Den obrydda föräldern håller på att vinna

Åh vad jag känner med dig...

Det kan finnas samtalstöd via kommunen för föräldrar.
Det känns som att du är ensam i det som ni borde vara två i...
Där kan du kanske få ett bollplank...

Är det möjligt att sätta sig ner med sonen och hitta kompromisser...
För det är ju rimligt att du börjar släppa men även att du står kvar som den vuxne.
Ha några hårda gränser så som att gå till skolan (inte diskuterbart) men även mjuka gränser där han får vara med och bestämma, som exempelvis tider att komma hem som kan variera lite beroende på veckodag.
Finns det något han kan göra som skulle göra att det känns tryggare men som ändå erbjuder honom lite frihet?

Jag känner mig helt uppgiven gällande detta. Är som att prata med en vägg, eller två i detta fall och där är ändå min son den vettiga. 

Bara tänker på hur samhället ser hur med alla ungdomar som hamnar snett och det är såklart sånt här som ökar risken. 

Enskild vårdnad har jag varit inne på men det verkar man inte få om det som sagt inte är total misär. 

Känner bara min son kommer längre ifrån mig och inte själv förstår hur skevt detta är. Förstår inte heller att pappan sätter sig själv och sin bekvämlighet framför hans säkerhet och framtid/mående. Är som att han verkligen inte bryr sig. Kanske lite hämnd också efter skilsmässan han var så bitter över. 

Skulle det gå att komma överrens med pappan att sonen bor hos dig under skoldagar och pappan vissa helger och lov?

Du har helt rätt, det var en stor anledning till vår separation. Och jag tror han är bitter, känner att sen jag träffade någon ny har han blivit värre fast han har en ny själv. 

Jag har pratat med sonen om detta, han tycker att hans pappa förstår honom och ?minns hur det var? i hans ålder. Det enda som fungerar hos mig är tyvärr att vara mer strikt med gränserna, att följer du inte tiden jag satt(han har kommit hem mycket senare flera gånger eller stängt av telefonen) blir det inte mer att vara ute på kvällarna den veckan osv. Då sköter han sig. Hade vi båda resonerat likadant hade vi inte haft något problem. 

Lite samma här men 13 åring tjej här.

Min man har kämpat hela våren med skolkande dotter, mamman har inte lyft ett finger. Nu bestämde hon sig för att bo hos mamma och varannan helg här. bättre att bo där det inte finns regler. 

men får se hur det blir, kanske steppar mamman upp för första gången när ansvaret ligger på henne. Eller så blir allt värre och vi kommer få rädda upp det när hon inte orkar mer. 

Jag är mest orolig han kommer välja att helt bo hos sin pappa nu när han får bestämma själv.

Vi har haft kontakt med socialtjänsten på mitt initiativ och de menade på att det inte är ovanligt att ungdomar vill bo hos den som saknar regler men att de inte brukar tillåta det(Tingsrätten) om det blir tvist med tanke på att de är medvetna om detta. Samtidigt vet jag att så stora barn har stor bestämmanderätt. 

Känner att jag på något vis vill låta pappan få ta den smällen av när allt skiter sig för att fatta men då är det kanske för sent. Jag har i princip fått dra honom igenom högstadiet under flera perioder. Det är lätt att barn blir skoltrötta men inte lika lätt att det fallerar om föräldrarna är enade och bestämda med rutiner och en del krav. 

Har en 15 åring med mitt ex som jag separera med för några år sen. Han är helt obrydd gällande vårt barn, både gällande skolarbete, närvaro osv. Varit mycket skolk. Låter också under sina veckor tonåringen vara ute lång in på nätterna/morgon och driva runt på stan. 

Detta gör att jag numera som pushat och haft ordning på honom och skolan är den tråkiga, jobbiga som inte förstår honom. Vi har alltid varit närmst och absolut inte han och pappan men nu känner jag han på grund av detta kommer längre och längre ifrån mig.
Tom gett uttyck nu för att vilja vara mer hos pappan. Vad fan gör jag?

En del av mig vill bara ge upp och låta det rasera om det nu gör det. Trött på att kämpa i motvind mot en pappa som inte bryr sig och snarare stjälper honom i sitt oansvarliga sätt. Helt ärligt känns det inte som han bryr sig ett skvatt om sin son egentligen utan vill vara populär och inte göra det som faktiskt kräver lite anstränging av en som förälder. Känns som jag hanterar två tonåringar istället för en. Är trött på att oroa mig för han är ute på nätter, att bli sedd som den dåliga för jag sätter gränser och pushar med närvaro osv i skolan. Detta har pågått i flera år.
Skolan vet jag är den man tar kontakt med och som engagerar sig. 

Någon som varit i denna situationen?
jag är på min sista nerv känner jag och funderar på allvar på att bara släppa på allt och låta sonen se hur det blir om han får göra som han vill a la pappans sätt. 

Pappan är för övrigt en person helt utan ambitioner och struktur och jag känner detta börjar spilla över på sonen, och antagligen gjort sedan flera år tillbaka.

Har haft kontakt med myndigheter som säger att enskild vårdnad är extremt svårt att få om inte sonen själv önskar det och det inte är ren misär. 

Hör av dig till socialtjänsten och beskriv din oro och att du vill ha hjälp med stöttning utifrån din föräldraroll. Det visar bara på att du tar ansvar och ser det som inte fungerar. Nu kanske inte ni kommer hinna eller orka med en umgängestvist. Men jag lovar att det ser bättre ut på papper att man försökt och inte stoppat ner huvudet i sanden

Lite samma här men 13 åring tjej här.

Min man har kämpat hela våren med skolkande dotter, mamman har inte lyft ett finger. Nu bestämde hon sig för att bo hos mamma och varannan helg här. bättre att bo där det inte finns regler. 

men får se hur det blir, kanske steppar mamman upp för första gången när ansvaret ligger på henne. Eller så blir allt värre och vi kommer få rädda upp det när hon inte orkar mer. 

Hör av dig till socialtjänsten och beskriv din oro och att du vill ha hjälp med stöttning utifrån din föräldraroll. Det visar bara på att du tar ansvar och ser det som inte fungerar. Nu kanske inte ni kommer hinna eller orka med en umgängestvist. Men jag lovar att det ser bättre ut på papper att man försökt och inte stoppat ner huvudet i sanden