Har nu gått 2 veckor sen det tog slut mellan mig och killen. Jag vet att det är det bäst, men trots det rinner tårarna i den sömnlösa natten.
Saknaden är enorm även fast jag innerst inne är glad att det tog slut, och att det tog slut som det gjorde. Jag saknar ju allt det fina och mysiga. Resten hade jag överlevt utan.
Men skumt ändå hur stor saknaden kan bli av någon man vet att man har det bättre utan 🥺
Du sörjer det du trodde ni hade/skulle ha. Inte konstigt.
Det är vidrigt att känna så ja. Jag är själv i samma situation fast jag är inte glad att det är slut. Men jag är säker på att man får låta hjärnan styra, känslorna kommer att blekna med tiden. Så det som gäller är att stå ut med smärtan, det kommer att bli bättre.
Naturligt att sakna. Du får distrahera dig själv med jobb/plugg, vänner, teveserier, hobbys. Tillåt dig att sörja och ha deppiga dagar, gråt med vänner. Och så småningom ha lite löst tröstsex.
Man knyter an till den andra på ett djupare plan, om man är tillsammans en längre tid. Det blir stora känslomässiga krafter som är i rörelse när man bryter upp. En del sover inte på flera dygn, medan andra sover men börjar gråta strax efter att de har vaknat.
Man har knytit an, trots att det inte har varit bra i förhållandet.
Det enda man kan göra är att ta sig igenom stormen. Upp och ner. Och mycket sorg, men ibland också ilska. Det är ofta ett riktigt sorgearbete, i klass med att man har mist någon som har dött, om man bryter upp när man har varit tillsammans länge.
Så man får vara tålmodig med sig själv, ta hand om sig och inte begära att man ska fungera som vanligt. Det går över, brukar bli mycket bättre före tre månader har gått i alla fall.
Ta stöd av andra, vänner t.ex. Bara träffas lite så att du inte går för mycket ensam.
Blir det för jobbigt, försök att få en samtalskontakt på vårdcentralen eller genom Svenska kyrkan (man behöver inte vara religiös. Eller någon annan organisation. Har man haft en svår uppväxt kan en separation bli extra svår.
Du sörjer det du trodde ni hade/skulle ha. Inte konstigt.
Mitt ex bröt upp efter 20 år. Jag blev fullständigt förkrossad, fick ångest, depression, fick akutterapi, sömntabletter, sjukskrev mig på deltid.
Efter ett års kris insåg jag hur tråkigt vårt äktenskap hade varit även för mig, och att jag inte haft kraften att bryta upp. Kände dagar av eufori, frihetsyrsel, lättnad av megatombiska mått.
Sen träffade jag en ny kvinna som jag passar så oerhört mycket bättre med. 27 år nu...
Tack alla fina för era fina svar och för att ni delar med er tillbaka. Gör att jag känner mig mindre ensam i det. Ibland känns det lättare bara av att få sätta ord på det.