ADHD? Hur märkte ni? Hur började ni misstänka?

Baby. Han sov aldrig.Hade mkt litet sömnbehov. sökte ständigt stimulans.

Det började egentligen långt tidigare har jag fattat nu men jag hade alltid så mycket tankar i huvudet. Hela tiden. Inte tankar på bekymmer lr problem. Inga tankar om depression. Inget sånt. Men tankar om lösningar på allt möjligt. Byggen lr vad som helst. Idéer som bara ploppade upp. Det blev för mycket i huvudet s jag ringde till öppenpsykiayron och sa som det var att jag inte får vara ifred för mig själv. Och berättade om alla tankar och idéer som for fram och tillbaka i huvudet. Så ja fick komma dit och sen va det igång. 

JAG hade inga misstanker om ADHD, det kom fram under en allmänn utredning eftersom det fanns problem och sedan vid en ny utredning två pr senare fick han diagnosen. Själv hade jag inte misstänkt ADHD pga mitt felaktiga antagande att man då inte kan koncentrerar sig på något alls en längre stund, och det kunde mitt barn utmärkt. Jag lärde mig först efter första utredningen om hyperfokus och liknande.

I alla fall, så i efterhand fanns det tecken väldigt tidigt. Men grejer är att de vid den åldern kan vara helt normal utveckling. Man vet först efteråt att de saker var kopplade till npf. Men mitt barn visste jag redan innan han var två att han kommer bli betydligt klurigare under trotsåldern än första barnet. Jag förberedde mig då genom att vara proaktiv, dvs. redan innan han kräve det själv sett till att han får vara självständig och delaktig i viss mån.
Jag vet inte exakt hur jag märkte det, bara att man redan såg att han är mer tjurskallig, motstridig, osv.
En annan sak var excessiv prat från ungefär 2 1/2 år, verkligen non-stop, barnet ställde frågår bara för frågandets skull. Inte som en vanlig "varför"-fas, vilken jag uppskattar och tycker är roligt. Nej, verkligen i excess, så jag tyckte att jag blir tokig. Samma frågor om och om igen, ibland med knappt en sekund paus mellan tillfällen, helt onödiga frågor (typ "Äter jag?" medan han äter), repeterande av samma mening om och om igen, osv.
Det lärde jag mig också först senare att det är en form av hyperaktivitet.

Sedan från 4 år blev han svårare och svårare att hantera. Jag har alltid varit konsekvent, använt mig av tydliga instruktioner (ingen negation i dem, inte formulerad som fråga, osv.), logiska konsekvenser, tydliga förklaringar, .... Men han agerade som om han levde i total chaos, där ett barn aldrig kan lära sig att följa några regler eftersom de ändras hela tiden och föräldrarnas ord går inte att lita på och konsekvenser genomförs aldrig och skriker eller gnäller man så får man som man vill, även om man hört ett "nej" flera gånger innan.
Han lärde sig inte. Nu är han 8 år och blir fortfarande förvånad och förbannad när en konsekvens som jag sa skulla komma om han inte följer reglerna sedan kommer. Det kan handlar sig om samma regel och samma överträdandet av regeln flera dagar i rad.
Anledningen är att han inte kan acceptera att han inte får bestämma allt själv. Inte heller förstår han att reglener gäller även om han inte är införstått med dem längre.
Även vid ungefär 4 år började han mer och mer beter sig som ett barn mitt i värsta trotsåldern. Skrik, fysisk våld osv. Detta blev också vara värre och värre.

En annan sak som man märkte tidigt (innan 2 års åldern) var att han var extrem överstimulerad av allt. Även detta förstod jag först senare som överstimulering. Innan dess var det mer uppfattningen att han är en "iakttagare". 

Besatthet med specifiska saker/lekar från 2 år.

Överstimuleringen och besattheten gäller ju mer som autistiska, men kan tydligen även förklaras med ADHD. 

Till skillnad från barnet i första frågan har mitt barn ett stort sömnbehöv, vilket jag antar beror på överstimuleringen.

Jag menade såklart första svaret, inte första frågan.

Och några jag glömde, som jag även det märkte från 4 år:
* Han var (och är) konstant emot. Oavsett vad det är, när han ska göra något spjärnar han emot av princip.
* Gäller även att käfta emot, han klarar inte av att inte ha sista ordet, även om det betyder han han gör folk galen på honom eller tom att de inte vill umgås med honom längre. Han kan pressa på hur länge som helst, accepterar inte att inte får svaret han vill höra, slutar inte förrän man fysisk separerar sig från honom eller ryter ifrån ordentligt för man blir galen. Att ignorerar för att man har sagt sitt hjälper inte.
* Han började kalla folk för saker innan han ens fyllde 4. Jag pratar alltså inte om normal utveckling med "dumma mamma", utan konstanta förolämpningar mot vilt främmande människor på gatan.