För lite drygt 6 veckor sen födde jag en son. Han är fantatisk. Men jag, jag är inte fantastisk. Jag bara gråter och gråter. Hela tiden. Känner mig som världens sämsta mamma.
Min son är vad man kan kalla en velcrobaby. Han är ett plåster på mig. Pappan kan ha honom ibland.
Han vägrar vagn, bärsjal/sele. Vill bli buren hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra. Har någon annan varit i samma sits? Blir det bättre?
Ge mig tips men inga pekpinnar.
Prata med någon på BVC. De är vana vid olika problem.
Du är inte en dålig mamma, tro inte det. Men ta hjälp av BVC. Bara att prata med någon är skönt. Och det är helt ok att tycka det är jobbigt.
Verkligen ingen pekpinne men det är inte så mycket man kan göra.
Man får bara förstå att man är den absolut viktigaste personen för sin bebis just nu. Repetera att "this too shall pass" och att det är en fas. Att det inte finns så mycket en själv kan göra än att bara följa med.
Göra allt omkring så lugnt och komfortabelt som möjligt och släppa alla måsten.
Jag tror att många inte förstår hur fast man kan bli med ett litet barn. Jag är glad att instagram mm inte fanns när jag fick mitt första barn för jag tror det hade varit ännu värre då. När man ser kvinnor som går på stan och fikar tre dagar efter att de kom hem från BB typ. Såna barn har inte jag fått och jag har inte själv varit i stånd att göra den typen av utflykter heller. Men sånt ser man kanske inte lika mycket av.
Hur trött man är. Onda bröst. Mjölk som rinner, läcker och luktar. Eller hur jäkla jobbigt det kan vara att hinna med att förbereda färdig ersättning eller pulver + vatten när bebisen bara skriker och hade velat ha maten klar för länge sen (jag har gjort både och). All tvätt och alla blöjor. Maten man inte hinner laga. Eller hinner laga fast knappt äta upp innan den kallnar.
Första gången blev min utväg att ganska tidigt börja jobba igen eftersom jag fick panik av min upplevelse av att vara en så kass mamma. Jag var förmodligen inte alls kass som mamma men det kändes så. Jag behövde få känna att jag hade ett annat slags värde och det fick jag genom jobbet. Så vi delade föräldraledigheten redan från tre månader. Vilket inte var planen från början.
Andra gången var jag bättre förberedd och visste hur låst jag skulle känna mig. Vi visste också att den gången skulle bli den sista för vi önskade inte få fler barn så jag var ledig mycket längre. Då var allt lugnare och jag kunde vila i känslan av att det är så här det är.
Men ta hjälp om du behöver, var inte rädd för det. Om du har en syster, mamma, mormor eller god vän som kan komma och antingen försöka få gå runt och vagga en liten stund eller hjälpa dig att dammsuga, laga mat eller vad som behövs. Det är få som skulle ta illa upp av det, släkt och vänner har sällan problem med sånt utan vill hemskt gärna hjälpa till.
Håller med föregående kommentar! Sök hjälp från bvc. Sök stöd hos de runt dig du litar på.
Vad gäller plåster-barn, det ÄR jobbigt och det ÄR ok att tycka att det är jobbigt, men det är också fullt normalt hos barnen och oftast blir det liksom lite enklare om man "lean into it", om du förstår? Håll nära, hud mot hud, sov nära, bär, ta med överallt. Se till att du får hjälp med äta, städa och resten så att du orkar vara nära barnet så mycket som möjligt. Och när du kan få avlastning med barnet är mitt tips att faktiskt gå iväg (antingen du eller den med barnet), ta en promenad, meditera, få avstånd och ladda om.
Det blir bättre! Håll ut <3
Vårt första barn var också så, sov bara på mig och ville inte att man la ner honom. Gallskrek om man försökte med bärsele/bärsjal. I vårt fall så var han nöjd hos pappan så jag fick lite avlastning på så sätt men man ammar ju så mycket i början så man är ju fast. Hoppas du har en förstående partner som har förståelse ifall du sitter i soffan en hel dag och inte får något gjort.
Men som tidigare personer säger: tänk att allt är en fas när det kommer till barn, det kommer att gå över. Även när det kommer till jobbiga nätter, tandsprickning och utbrott. Det går över :)
Vårt barn är fortfarande väldigt klängig (nyss fyllt 2 år) men världens underbaraste. Folk i vår omgivning undrar hur vi har fått ett sånt mysigt barn som gillar att gosa och kramas. Det värsta du kan göra är att jämföra dig med andra eller försöka gå emot vad ditt barn vill, det lönar sig inte. Däremot kan man alltid prova bebisens gränser då och då. Gick från att jag inte kunde lägga ifrån mig honom alls till att han kunde sova själv i 5 min. Sen runt 3 månader började han kunna sova 30 min själv (inte varje dag men ibland). Nu har vi en sjusovare som skulle kunna ta en 3 timmars nap på dagen om ingen väckte honom :D
Det blir bättre!
Tack alla för svar.
Ska prata med Bvc..samt kanske bli böttre på att gå iväg när min man har sonen. Mannen har full förståelse för hur jag har det nu och sköter verkligen allt rörande hemmet.
Acceptans. Jag måste fullt ut acceptera att det är som det är just nu.
Tack alla för svar.
Ska prata med Bvc..samt kanske bli böttre på att gå iväg när min man har sonen. Mannen har full förståelse för hur jag har det nu och sköter verkligen allt rörande hemmet.
Acceptans. Jag måste fullt ut acceptera att det är som det är just nu.
Prata med BVC.
Låt du pappa bära och ta hand om sitt barn!
Tips som kan hjälpa:
1) Att det finns kontakt/ ett lagom tryck runt barnet (för det har ju legat i en supertrång mage innan och sen blivit utkastat i rymden typ- hu vad läskigt!), t.ex att man sveper om ett barn ordentligt kan lugna det. Det vill ha kroppsvärme och tryck som liknar miljön i magen i början, det är det normala och trygga.
2) Ljuskänslighet: Vårt barn hatade att ha ansiktet exponerat och ville alltid ha en flik av en handduk över huvud och ögon i början för att vara lugn och slippa störas av ljus.
3) Lukter: Det tar 2 månader innan bebisen kan följa någon med blicken som är 2-3 m bort och därför är lukten jätteviktig. Luktar det mamma så är det rätt, allt annat kan vara fel och farligt och då blir man upprörd.
Man kan lättare få barnet att acceptera pappan om han slutar med rakvatten och starka tvåldofter och istället lägger mammans tröja eller örngott som hon har sovit på några nätter över axeln. Om bebisen har nosen i den istället för en helt främmande lukt så känns det genast bättre. Vi har aldrig så känsligt lukt- och smaksinne som när vi är nyfödda och en rejäl parfym känns troligen som en smocka i ansiktet för en bebis- vem hade inte skrikit då?
4) Ljud: Det går att hitta rytmiska ljud som efterliknar mammans hjärtslag i magen, eller bruset i magen. Ibland är svagt dammsugarljud väldigt populärt. Med det kan man skapa en ljudmatta och förklä störande ljud runtom. Bilens ljud och vibration är också lugnande för många små barn även om det är ett opraktiskt sätt att söva dem på.
5) Rörelse: I magen gungar det ibland, och troligen är det väl det som gör att en gungrörelse uppskattas av bebisar. Babysitter med elektrisk gungfunktion har räddat många mammor från tårar och låter en få lite tid att fixa med annat. Men det är lite för tidigt för det ännu. Vid 4 mån är nacken mer stabil och innan dess ska en bebis inte sitta för långa stunder i en sitter även om produkterna säljs för nyfödda. Men vill man sitta ifred på toa och veta att barnet är säkert fastspänt kan det vara fantastiskt med bara 5-10 minuter. 
Prova er fram hur många sinnen som måste övertygas för att just er bebis ska vara nöjd, det är väldigt intressant hur de reagerar i början.
Tillägg: Det bästa vi köpte innan barnet föddes var nog sänglampor med dimmer i vårt sovrum och dimmer till badrummet. För man vill inte väcka varken sin bebis eller sig själv fullt ut mitt i natten, det bästa är om man kan ha mycket dämpad belysning vid byten/amning, så somnar båda fortare.
Kan verkligen relatera! Min bebis är nu 9 veckor och jag är/var i samma sits. Min tjej skriker sig till sömns inför varje tupplur (inte till natten för då funkar det att amma henne till sömns, men det går inte på dagen). Så alla tupplurar innebär att jag bär och studsar henne (oftast på yogabollen) i fem-tio minuter medan hon skriker hysteriskt innan hon däckar. Sen måste jag fortsätta studsa/vagga annars vaknar hon igen, samma sak om jag skulle sätta mig ner. Har ont i ryggen och känner mig sämst för att jag snart inte orkar vagga henne till sömns längre. Det gör så ont att se henne ledsen så jag känner mig som världens sämsta förälder och gråter varje dag över det.
Har hört att det lättar när de är 3 månader, att de inte har samma behov att vara på en hela tiden då. Så hoppas på det!
Vet inte hur mycket det här hjälpte dig men kan vara skönt att veta att man inte är ensam iaf <3
Tack alla för svar.
Ska prata med Bvc..samt kanske bli böttre på att gå iväg när min man har sonen. Mannen har full förståelse för hur jag har det nu och sköter verkligen allt rörande hemmet.
Acceptans. Jag måste fullt ut acceptera att det är som det är just nu.
Kan verkligen relatera! Min bebis är nu 9 veckor och jag är/var i samma sits. Min tjej skriker sig till sömns inför varje tupplur (inte till natten för då funkar det att amma henne till sömns, men det går inte på dagen). Så alla tupplurar innebär att jag bär och studsar henne (oftast på yogabollen) i fem-tio minuter medan hon skriker hysteriskt innan hon däckar. Sen måste jag fortsätta studsa/vagga annars vaknar hon igen, samma sak om jag skulle sätta mig ner. Har ont i ryggen och känner mig sämst för att jag snart inte orkar vagga henne till sömns längre. Det gör så ont att se henne ledsen så jag känner mig som världens sämsta förälder och gråter varje dag över det.
Har hört att det lättar när de är 3 månader, att de inte har samma behov att vara på en hela tiden då. Så hoppas på det!
Vet inte hur mycket det här hjälpte dig men kan vara skönt att veta att man inte är ensam iaf <3
Tips som kan hjälpa:
1) Att det finns kontakt/ ett lagom tryck runt barnet (för det har ju legat i en supertrång mage innan och sen blivit utkastat i rymden typ- hu vad läskigt!), t.ex att man sveper om ett barn ordentligt kan lugna det. Det vill ha kroppsvärme och tryck som liknar miljön i magen i början, det är det normala och trygga.
2) Ljuskänslighet: Vårt barn hatade att ha ansiktet exponerat och ville alltid ha en flik av en handduk över huvud och ögon i början för att vara lugn och slippa störas av ljus.
3) Lukter: Det tar 2 månader innan bebisen kan följa någon med blicken som är 2-3 m bort och därför är lukten jätteviktig. Luktar det mamma så är det rätt, allt annat kan vara fel och farligt och då blir man upprörd.
Man kan lättare få barnet att acceptera pappan om han slutar med rakvatten och starka tvåldofter och istället lägger mammans tröja eller örngott som hon har sovit på några nätter över axeln. Om bebisen har nosen i den istället för en helt främmande lukt så känns det genast bättre. Vi har aldrig så känsligt lukt- och smaksinne som när vi är nyfödda och en rejäl parfym känns troligen som en smocka i ansiktet för en bebis- vem hade inte skrikit då?
4) Ljud: Det går att hitta rytmiska ljud som efterliknar mammans hjärtslag i magen, eller bruset i magen. Ibland är svagt dammsugarljud väldigt populärt. Med det kan man skapa en ljudmatta och förklä störande ljud runtom. Bilens ljud och vibration är också lugnande för många små barn även om det är ett opraktiskt sätt att söva dem på.
5) Rörelse: I magen gungar det ibland, och troligen är det väl det som gör att en gungrörelse uppskattas av bebisar. Babysitter med elektrisk gungfunktion har räddat många mammor från tårar och låter en få lite tid att fixa med annat. Men det är lite för tidigt för det ännu. Vid 4 mån är nacken mer stabil och innan dess ska en bebis inte sitta för långa stunder i en sitter även om produkterna säljs för nyfödda. Men vill man sitta ifred på toa och veta att barnet är säkert fastspänt kan det vara fantastiskt med bara 5-10 minuter.
Prova er fram hur många sinnen som måste övertygas för att just er bebis ska vara nöjd, det är väldigt intressant hur de reagerar i början.
Du är inte en dålig mamma och din bebis är helt normal! Tänk på att bebis har varit inuti dig i 9 månader och inte vill vara ifrån sin viktigaste person ens en sekund även om det är skitjobbigt för dig.
Allt med småttingar tar tid.
Jag hade det som du och ordnade en plats i soffan där jag blev sittande i princip. Bunkrade med snacks, vatten, te. Kunde inte göra något annat direkt än att bara sitta där och amma. Glöm att laga mat, städa eller hälsa på folk.
På kvällen blev det maratonamning i flera timmar. Det var inte kul, men det är en period och den går över. Helt plötsligt blir bebis intresserad av annat runt omkring sig...pappa och annan mat mm.
För min bebis gick det över vid ca 5-6 månaders ålder ungefär. Då började jag leva igen. Fy fasen vad man går igenom som mamma!! Det är ju därför vi är så jäkla bra och otroliga. Du också!!
Du är inte en dålig mamma och din bebis är helt normal! Tänk på att bebis har varit inuti dig i 9 månader och inte vill vara ifrån sin viktigaste person ens en sekund även om det är skitjobbigt för dig.
Allt med småttingar tar tid.
Jag hade det som du och ordnade en plats i soffan där jag blev sittande i princip. Bunkrade med snacks, vatten, te. Kunde inte göra något annat direkt än att bara sitta där och amma. Glöm att laga mat, städa eller hälsa på folk.
På kvällen blev det maratonamning i flera timmar. Det var inte kul, men det är en period och den går över. Helt plötsligt blir bebis intresserad av annat runt omkring sig...pappa och annan mat mm.
För min bebis gick det över vid ca 5-6 månaders ålder ungefär. Då började jag leva igen. Fy fasen vad man går igenom som mamma!! Det är ju därför vi är så jäkla bra och otroliga. Du också!!