💔?Min bror mår sämre för varje flytt – hur får vi kommunen att lyssna?

Hej!

Vår familj befinner oss i en mycket svår och känslomässigt påfrestande situation som rör min bror, som har flera neuropsykiatriska diagnoser, inklusive autism, ADHD, bipolär sjukdom, epilepsi samt paranoida tankar. Han är beviljad LSS och bor idag på ett gruppboende med personal dygnet runt.

Problemet är att gruppboenden aldrig riktigt fungerat för honom ? han har redan tvingats flytta mellan olika boenden fem gånger under åren. Han kommer ofta inte överens med personalen, och ännu mer sällan med de andra brukarna. Det leder till konflikter, missförstånd och oro ? både för honom och för oss som familj. Flera av boendena har dessutom legat långt bort från vår stad, vilket gjort det ännu svårare för honom att känna sig trygg.

Varje gång han kommer hem till oss blir han som en annan människa ? han lyser upp. Här får han prata sitt modersmål, äta mat från vår kultur, känna sig förstådd och accepterad. Det märks tydligt hur mycket bättre han mår i vår närhet. Men så fort han ska gå tillbaka till sitt boende blir han nedstämd, får ångest, blir arg eller ledsen. Det är samma mönster varje gång. Han ringer oss dagligen, ofta på videosamtal, bara för att han saknar oss så mycket. Han längtar efter närhet, trygghet, sitt språk, sin familj.

Nu har ännu en incident inträffat. Det blev konflikt på boendet, polisen tillkallades, och nu vill boendet inte ha kvar honom. De planerar att placera honom på ett akutboende i väntan på ännu en ny flytt. Vi som familj vet redan hur det kommer att sluta ? samma negativa spiral, samma känsla av utanförskap och instabilitet för honom. Vi är ärligt talat utmattade av att se honom kastas runt som om han vore ett problem istället för en person.

Jag är utbildad undersköterska och har en nära relation till min bror. Vi vill hitta en annan lösning: att han får en egen anpassad lägenhet, och att vi bor mycket nära ? helst i samma hus eller trappuppgång. Jag eller någon i familjen kan vara hans stöd i vardagen, till exempel som personlig assistent, boendestödjare eller genom annan insats. Vi vill helt enkelt bygga en trygg, strukturerad och kärleksfull vardag för honom, där han får leva ett liv med verklig kvalitet och inte bara "fungera i systemet".

Frågan vi nu ställer oss är: Hur kan vi övertyga kommunen, LSS-handläggare, ansvariga chefer och förvaltaren om att detta faktiskt är det bästa alternativet ? både för honom och för oss? Hur kan vi få gehör för hans önskan att få bo nära sin familj, i en miljö där han mår bättre och kan stabiliseras långsiktigt?

Vi är inte bara bekymrade ? vi är ledsna, uppgivna och också stressade av hela situationen. Det är svårt att se sitt syskon fara illa när lösningarna som erbjuds gång på gång slår fel. Nu vill vi göra det annorlunda. Nu vill vi bli lyssnade på. Vad kan vi göra för att få till en hållbar lösning som faktiskt utgår från hans behov och vår verklighet?

Alla råd, erfarenheter eller exempel från er som lyckats få till ett liknande upplägg tas emot med stor tacksamhet.

Detta hände idag. Imorgon ska jag ha ett samtal med hans förvaltare och chefen på gruppboendet. Just nu är min bror hemma hos oss, och vi motsätter oss starkt att han placeras på ett akutboende i väntan på en permanent lösning.

Tack för att ni läser.