Män över 50 år kika in här och diskutera

Vi har varit ihop i 43 år och svaret är nej på dina frågor. Jag har aldrig velat lämna eller avstått en annan kvinna, även fast jag haft kontakter. Jag stannar inte av bekvämlighet och din goda fe skulle jag i så fall be om något annat än att byta kvinna.

Nu är inte jag en 50-årig man men jag har en åsikt.
Det liv man fått ska man leva så ärligt som möjligt mot sig själv och andra. Mår man inte i bra i en relation (det behöver ju inte vara våld inblandat för det) så får man utvärdera vad är det jag inte mår bra av? Kan det bli bättre? Kan jag leva med det? Vill jag leva så?    
Man kan ju aldrig veta vad som väntar när man tar ett livsavgörande beslut men man har ju alltid ett val. Jag har själv separerat och jag ångrar mig inte, att jag valde mig själv. Jag ser det inte som att jag svikit mina barn, då de ser att jag mår bättre när jag slipper det dåliga som gnagit på mitt mående. 
Hade jag känt så starkt för en annan hade jag absolut övervägt att lämna min relation, jag hade inte klarat av att leva med skuldkänslorna att hellre vilja leva med någon annan, oavsett hur krångligt det skulle vara med uppbrott, det är svek mot nuvarande partner. Å andra sidan. Känner man att det inte är värt "krånglet" med att gå igenom en separation ska man nog inte separera. 

Jag vände mig främst till 50+ för att det nog på många sätt är svårare att lämna ju äldre man är då det kan vara svårare att hitta en ny som inte består av mina, dina, bonusbarn, ex hit och dit och en lång historia man inte har en del av i en ny familj/släkt med allt vad det innebär etc. Man har ju själv också sin del av gemenskapen i sin kärnfamilj/partners släkt när man är tillsammans med någon och det försvinner ju ofta vid separation. Man tappar sin plats i världen på nåt sätt. 

När man är 30 år så har man också kanske mer hopp om att hitta en ny och skapa ett liv tillsammans än om man är 58 år. Men tillbaka till dig starkt att lämna och roligt att höra att du mår bra nu. Var vägen till avslutet lång? Var det du som lämnade? Jag menar inte att man de facto svikit sina barn men man ser ju att många resonerar så och därför slängde jag ut det som en orsak att man kanske inte går. 

Att vara ärlig mot sig själv och andra är önskvärt men jag tror ändå att många faller på att våga vara det och man lunkar på i sin vardag och det blir vad det blir på något sätt. Och med någon annan så menade jag inte att man är otrogen men ändå kanske träffar på någon som är såpass intressant att man tänker att om jag inte vore gift/sambo så hade jag velat se vart det kunde leda med person X. 

Jag blev bara nyfiken på hur många som är med sin partner för att det är det enda rätta i deras liv och hur många som skulle bryta upp om inte om fanns...

Jag fyller 50 nästa år och jag och min fru har hängt ihop i ca 20 år. Om vi av någon anledning skulle separera så skulle jag aldrig skaffa någon ny, inte för att jag inte kan utan för att jag helt enkelt skulle vilja leva ensam då.

Jag är kvar för länge i relationer för att jag är bra på att anpassa mig. Det har hänt att jag anpassat bort mig själv helt i en relation. Tycker att många män i min ålder gör det. 

intressant I sammanhanget är att homosexuella kvinnor är de som ska skilja sig oftast. Därefter heterosexuella par. De som skiljer sig minst är homosexuella män. Det kan bero på olika saker, men intressant. Till exempel vad män och kvinnor har för förväntningar på en familj och relation. jag tycker att jag har ett fint hem och ordning och reda, men jag har oftast haft minst ambitioner i hur vi som par ska visa upp oss i de relationer jag har haft. Men jag har även varit i ett par relationer där kvinnan varit otroligt okunnig och stökig. Men jag har förmodligen anpassat mig mer till dem än många kvinnor jag haft relationer med skulle gjort. De hade nog inte ens påbörjat en relation med dessa kvinnor.

I mitt förra äktenskap tänkte jag många många gånger att jag borde lämna, men gjorde det aldrig. För mycket vanemänniska, trygghetskramare, omgiven av socialt nät (som hon skötte), familj, vänner, våra gemensamma barn, plågan av att skiljas.

Så det blev hon som tog initiativet, efter 20 år. Jag fattade ingenting. Det var som en jordbävning. Men jag kom ut på andra sidan och har ett mycket längre och lyckligare förhållande nu, som jag inte vill avsluta. Möjligen vänstra... 

Så du var tvungen att hitta en ny? Du klarade inte av att vara ensam ett tag eller? Uppenbarlogen är det ju inte perfekt nu heller eftersom du vill vänstra så du borde nog levt själv ett tag och inte varit så desperat. 

Nu är jag visserligen kvinna, men efter 25 år kom den berömda droppen för min del och en kommentar från x-maken som fastnade var följande:
- Varför gnäller du på mig, men jag gnäller aldrig på dig.

Då brann jag av och svarade:
- Jag skulle inte heller ha mage att gnälla om jag kunde komma och gå som jag ville, någon annan tog hand om barnen, tvättade, städade, såg till att det fanns varm mat på bordet varje kväll, rena underkläder i byrålådan, välfylld kyl/frys osv.. Jag skulle inte heller gnälla då...

Han blev tyst.

Skilsmässan kom ändå som en överraskning för honom för han var ju nöjd, så varför var inte jag det...

Jag gissar att fysisk och psykisk misshandel påverkar sifforna hur mycket du än vill bortse från det.

Nej, tvungen var jag inte. Jag blev förälskad. Och så hatar jag att bo ensam. Ingen att prata om dagens vedermödor med, samma trötta disk står kvar när jag kommer hem.

Det där med att vänstra var mest ett skämt. Jag har varit trogen i alla år.

Att en vill skilja sig behöver ju inte betyda att den andra också är olycklig. Man kan ju ha olika förväntningar på en relation, lesbiska skiljer sig ju mer än heterosexuella och homosexuella män. Så uppenbarligen har kvinnor andra förväntnngar än män har... 

Nu är jag visserligen kvinna men i dem efterfrågade åldern.

Har 3 i min närhet som separerat som äldre. De två där kvinnan tog initiativ så är det för att de kände att de blev utslitna i förhållandet och känner att det är mindre jobb att bo ensam.

I det där mannen tog initiativet så har jag aldrig pratat med mannen om det, men kvinnan har sagt att kärleken var borta sedan länge och de hade jämnt umgänge med andra för att de inte klarade av att vara ensamma och att hon var glad att han tog initiativ till att skiljas.

Sedan ytterligare ett fall där mannen borde skilja sig men hans fru utnytttjar barnen för att få honom att stanna så han vågar inte.