp på sex om man inte vill oavsett anledning. Men oavsett hur det blev för er skulle jag säga att det är bättre att lämna i en sån situation än att hota och ställa ultimatum och sånt. Man vet aldrig hur det blir och det är inte värt att chansa tycker jag när det handlar om något så viktigt som ett barn, det kan ju påverka det evetualla barnets liv för all framtid om pappan har blivit pressad och aldrig ville egentligen. 

Det är svårt att ställa upp på sex när det så tydligt påminner en om att det enda man lever och andas för i livet riskerar att gå förlorat. Det blir verkligen ett skådespel. 

Det är ju inte som att skrika och slåss utan bara en direkt konsekvens av att sex i det läget för mig i första hand var nåt man gjorde för att skaffa barn. Man låter inte någon som är svältande sitta med vid bordet som sällskap utan att smaka maten. Typ. 

Om han älskade mig och skulle vilja ha barn inom rimlig tid (vad nu det är, men max ett år kan man väl känna i den åldern) så skulle han få klara sig utan sex en tiden helt enkelt. Väljer han att lämna i stället är det nog det bästa. Så att jag får rimlig chans att skaffa barn på annat sätt. 

Tycker fortfarande inte det är värt att chansa, det kanske har gått bra för er hittills men det är inte alls säkert att det gör det för TS om hon gör på det sättet.  Och det låter inte så bra att känna att sex är något man bara (eller nästan bara) gör för att skaffa barn, hur kommer det bli när ni är klara med barn då? Eller när du faktiskt inte kan få barn längre? Ska ni sluta ha sex? Känner du verkligen så inför sex med din partner tror jag det bäst för bådas skull att lämna. 

Tänker på det där som Andrew Tate sa , att det är gay att njuta av sex med en kvinna för sex är bara till för att skaffa barn. Han trollade säkert bara men det låter ju som att han inte tänder på kvinnor överhuvudtaget egentligen men kan tvinga sig till sex för att det ska bli barn. Tycker du det låter hälsosamt i ett förhållande? Nej då ska man inte gå med på sex utan lämna och antingen hitta någon man faktiskt tänder på (man eller kvinna). Eller leva utan att ha sex och skaffa barn på annat sätt (genom t.ex insemination) om det är det man vill. 

Håller helt med dig! min närmaste vän och hennes sambo väntade med att skaffa barn. Sen fick han som ung 30-åring cancer. Idag har han inga simmare som är livsdugliga. Infrysningarna han gjorde var så pass dåliga att det inte gick att göra ivf. Nu lever dessa personer i ånger och de enda min vän känner som tröst är att det känns bra att vi alltid varit noga med skydd, så vi har aldrig behövt göra en abort. Den tanken att vi hade kunnat haft ett barn idag hade gjort fruktansvärt ont.

hon älskar såklart sin sambo men jag vet att hon ibland vill lämna just för att kunna få barn.. jobbig tanke