Känner mig för belastad och psykiskt påverkad, tips?

Håller med. På Mindler kan du nog få en tid redan imorrn. En fysisk kontakt på vårdcentral kan nog ta lite tid och särskilt nu under sommaren. Så kanske testa Mindler först och se om det känns som det ger ngt. 
Ibland kan ju fysiska möten kännas som att de ger mer också, men samtidigt kanske det är en stress för dig att åka till ngt sånt också. 
Så prova Mindler redan imorrn. 

Alla har ju sin skit tänker jag. Lite orolig vad en terapeut ska tänka såsom att jag egentligen är priviligerad men ältar och tycker synd om mig själv? Resurserna behövs egentligen på andra ställen? Jag tänker mycket på varför mina kollegor verkar klara sina liv bättre och må bättre medans jag inte har orkat träffa en vän på flera månader och känt mig som en robot de senaste åren. 

Det låter verkligen som att du sätter alla andra före dig själv. Men du behöver vara rädd om dig själv och dina utmattningssymtom är starka och det är inte konstigt. Jag blir stressad bara jag läser om din tillvaro och vardagen imorrn. 
Jag känner själv personer som gått in i väggen kraftigt. Ditt påminner. Därför så viktigt att ta itu med det nu direkt. 
Risken finns annars att du blir sjukskriven och har svårt att orka med dina barn, vilket du nog kommer ångra sedan annars. 
Du behöver få stöttning i att värna dig själv, låter det som. Lägg det på en professionell kontakt att hjälpa dig med det. 

De tänker det EXAKT rakt motsatta - Om ändå fler sökte stöd och hjälp INNAN det har gått för långt. Även om jag skulle haka på din teori om vad de skulle tänka så får du hjälpa mig se vad som skulle göra dig priviligierad. Jag kan då inte hitta något i din beskrivning. Och nej, resurserna ska användas där de gör bäst nytta och det är betydligt lättare att fixa ett stenskott än en sprucken vindruta om jag nu ska använda mig av en metafor.

För det första så är ju nyckelordet här "verkar" klara sina liv bättre. Det säger endast något om hur du uppfattar det de väljer att dela med sig av till att börja med. Och att min granne kör en splinkans ny bil som kostar mer än en halv miljon  säger ingenting om att hen skulle ha bättre ekonomi eller mer pengar än mig som kör en begagnad bil värd knappt 20.000. Dina kollegor har kanske inte heller den enorma bördan som du har tagit på dig att axla...det kanske har ett helt annat nätverk och ett helt annat stöd och avlastning som gör det hanterbart för dem.

Nej nej. Tänk inte så! Jag hade inte alls lika mycket i mitt liv som du har och jag gick ändå in i väggen. Alla människor har olika förmåga att hantera stress. Mår man dåligt så mår man dåligt, man har lika mycket rätt till hjälp oavsett vad det beror på.
Jag gick in i väggen för tre år sedan och har fortfarande problem i vardagen plus att jag behöver gå på ångestdämpande. Det är betydligt smartare att ta sina symptom på allvar direkt!
Efter att jag gått in i väggen insåg jag att jag aldrig någonsin satt mina behov först. Och det var otroligt befriande att slutligen för göra det. Sätta mina egna gränser och rå om mig själv. Oavsett om det är på jobbet, hemma eller med dina anhöriga så förtjänar du att sätta dina behov före alla andras ibland. 

Ja och även om man anlägger TS omhändertagande resonemang till saken så behöver hon ta hand om sig själv först, för om hon rasar så hjälper hon inte någon.

Ja, precis. Om det hjälper så tänk på barnen; de behöver en frisk mamma mest. 

Hoppas det går bra för dig idag med samtalskontakten, TS. 

Jag har nu bokat en tid på Mindler om någon vecka och hoppas att det kommer hjälpa. Stort tack för era råd och stöd. 

Hur märker man förresten om man HAR gått in i väggen?  Är det uppenbart när det händer? 

För mig har det förändrats ganska mycket idag jämfört med ett halvår sedan kanske framförallt att jag kan inte sova utan att ta just ångestdämpande samt jag har gått från att prata och skratta i fikarummet eller unna mig en utekväll med mina vänner till att helst vara ensam utöver med barnen för jag känner mig väldigt osäker och förstås trött! 

Jag är helt säker på att jag har generellt ångestsyndrom och depression eftersom jag fyllde i ett formulär på Mindler idag och fick i princip högsta poäng men det drabbar ju egentligen inte min vardag för jag fungerar ju ändå som vanligt och tar bra hand om mina barn och mina arbetsuppgifter så uppenbarligen är jag inte där än men vad mer är det som kan förändras? Kanske en dum fråga men hur kan det bli det ännu värre än vad det egentligen redan är just nu? Hur märkte du att du behövde sjukskrivning? 

Varför i hela fridens namn ska du vänta en vecka?

Valde en psykolog som hade en ledig tid då och slipper gå ifrån jobbet på kort varsel så då kan jag ta samtalet i lugn och ro och dessutom förbereda mig lite. Känns inte helt lätt så behöver nog några dagar på mig. En vecka känns ändå okej tycker jag. 

Vad eller hur är det du vill förbereda dig....om du nu vill säga det alltså? Frågar enbart för att se ifall jag på något vis kan hjälpa dig.

Jag fick en hemskt panikattack på jobbet. Åkte hem och panikattackerna fortsatte. Hade panikångest dagligen i flera veckor. Kunde tillslut varken äta, sova och knappt lämna hemmet. Innan kunde jag ändå hålla mig samman och sköta mitt jobb mm. Men när jag gick in i väggen så slutade jag att fungera helt.

Jag blir lite förvånad över att även andra tycker min tillvaro låter stressig. För jag känner ju starkt att jag överreagerar och borde bita ihop. För mig känns som att verkligen var och varannan människa har symtom som mina, det kanske också gör att jag har svårt att se så allvarligt på det. Känner ju att jag har en del som tynger mig och att jag är en person som har höga krav på mig själv men jag känner samtidigt att herregud jag kan trots allt ändå sitta och skratta med kollegor när jag känner mig lite piggare, jobba snabbt och effektivt hela dagen så vem är jag att sitta och beklaga mig. 

Jag kanske en kväll tänker att såhär kan jag inte ha det längre för att nästa dag känna att det är ingen fara alls för livet kommer lugna ner sig så småningom. Det finns dom som har en betydligt jobbigare tillvaro. Jag är en av dom alla som psykologen kommer ha ett samtal med i 20 min och jag känner inte att jag kommer bli tagen på allvar eller att jag tar mig själv på allvar. Majoriteten har småbarn, anhöriga som är sjuka etc någon gång i livet. Många har mer påfrestande saker än så att handskas med. Det är nog mest det. 

Tillägger att jag verkligen uppskattar att du vill hjälpa till. 

TS, kan du inte bara lägga allt i händerna på samtalsterapeuten? Den kan hjälpa dig reda i vad som är rimlig belastning för dig. Och också vad du behöver för att minska risken för utbrändhet, samt hur utbrändhet kan börja. 
Du behöver inte göra ngt förarbete inför mötet. Säg bara precis vad du sagt här. 

Och ta symtomen på allvar. Inte förminska etc som du gör. Det kan gå snabbt när man går in i väggen och det tar alldeles för ofta lång tid att komma tillbaka. 

Men sänk kraven på dig själlv. Det kan du nog göra inom flera områden.