Basset hound eller cocker spaniel?

Jag har haft en basset hound. Det är mycket längesedan och jag har sedan dess bytt ras och har nu flatcoated retrievers, f n två stycken.
Den basset jag hade var förvisso mycket vacker, det gick väldigt bra på utställningar, men jag  hade problem med jaktmeritering (är inte jägare) eftersom detta krävdes för championat på den tiden.Nå, hunden var till sinnelaget en äkta basset, gjorde bara det han själv ville och struntade i resten. Ville han gosa gosade han, annars försvann han. Ville han jogga sprang han villigt vid sidan, ville han inte fick man släpa honom. Han kunde vara blodtryckshöjande om man så säger. Ingen will to please där. Men han kunde koppla på charmen när det passade honom. Jag kände flera bassetar på den tiden och de var dokumenterat likadana allesammns.Rumsrenhet var inget problem, men pinka revir var det bland hanarna. de kunde lyfta på benet hemma hos någon om man inte i tid såg signalen och kunde sätta stopp. Katt var bytesdjur för samtliga av de bassetar jag kände då, men ingen av dem hade katt i hemmet, vilket nog hade gjort skillnad. En mer ostressad hund än min basset har jag svårt att tänka mig. Engelsk traktor, två km/timme. Älskade att åka bil, var med i fjällen sommar som vinter, men återigen, gick och gjorde bara det han själv ville.

Mina föräldrar hade cocker spaniels, flera stycken. De ser väldigt söta och goa ut men är inte heller de helt enkla om jaktlusten är stor och det är den i många fall. 
Vill man ha cockern som sällskapshund bör man välja uppfödare med omsorg och inte gå in för uppfödare som väljer jaktliga egenskaper i sin uppfödning.
Det finns en slags livlighet hos cockern som ibland gränsar till nervositet, hög stressnivå alltså, så att innan köp noga studera föräldradjur i en kennel är viktigt. Det är lite pyssel med pålsvård och framför allt öronvård. De kan ha besvärliga öron och då menar jag inte bara pälsen på öronen.Katt vet jag inte, föräldrarna hade inte katt, men katt som irrade sig in i trädgården blev effektivt bortjagade.
Samtliga gillade bilåkning och att följa med på äventyr.

Jag hade övervägt att skaffa springer i st f cocker. Upplever att det är en stabilare hund på alla plan än vad cockern är - men det är min uppfattning.

Basset är så extremavlad att jag aldrig skulle köpa en.

Det har blivit avsevärt bättre med det de senaste tio åren. Det gäller även raser som king charles, mops och ett par andra plattnosade raser och då bland mycket seriösa uppfödare som vårdar sig om sina raser,

Dom bassets jag känner har alla hälsoproblem med allergi, hud problem och smärta i rygg/leder. Trevliga hundar så länge dom aktiveras ordentligt.

Jag känner cockrar som är soffpotatisar och är helt nöjda med 2-3 timmars promenad/dag och jag känner dom som har mycket jaktlust och kräver väldigt mycket aktivering. Upplever  att dom är relativt friska men kan vara rätt djävliga vid hantering om ägaren slarvat med det när dom var valp. Om du är beredd på mycket jobb hade jag satsat på en cocker.

Båda raserna har jagat mina katter men jag upplever inte dom aggressiva mot katterna utan mer nyfikna.

Dom bassets jag känner har alla hälsoproblem med allergi, hud problem och smärta i rygg/leder. Trevliga hundar så länge dom aktiveras ordentligt.
                                                                               (Dexter dot com)

Min basset såg mera ut som en basset  artésien normand men kraftigare i kroppen och längre öron och lite annorlunda huvudform.. Så såg alla eng bassets ut innan dem hemska degenereringen tog sin början och det bara blev massor av löst skinn och konstig gång och ryggproblem som du skriver. På den tiden var den engelska basseten en aktiv hund, en jagande, långsamdrivande hund som var rörlig i skogen. Jaktprovsmeritering var då obligatorisk, det räckte inte med enbart cert eller CACIB för ett championat.
Nu ser jag hos goda uppfödare en återgång till den bassettyp som fanns tidigare.