Nooovaaa

Fri 8 Aug 13:39

62 svar

Behöver perspektiv – är jag orimlig eller är det dags att lämna?

Jag är en nybliven mamma till en bebis på 3 månader. Min partner är min första pojkvän någonsin ? den första jag varit med på alla sätt. Jag är 30 år. Jag trodde länge att vårt förhållande var okej, men under förlossningen kändes det som att en mask föll. Jag såg plötsligt klart ? och insåg att det här inte är ett sunt förhållande.

Under förlossningen satt han bokstavligen på en stol och tyckte synd om sig själv för att han var förkyld. Han satt med papper i näsan medan jag låg i värkar och grät av smärta. Jag fick säga till honom genom tårarna: "Varför hjälper du inte mig?" Jag trodde han skulle vara vid min sida, hålla min hand, peppa mig, massera mig, göra allt det vi lärt oss från förlossningskurserna vi gått tillsammans. Men nej ? jag fick ligga där själv, utan något stöd. När jag skrek på honom att göra något kom han bara med ursäkter som: "Jag kommer inte förbi där", "Sängen är för kort", "Jag når inte." Jag kände mig så ensam. Under BB tiden efter förlossningen fick jag aldrig vila ut eller återhämta mig. Helt plötsligt skulle jag ta hand om en liten bebis mitt i natten när jag precis hade fött några timmar innan. Vad gjorde min sambo? Han sov i soffan bredvid. Han hjälpte mig inte en enda natt under bb tiden och vi var ändå inlagda i en vecka. Jag fick sova 3 timmar om dagen i stort sett. Jag ammade men pumpade också så att han kunde mata vår son medans jag sov men då väcker han mig istället för att jag ska mata vår son med den pumpade mjölken i flaska. Ska pappan inte ta något ansvar alls?

Till och med sköterskorna sa att man ska jobba i skift när de såg att han inte hjälpte till.

Det enda jag bad om att få efter min förlossning var att få äta sushi för jag har hållit ifrån mig ifrån det. Min sambo sa att han skulle köpa det och så mycket annat till mig för jag hade förlöst vår son. Fick jag det nej, det slutade med att min bror tyckte så synd om mig att han köpte det till mig en vecka efter. Min sambos ursäkt var att han vet inte var man kan köpa sushi någonstans. Snacka om att känna sig sedd och ensam och inte hörd.

Och det där har fortsatt. Jag känner mig som en ensamstående mamma, trots att vi är två. Jag tar alla nätter, matar, tröstar, badar, klipper naglar, nattar, bär och gör allt. Och jag förstår att jag är mammaledig för det här men han borde inte han bidra mer? Är det normalt? Han klarar knappt 15 minuter själv med vår son utan att ringa mig i panik. Han har inte ens velat ta vår son i en timme så att jag kan hjälpa min familj med något litet ? då följer han efter mig som en svans och jag får ändå ta hand om vår son till slut.

Vi tjafsar om allt ? om varför jag alltid måste göra allt, om att han inte tar hand om vår son, om att jag aldrig får vila. När jag för en gångs skull satte mig 20 minuter för att spela ett spel på kvällen, efter att ha haft alla nätter och dagar själv, vaknade vår son ? och istället för att trösta honom sa min sambo surt: "Du ska inte spela när du har ett barn." Han tog honom, men gick demonstrativt runt mig med en gråtande bebis tills jag bröt ihop och tog honom ändå. Men när han ska spela så ska han spela för han har jobbat hela dagen. Jag förstår att det är jobbigt och tufft att jobba men ändå lite dubbelmoral att det är ok för han att spela men inte jag.

Han säger att jag inte är lika kärleksfull längre ? och det är sant. Jag känner ingen attraktion längre. Jag orkar inte kramas, pussas, ha sex. Jag har inte ens orken till att ha sex längre, för den delen. Men ännu viktigare ? jag kan inte se mig ha sex med honom igen, det tar helt emot. Jag vill inte gå ner på honom. Han tjatar ändå. Han säger att han "bara vill njuta" och jag har förändrats, men jag känner mig pressad och äcklad. När jag gjorde det förr kunde det pågå i över en timme eftersom han ändå inte kan komma av sånt då han måste själv göra det tillslut? ändå förväntas jag fortsätta. Jag har inte den engrgin att göra sånt i timmar längre helt ärligt för det känns ändå som jag gör fel ovasett vad jag gör på honom. Jag har nog aldrig själv kommit. Han går aldrig ner på mig. När jag ser tillbaka nu så tror jag inte ens att sexet var bra ? jag visste bara inte bättre eftersom han var min första.

Det enda han egentligen har bidragit med är att han försörjt oss ? men det räcker inte. Jag har försökt prata med honom om hur jag mår, men han lyssnar inte. När han blir konfronterad blir han defensiv eller vänder på allt. Om jag säger men du är pappa till han då kan du såklart gå ut en promenad med honom så jag kan kanske vila eller duscha i mer än 5 minuter. Då säger han "Varför ska jag det? Han e bondad med dig för du är mamman".

Jag är sååå trött och irriterad att jag har valt denna mannen att vara pappa till mitt barn. Jag är själv inte uppvuxen med en pappa så vet inte riktigt hur en sån ska vara men det är inte så en pappa ska vara heller.

Min sambo har till och med sagt att han kanske skulle ta livet av sig om vi gör slut för han ser ingen mening med livet. Jag är rädd. Det känns som att han använder sitt mående som ett sätt att hålla mig kvar.

Jag är trött, ensam, tom. Jag vill flytta ifrån vår lägenhet och börja om. Jag älskar min son mer än allt. Han är den finaste gåvan jag någonsin fått, och jag är så tacksam att han finns ? men jag vill inte att han ska växa upp och tro att det här är normalt. Att hans mamma ska göra allt, att man bråkar varje dag. Jag vill att han ska veta hur riktig kärlek, respekt och trygghet ser ut.

Jag vill ha ensam vårdnad, eller i alla fall huvudansvaret, eftersom min sambo inte kan ta hand om vår son på egen hand mer än några minuter. Jag hoppas på ett samarbete ? men jag vet inte om det är möjligt. Jag är rädd för vad som händer när jag säger att det är slut.

Jag skriver detta för att få andras perspektiv. Har någon varit i en liknande situation? Är det jag som överdriver? Är det dags att lämna?

Nooovaaa

Fri 8 Aug 13:41

#1

Förstår inte varför det dök upp en massa frågetecken i min text men ber om ursäkt 😅

Xenia

Fri 8 Aug 14:19

#2

Ja, den mannen är inte mycket att ha. Att du inte märkte något tidigare? Han verkar ju inte vara vuxen själv.

Kräv att ni går i familjeterapi, han behöver få input från en utomstående. Vägrar han så säg att du vill separera direkt då. Bry dig inte om vad han hotar med.

Även om han skulle gå med på familjeterapi så kan det visa sig att ni står alltför långt ifrån varandra för att fortsätta ihop. Men då har du iaf gjort vad du kunnat.

Sedan behöver ni också prata om han öht vill ha gemensam vård av barnet och hur det ska gå till i så fall. Även om du får enskild vårdnad har ju pappan rätt att träffa sitt barn, dvs barnet har rätt att träffa och lära känna sin pappa.

Nooovaaa

Fri 8 Aug 14:30

#3

Xenia skrev 2025-08-08 14:19:24 följande:

Ja, den mannen är inte mycket att ha. Att du inte märkte något tidigare? Han verkar ju inte vara vuxen själv.

Kräv att ni går i familjeterapi, han behöver få input från en utomstående. Vägrar han så säg att du vill separera direkt då. Bry dig inte om vad han hotar med.

Även om han skulle gå med på familjeterapi så kan det visa sig att ni står alltför långt ifrån varandra för att fortsätta ihop. Men då har du iaf gjort vad du kunnat.

Sedan behöver ni också prata om han öht vill ha gemensam vård av barnet och hur det ska gå till i så fall. Även om du får enskild vårdnad har ju pappan rätt att träffa sitt barn, dvs barnet har rätt att träffa och lära känna sin pappa.

Tack för ditt svar.

Det som gör det så svårt är att han inte alls var så här i början. När vi träffades var han kärleksfull, omtänksam, snäll. Jag kände mig sedd, älskad ? som om jag hade hittat rätt. Det fanns inget som tydde på att han inte skulle bli en fin partner eller pappa. Tvärtom.

Men det var som att allt förändrades efter förlossningen. Jag vet inte om det var stress, chock eller bara att hans "mask" ramlade av ? men den människan jag lever med nu är inte den jag föll för.

Det känns ibland som att han ville skaffa barn för att binda mig för alltid, inte för att han var redo att bli pappa. Och det gör ont att tänka så, men hans beteende får mig att känna så. Jag önskar att jag hade sett tecken tidigare, men jag var för förälskad, och det var min första relation.

Jag har försökt prata med honom om vad som skulle hända om vi går isär ? och han sa att han då skulle flytta tillbaka till sin hemstad, nästan 150 mil bort. Han sa att han inte tänker försöka ha kontakt med vår son förrän han är 18 år och själv kan ta sig till honom.

Men sen har han också sagt att hans mamma, alltså farmor, kommer att strida för att ha vår son hos dem ? och det skrämmer mig. Jag vill inte förlora mitt barn till människor som inte ens kan visa ansvar eller engagemang nu, när han är liten och behöver oss båda.

Jag vill bara att han ska ha en trygg uppväxt, utan bråk, utan skuld, utan att känna att han är något man kämpar om istället för för.

Grässtrå77

Fri 8 Aug 14:37

#4

Har du en bra bvc sköterska? Om ja, berätta för hen hur ni har det för det finns hjälp att få. Låter som att pappan behöver få höra från andra hur det är att vara pappa.

Hur är hans föräldrar och ev. syskon? Kan du prata med dem?

Oavsett hur er relation fortsätter så har ni alla allt att vinna på att han får hjälp i att steppa upp I sitt faderskap. Om det sen visar sig att han inte vill vara en närvarande pappa trots stöd och hjälp så finns det inget mer att göra.

Jemp

Fri 8 Aug 14:41

#5

Nej, det är inte så det ska vara och självklart ska pappan också ta sin del av barnansvaret. Han behöver också spendera tid med barnet för att knyta an. Han verkar i nuläget inte vara särskilt mycket att hänga i granen varken som pappa eller partner.

Men ärligt talat hade jag dragit mig för att separera såpass snart efter födseln. Iaf då det inte är såpass akut som våld osv inblandat.

Hur var förhållandet innan ni fick barn? Brydde han sig om dig? Delade ni på hushållsarbetet? Pratade ni något om föräldraskapet?

Jag hade börjat med familjerådgivning/parterapi. Eventuellt också hört med BVC och öppna förskolan om det finns någon pappagrupp eller så.
Parallellt också börjat planera för separation: göra budget, ställa mig i bostadskö om du inte redan gör det, osv.

Anledningarna till att jag velat vänta är flera. Det är väldigt snart efter livsomvälvande händelse som ingen av er förmodligen landat helt i: knepigt tillfälle till stora beslut. Det skulle, särskilt mtp pappans bristande engagemang, försvåra deras relation. Det blir tufft ekonomiskt. Det kan ta tid att växa in i fadersrollen (även om jag inte vill försvara hans agerande, så kanske det kan bli bättre). Osv.

Nooovaaa

Fri 8 Aug 14:49

#6

Grässtrå77 skrev 2025-08-08 14:37:45 följande:

Har du en bra bvc sköterska? Om ja, berätta för hen hur ni har det för det finns hjälp att få. Låter som att pappan behöver få höra från andra hur det är att vara pappa.

Hur är hans föräldrar och ev. syskon? Kan du prata med dem?

Oavsett hur er relation fortsätter så har ni alla allt att vinna på att han får hjälp i att steppa upp I sitt faderskap. Om det sen visar sig att han inte vill vara en närvarande pappa trots stöd och hjälp så finns det inget mer att göra.

Tack för ditt svar.

Ja, jag har en bra BVC-sköterska och jag har faktiskt funderat på att prata med henne. Jag har bara varit rädd för att det ska bli större än jag orkar hantera just nu men du har rätt, det finns nog stöd att få där. När det gäller hans familj? Hans pappa är tyvärr död. Hans mamma har jag faktiskt fortfarande inte träffat ? inte ens efter fem år tillsammans. Först nu när vi har barn vill hon plötsligt att jag ska komma och fira jul med dem. Då kommer jag träffa henne för allra första gången. Det känns så konstigt, nästan absurt, att det dröjt så länge ? och att det bara händer nu för att vårt barn finns med i bilden. Hennes sätt att försvara sin son till varje pris skrämmer mig. Det verkar inte spela någon roll vad han gör, det är alltid någon annans fel, och hon tar alltid hans sida. Båda har den här "vi är alltid offren"-mentaliteten. Det är väldigt tungt att hantera, särskilt när jag känner att jag står ensam i att ta ansvar för vårt barn. Min egen familj däremot? de orkar inte mer. De hatar honom, rent ut sagt. De har sett hur jag har fått kämpa själv, och de säger rakt ut till honom vad en pappa ska vara och att det är inte han. När de konfronterar honom, försvarar han sig bara genom att säga "jag hjälper visst till", men det stämmer inte överens med verkligheten

Anonym (LL)

Fri 8 Aug 14:52

#7

Nooovaaa skrev 2025-08-08 14:30:54 följande:

Tack för ditt svar.

Det som gör det så svårt är att han inte alls var så här i början. När vi träffades var han kärleksfull, omtänksam, snäll. Jag kände mig sedd, älskad ? som om jag hade hittat rätt. Det fanns inget som tydde på att han inte skulle bli en fin partner eller pappa. Tvärtom.

Men det var som att allt förändrades efter förlossningen. Jag vet inte om det var stress, chock eller bara att hans "mask" ramlade av ? men den människan jag lever med nu är inte den jag föll för.

Det känns ibland som att han ville skaffa barn för att binda mig för alltid, inte för att han var redo att bli pappa. Och det gör ont att tänka så, men hans beteende får mig att känna så. Jag önskar att jag hade sett tecken tidigare, men jag var för förälskad, och det var min första relation.

Jag har försökt prata med honom om vad som skulle hända om vi går isär ? och han sa att han då skulle flytta tillbaka till sin hemstad, nästan 150 mil bort. Han sa att han inte tänker försöka ha kontakt med vår son förrän han är 18 år och själv kan ta sig till honom.

Men sen har han också sagt att hans mamma, alltså farmor, kommer att strida för att ha vår son hos dem ? och det skrämmer mig. Jag vill inte förlora mitt barn till människor som inte ens kan visa ansvar eller engagemang nu, när han är liten och behöver oss båda.

Jag vill bara att han ska ha en trygg uppväxt, utan bråk, utan skuld, utan att känna att han är något man kämpar om istället för för.

Hans mamma har noll att säga till om, hon kan strida bäst hon vill men det leder inte till något.

Han låter helt bakom och omogen, men gör inget drastiskt efter bara 3 månader. Försök att ha samtal med honom och någon BVC sköterska eller någon familjeterapeut. Även om ni separerar måste han få till en bra relation med barnet.

Anonym (What)

Fri 8 Aug 14:53

#8

Nooovaaa skrev 2025-08-08 14:30:54 följande:

Tack för ditt svar.

Det som gör det så svårt är att han inte alls var så här i början. När vi träffades var han kärleksfull, omtänksam, snäll. Jag kände mig sedd, älskad ? som om jag hade hittat rätt. Det fanns inget som tydde på att han inte skulle bli en fin partner eller pappa. Tvärtom.

Men det var som att allt förändrades efter förlossningen. Jag vet inte om det var stress, chock eller bara att hans "mask" ramlade av ? men den människan jag lever med nu är inte den jag föll för.

Det känns ibland som att han ville skaffa barn för att binda mig för alltid, inte för att han var redo att bli pappa. Och det gör ont att tänka så, men hans beteende får mig att känna så. Jag önskar att jag hade sett tecken tidigare, men jag var för förälskad, och det var min första relation.

Jag har försökt prata med honom om vad som skulle hända om vi går isär ? och han sa att han då skulle flytta tillbaka till sin hemstad, nästan 150 mil bort. Han sa att han inte tänker försöka ha kontakt med vår son förrän han är 18 år och själv kan ta sig till honom.

Men sen har han också sagt att hans mamma, alltså farmor, kommer att strida för att ha vår son hos dem ? och det skrämmer mig. Jag vill inte förlora mitt barn till människor som inte ens kan visa ansvar eller engagemang nu, när han är liten och behöver oss båda.

Jag vill bara att han ska ha en trygg uppväxt, utan bråk, utan skuld, utan att känna att han är något man kämpar om istället för för.

Nu tänker jag vara extremt rak och inte hålla igen för fem öre, tycker att du har fått alldeles för mjuka svar.

Din man är ett rövhål. Jag har också varit tillsammans med män som utgår sig för att vara någon annan från början. Han är en jävla sorglig ursäkt till man som inte förtjänar ett piss. Jaha, hans farmor "vill ha" barnet? Det spelar ingen roll när det kommer till juridiken, mor- eller farföräldrar har ingenting att säga till om.

Barnet är litet, och det är till din fördel. Lämna honom. NU. Har du någon släkting du kan flytta in hos? Man borde ta varannan natt när man har en nyfödd, att inte få sova är tortyr. Alla klarar en natt med dålig sömn, men man fixar det inte varje natt. Jobba är fan en walk kn the park jämfört med att ha en bebis.

Trist att din man är helt jävla inkompetent.

Nooovaaa

Fri 8 Aug 14:58

#9

Jemp skrev 2025-08-08 14:41:43 följande:

Nej, det är inte så det ska vara och självklart ska pappan också ta sin del av barnansvaret. Han behöver också spendera tid med barnet för att knyta an. Han verkar i nuläget inte vara särskilt mycket att hänga i granen varken som pappa eller partner.

Men ärligt talat hade jag dragit mig för att separera såpass snart efter födseln. Iaf då det inte är såpass akut som våld osv inblandat.

Hur var förhållandet innan ni fick barn? Brydde han sig om dig? Delade ni på hushållsarbetet? Pratade ni något om föräldraskapet?

Jag hade börjat med familjerådgivning/parterapi. Eventuellt också hört med BVC och öppna förskolan om det finns någon pappagrupp eller så.
Parallellt också börjat planera för separation: göra budget, ställa mig i bostadskö om du inte redan gör det, osv.

Anledningarna till att jag velat vänta är flera. Det är väldigt snart efter livsomvälvande händelse som ingen av er förmodligen landat helt i: knepigt tillfälle till stora beslut. Det skulle, särskilt mtp pappans bristande engagemang, försvåra deras relation. Det blir tufft ekonomiskt. Det kan ta tid att växa in i fadersrollen (även om jag inte vill försvara hans agerande, så kanske det kan bli bättre). Osv.

Tack för att du tog dig tid att svara så omtänksamt. Jag förstår verkligen vad du menar med att det är tidigt efter en så stor livsomvälvande händelse, det är också det jag har försökt ha i bakhuvudet länge. Att det kanske är chocken, omställningen, sömnbristen som gör att vi båda kämpar. Jag har hoppats att det ska vända.Men för att svara på din fråga: innan vi fick barn var han faktiskt kärleksfull, närvarande, omtänksam. Jag trodde att vi hade ett fint förhållande, han är min första pojkvän och den första jag varit med på alla plan. Jag hade inget att jämföra med. Jag trodde att det här var kärlek och det var som om ögonbindeln föll av under Vi pratade ofta om att skaffa barn och han lät som att han skulle bli en riktig bra pappa.

Men med tiden har jag insett att mycket saknades redan innan. Han hjälpte tyvärr aldrig till med hushållssysslor, inte förrän jag bad eller till slut krävde det, och då gjorde han det ofta halvdant. Han har aldrig lagat mat under hela vår relation. En gång som tonåring brände han sig på handen, och efter det har han vägrat laga mat helt och hållet.Jag har accepterat och ursäktat det för mycket, för länge. Det känns som han vill ha mig fast och han tror att barn är vägen dit. Jag önskar att jag såg något tidigare. Jag önskar att jag vågade känna efter tidigare.

Nooovaaa

Fri 8 Aug 15:06

#10

Anonym (What) skrev 2025-08-08 14:53:04 följande:

Nu tänker jag vara extremt rak och inte hålla igen för fem öre, tycker att du har fått alldeles för mjuka svar.

Din man är ett rövhål. Jag har också varit tillsammans med män som utgår sig för att vara någon annan från början. Han är en jävla sorglig ursäkt till man som inte förtjänar ett piss. Jaha, hans farmor "vill ha" barnet? Det spelar ingen roll när det kommer till juridiken, mor- eller farföräldrar har ingenting att säga till om.

Barnet är litet, och det är till din fördel. Lämna honom. NU. Har du någon släkting du kan flytta in hos? Man borde ta varannan natt när man har en nyfödd, att inte få sova är tortyr. Alla klarar en natt med dålig sömn, men man fixar det inte varje natt. Jobba är fan en walk kn the park jämfört med att ha en bebis.

Trist att din man är helt jävla inkompetent.

Tack för ditt raka svar. Jag behöver verkligen höra sådana också, även om det gör ont att läsa. Det får mig att vakna upp lite till. Jag har föreslagit att vi skulle ta varannan natt med vår son, men han vägrar. Han säger att han "behöver sin sömn" och att han ändå inte vaknar när han sover, så det är ingen idé. Så det är jag som tar nätterna, varje natt. Det har slitit ut mig totalt, både fysiskt och mentalt.

Tack och lov har jag mina syskon. Nu när de haft semester har de stöttat mig så mycket, vi har skiftat om dagarna så jag kunnat få andas ibland. Utan dem vet jag inte hur jag hade orkat.

Jag har insett att han var någon annan i början. Han var omtänksam, kärleksfull, snäll och jag föll tyvärr för det. Men efter förlossningen förändrades han helt. Det känns som han ville ha ett barn för att "binda" mig till honom för alltid, och nu tar han inget ansvar, varken som partner eller pappa.

Det som kanske gör mest ont är att jag själv växte upp utan en pappa, och jag ville så innerligt att mitt barn skulle få något bättre. Jag ville att han skulle få en fin, närvarande pappa och att jag skulle få uppleva den familjen jag själv aldrig hade. Men det blev inte så. Och det gör skitont att behöva inse det.

Behöver perspektiv – är jag orimlig eller är det dags att lämna?

INNEHÅLL