Hur kan man tycka att det är jobbigt att vara ensam?

* klar med kärlekslivet ska det stå 

Inte alla förunnat att kunna göra det.

Alla kan jobba mot det liv man vill ha.

Vissa människor försöker lura sig själva att de inte kan som ätt sätt att friskriva sig ansvar och arbetsinsats. Men deras undermedvetna vet att det är en lögn så självkänslan kommer bara att bli sämre och sämre med tiden.

Ibland finns det omständigheter som man inte har kontroll över.

Folk är väl olika, men jag tycker det är skönt att kunna vara själv och att inte behöva babbla hela tiden. Hade nog ärligt haft svårt med en sambo, en särbo med samma behov som jag hade gått bra.

Det finns alltid omständigheter som man inte har kontroll över.
Det finns alltid saker man kan göra för att förbättra situation. 

Frågan är vad man fokuserar på.

Eftersom jag då representerar gruppen "gillar inte vara ensam", så får jag väll försöka utforma ett begripligt svar :)

I mitt fall är det absolut en fråga om tryggheten, dels har jag en inte allt för rolig bakgrund som barn av olika orsaker, men ovanpå det har NPF diagnos samt är multisjuk i övrigt - och det bygger upp en omedveten inre oro, som stillas av att det finns någon annan där - om man snabbt behöver åka till Sjukhuset och inte klarar ringa ambulansen själv - vilket hänt ett par ggr - och hela den svängen.

Men sen finns också en social förklaring, jag har aldrig fått lära mig att vara ensam - ensam. Jag kan absolut ligga i soffan ensam i ett rum och vara totalt fockuserad på vad jag gör, utan att lida av att ingen är i rummet och är social med mig, kan tycka att det är skönt - men sen har jag också andra stunder när jag vill vara social, diskutera, planera osv. 

Sen är det otroligt viktigt, att man lär sig läsa av och förstå sin motparts behov av ensamhet, ingen orkar eller vill "sitta ihop" 24/7, man vill inte göra exakt samma saker, man har en något direrensierad vänskapskrets som man kan vilja göra saker med som andra parten inte alls gillar - eller tom tycker är bra att andra parten går iväg och gör med just någon/några av sina vänner. Jag försöker alltid vara jättenoga med att inte strypa - jag vet att det ligger tendenser i det i min diagnos, så det är något jag dagligen jobbar på - får hugga mig i tungan antal ggr - låta vara ifred, liksom låta partnern hitta på saker utan att du ingår i planen, och framförallt kommunicera. Fungerat i närmare 15 år, så jag hoppas det gör det lika länge till. Men visst, man vet aldrig. Osvuret är bäst - påstår mig inte vara någon relations expert - ett sträck i statistiken sen innan. Enda fördelen med det, är att ta man med sig de kunskaperna, har man förutsättningar att bli bättre partner i framtiden, om man väljer/önskar det och hittar någon med samma önskan.

Jag tycker inte det är jobbigt att vara ensam, har alltid massor att göra MEN jag har träffat min själsfrände och jag älskar att vara med honom. Vi hittar på massor tillsammans och njuter av att vara I varandras sällskap. Är jag ensam för mycket blir jag uttråkad, jag älskar att uppleva saker med min särbo, älskar alla diskussioner vi har mm.

Det är ett väldigt navit sätt att se världen.

Det är ett väldigt navit sätt att se världen.

Tvärtom. 

Det är ett väldigt naivt och infantilt synsätt och inbilla sig att man inte kan komma framåt. 

Två förklaringar av samma sak, krona och klave.