Min sambo har mundiarré

Jag har flera runt omkring mig som är sådär. De är helt ostoppbara. Försöker jag eller någon annan säga.nägot så blir de avbrutna innan de kommit till poängen och ordbajsaren tar över ordet igen.
Jag vet inte varför de har sådant behov av att berätta saker, men det är en riktigt jobbig egenskap.
Jag har märkt att jag väldigt snabbt zoomar ut och tänker på annat när en sådan person babblar, så när de pratat färdigt har jag ingen aning om vad de sagt.

Dumpa din kk. Han låter jobbig.

Ja det känner jag igen. Det tar väldigt mycket energi att lyssna på detta så jag har med tiden börjat koppla bort och hör knappt orden han säger ibland. Men det är nog inte bra det heller att behöva göra så ofta? 

det låter som aspergers, dvs ett handikapp. de kan vara väldigt ovetande, som om de lärt sig att bete sig via ngn sort konstig tv serie. trump har det, min mor har det. det är inte ovanligt. om de får ett stabilt liv, samma saker händer, varje dag, är de mer lyckliga. fast jobb. men t ex om det blir mer socialt umgänge, då kan de bete sig lite hur some helst. de vet inte. och ibland kanske de lär sig. men ja, kolla in tv serien Dating on spectrum, eller liknande, på Netflix, tror jag. men ja, det är ett handikapp. så försök förstå det. och förösk hjälpa dem lite mer, kanske. inte bara bli förbluffade. mm, inte alltid lätt. vissa, som Trump, och min mor, måste vinna hela tiden, och varför det, undrar man, jo för de har inte ngt att falla tillbaka. förlorar de, blir man utshasad, eller försöker de förstöra en. så var det för mig. och man enkelt se det hos trump med. men som sagt, ett handikapp. och inte alla kan man hjälpa heller. men ivssa kan man. min mor ändrade sig. lite. och det är bra, speciellt då hon inte fick ngn hjälp när hon växte upp. men var det lätt kring henne? nej. men ja, forsk alite i detta. och observera mer än bry er, liksom. bry Dig, men oroa dig inte. de är ju bara så. men ja, största stressen är att tappa ansiktet i det offentlifga, och med en sådan person är detta väldigt nåra

Hej Jen, 

Troligt i botten en ADHD diagnos med obefintligt självinsikt. 

Ta mjukt upp det med henne när ni har det och tillsammans med henne lär henne signaler och sociala koder.

Lycka till 👍

ja, inte lätt. man kan bli trött, om man bryr sig på fel sätt. vissa ÄR ju tröttsamma. och har ingen AANING om det, hehe. min tant anna, hon är medveten om att hon pratar mycket, så henne kan man meddela, om det behvs. men jag har liksom lärt mig vid att lyssna med lättare öra, så man inte missar ngt, för hon har ju ganska roliga berättelser. men ja, många släktingar liksom undviker henne lite. men ja, hon är rolig, och har sådan värme. då får hon prata på. ja, det kan ju varar adhd, också, faktiskt. man liksom pratar om allt, och hela tiden? de är också ganska omedvetna. 

Det tar väldigt mycket energi för min del också. Ibland önskar jag att jag hade två tidtagarur så att jag kunde ta tid på hur länge jag talar och hur länge den andre talar och sedan presentera lite statistik över ärendet...

Diagnos av något slag 
ADHD , släng av Asperger-autism ?
få människan att testa sig , tyvärr kostar det en del , men kan vara en befrielse att få verktyg att använda sig av för att bli en behagligare människa 
om hen blir medveten om det så går det att jobba på det 

någon som bablar konstant kan bli olidlig jobbigt och man orkar inte lyssna , till slut så får hen gå runt å babbla själv
 

Min karl med add är likadan, men bara med folk han känner, han gillar inte att prata med nya människor, om han inte fått i sig några öl, då är han helt jäkla hopplös, min grannes man är likadan, och nör dom två träffas på (bor några hus ifrån) så måste vi båda säga till dem flera gånger, senaste gången tjatade dom på i 40 minuter och då sa jag hej då till frun och började gå hemåt, han sprang ikapp mig efter några minuter men störigt är det

En person som gör så där ockuperar taltid, tar makten över samtalet. Det är på sätt och vis maktspråk att bara prata på och inte lyssna.

Jag avbryter, pratar på om mig och mitt utan att vara provokativ. Om jag vill gå så går jag. "Nej, nu måste jag kila/lägga på. Vi ses." Jag tar tillbaka makten över samtalet.

Om det är någon närstående så skulle jag anstränga mig för att komma till rätta med problemet. Övertyga personen om hur hen agerar och hur det påverkar dig. Eventuellt spela in såna samtal och spela upp det för hen.

Det var en bra idé att spela in det och sedan spela upp så han hör själv hur ensidiga konversationerna är. Blivit så att jag drar mig från att träffa människor tillsammans och hellre gör det själv så att det går att prata. Känns som att man blir fråntagen att synas gång på gång när han alltid ska ha ordet. 

Det verkar rätt djupt rotat i personligheten hela beteendet. 

Din sambo borde snarare träna på att lyssna i stället för att försöka sluta prata. 

Det är svårt att förhålla sig till när någon säger att man ska prata mindre. Då blir det lätt att personen tystnar helt.

Det  kan finnas många förklaringar till varför någon pratar mycket men jag tror att det kan handla om osäkerhet i sociala situationer i din sambos fall eftersom han inte gör det när ni är ensamma. 

Säg att han ska lyssna mer i stället och ställa följdfrågor på det personen säger. Då kommer det bli ett mer naturligt samtal. 

Tack för råd. Ska säga det till honom. 

Ja något åt det hållet kan det vara. Även märkt att det blir ännu mer när han är i kontakt med sin familj. Att lyssna på deras diskussioner är som att lyssna på ett ordbråk där alla ska ha sista ordet. 

Där kan du ha förklaringen. Att det är inlärt.

Men visst kan ADHD, Asberger eller narcissism också yttra sig så!

Som någon skrev tidigare: Problemet är inte att din sambo pratar mycket, utan att han inte lyssnar. Att andra knappt får en syl i vädret. Det blir nästan som han kör monologer. Det blir inga givande samtal. Då tröttnar omgivningen och det kan bli olidligt för en partner, som det har blivit för dig i sociala sammanhang. Jag förstår att du inte gärna vill ha med honom när ni träffar andra, om det ofta slutar med att han tar över hela samtalet.

Att vara utåtriktad och pratsam är ett personlighetsdrag skulle jag säga, men att lyssna på andra, ställa frågor och följdfrågor, är en träningssak. Av någon anledning har din sambo inte lärt sig det, trots att han är i medelåldern.

Om det beror på något handikapp eller att hans familj är likadan, spelar egentligen ingen roll. Han behöver träna på detta. Då blir konversationerna mer naturliga och givande för alla. Frågan är hur du ska få honom att förstå det utan att såra. Men man kan också se det som att han måste ta ansvar för sitt beteende, så att andra VILL umgås med honom. Han är vuxen och borde fixa detta. 

Personer som bara babblar och inte lyssnar, är inte bara jobbiga. De ger lätt intrycket av att inte vara så intresserade av vad andra har att säga. Samtidigt vill de själva gärna vill bli lyssnade på. Det är ingen inbjudande kombination. 

Jag säger inte att det är så för din sambo TS, men hans beteende verkar sitta djupt rotat. Om det beror på oförmåga eller osäkerhet, är svårt att säga. Men turtagning i samtal är viktigt om omgivningen ska orka med en i längden.

Jag vet själv, för jag är ganska pratsam och kan bli väldigt babblig i vissa situationer. I diskussioner, om jag behöver prata av mig, om jag har saknat umgänge, om jag är särskilt intresserad av just det samtalsämnet, osv. Detta är ganska vanligt. Då kan det vara svårt att lyssna på andra, för man har så mycket att säga själv.

Jag har fått _lära mig_ att bli en bättre lyssnare, samt att ta ett steg tillbaka utan att tystna helt. Samt låta andra prata även om de inte säger något jätteintressant. Om de förväntas lyssna på mig, får väl jag lyssna på dem? Inom rimliga gränser förstås.

Men jag har också märkt hur vanligt det är att pratkvarnar är dåliga lyssnare. Tyvärr.