Behöver perspektiv – är jag orimlig eller är det dags att lämna?
Jag är en nybliven mamma till en bebis på 3 månader. Min partner är min första pojkvän någonsin ? den första jag varit med på alla sätt. Jag är 30 år. Jag trodde länge att vårt förhållande var okej, men under förlossningen kändes det som att en mask föll. Jag såg plötsligt klart ? och insåg att det här inte är ett sunt förhållande.
Under förlossningen satt han bokstavligen på en stol och tyckte synd om sig själv för att han var förkyld. Han satt med papper i näsan medan jag låg i värkar och grät av smärta. Jag fick säga till honom genom tårarna: "Varför hjälper du inte mig?" Jag trodde han skulle vara vid min sida, hålla min hand, peppa mig, massera mig, göra allt det vi lärt oss från förlossningskurserna vi gått tillsammans. Men nej ? jag fick ligga där själv, utan något stöd. När jag skrek på honom att göra något kom han bara med ursäkter som: "Jag kommer inte förbi där", "Sängen är för kort", "Jag når inte." Jag kände mig så ensam. Under BB tiden efter förlossningen fick jag aldrig vila ut eller återhämta mig. Helt plötsligt skulle jag ta hand om en liten bebis mitt i natten när jag precis hade fött några timmar innan. Vad gjorde min sambo? Han sov i soffan bredvid. Han hjälpte mig inte en enda natt under bb tiden och vi var ändå inlagda i en vecka. Jag fick sova 3 timmar om dagen i stort sett. Jag ammade men pumpade också så att han kunde mata vår son medans jag sov men då väcker han mig istället för att jag ska mata vår son med den pumpade mjölken i flaska. Ska pappan inte ta något ansvar alls?
Till och med sköterskorna sa att man ska jobba i skift när de såg att han inte hjälpte till.
Det enda jag bad om att få efter min förlossning var att få äta sushi för jag har hållit ifrån mig ifrån det. Min sambo sa att han skulle köpa det och så mycket annat till mig för jag hade förlöst vår son. Fick jag det nej, det slutade med att min bror tyckte så synd om mig att han köpte det till mig en vecka efter. Min sambos ursäkt var att han vet inte var man kan köpa sushi någonstans. Snacka om att känna sig sedd och ensam och inte hörd.
Och det där har fortsatt. Jag känner mig som en ensamstående mamma, trots att vi är två. Jag tar alla nätter, matar, tröstar, badar, klipper naglar, nattar, bär och gör allt. Och jag förstår att jag är mammaledig för det här men han borde inte han bidra mer? Är det normalt? Han klarar knappt 15 minuter själv med vår son utan att ringa mig i panik. Han har inte ens velat ta vår son i en timme så att jag kan hjälpa min familj med något litet ? då följer han efter mig som en svans och jag får ändå ta hand om vår son till slut.
Vi tjafsar om allt ? om varför jag alltid måste göra allt, om att han inte tar hand om vår son, om att jag aldrig får vila. När jag för en gångs skull satte mig 20 minuter för att spela ett spel på kvällen, efter att ha haft alla nätter och dagar själv, vaknade vår son ? och istället för att trösta honom sa min sambo surt: "Du ska inte spela när du har ett barn." Han tog honom, men gick demonstrativt runt mig med en gråtande bebis tills jag bröt ihop och tog honom ändå. Men när han ska spela så ska han spela för han har jobbat hela dagen. Jag förstår att det är jobbigt och tufft att jobba men ändå lite dubbelmoral att det är ok för han att spela men inte jag.
Han säger att jag inte är lika kärleksfull längre ? och det är sant. Jag känner ingen attraktion längre. Jag orkar inte kramas, pussas, ha sex. Jag har inte ens orken till att ha sex längre, för den delen. Men ännu viktigare ? jag kan inte se mig ha sex med honom igen, det tar helt emot. Jag vill inte gå ner på honom. Han tjatar ändå. Han säger att han "bara vill njuta" och jag har förändrats, men jag känner mig pressad och äcklad. När jag gjorde det förr kunde det pågå i över en timme eftersom han ändå inte kan komma av sånt då han måste själv göra det tillslut? ändå förväntas jag fortsätta. Jag har inte den engrgin att göra sånt i timmar längre helt ärligt för det känns ändå som jag gör fel ovasett vad jag gör på honom. Jag har nog aldrig själv kommit. Han går aldrig ner på mig. När jag ser tillbaka nu så tror jag inte ens att sexet var bra ? jag visste bara inte bättre eftersom han var min första.
Det enda han egentligen har bidragit med är att han försörjt oss ? men det räcker inte. Jag har försökt prata med honom om hur jag mår, men han lyssnar inte. När han blir konfronterad blir han defensiv eller vänder på allt. Om jag säger men du är pappa till han då kan du såklart gå ut en promenad med honom så jag kan kanske vila eller duscha i mer än 5 minuter. Då säger han "Varför ska jag det? Han e bondad med dig för du är mamman".
Jag är sååå trött och irriterad att jag har valt denna mannen att vara pappa till mitt barn. Jag är själv inte uppvuxen med en pappa så vet inte riktigt hur en sån ska vara men det är inte så en pappa ska vara heller.
Min sambo har till och med sagt att han kanske skulle ta livet av sig om vi gör slut för han ser ingen mening med livet. Jag är rädd. Det känns som att han använder sitt mående som ett sätt att hålla mig kvar.
Jag är trött, ensam, tom. Jag vill flytta ifrån vår lägenhet och börja om. Jag älskar min son mer än allt. Han är den finaste gåvan jag någonsin fått, och jag är så tacksam att han finns ? men jag vill inte att han ska växa upp och tro att det här är normalt. Att hans mamma ska göra allt, att man bråkar varje dag. Jag vill att han ska veta hur riktig kärlek, respekt och trygghet ser ut.
Jag vill ha ensam vårdnad, eller i alla fall huvudansvaret, eftersom min sambo inte kan ta hand om vår son på egen hand mer än några minuter. Jag hoppas på ett samarbete ? men jag vet inte om det är möjligt. Jag är rädd för vad som händer när jag säger att det är slut.
Jag skriver detta för att få andras perspektiv. Har någon varit i en liknande situation? Är det jag som överdriver? Är det dags att lämna?
