Beslutet

Att inte ha en plan kan vara direkt livsfarligt, som alla kvinnor med hjärna vet.

I synnerhet med instabila män med missbruk- jag menar hur kul hade du tyckt det var om ett fyllo med yxa stod och gapade på dig på gården mitt i natten efter att du har gjort slut och flyttat, men tyvärr fanns det bara marklägenhet ledig? Hm?

Men sånt händer inte män så därför behöver de inte tänka på det scenariot.

Man har inte monopol på att bli misshandlad fysiskt och psykiskt bara för att man är kvinna. 
Självklart är det hemskt att bli hotat med yxa oavsett vilket kön den som håller i skaftet har mellan benen.
1 av 6 män blir misshandlade i nära relationer. Och de flesta fallen blir aldrig anmälda tyvärr... 

Skulle stått "1/6 män har fått utstå misshandel i nära relationer". Källa sverige radio

Är han introvert och du extrovert? Det är svårt att ge råd sådär rakt upp och ner men rent generellt kan man fundera på om en relation ger mer energi än den tar. Fundera igenom för dig själv vad du uppskattar och inte uppskattar med relationen. Skriv ner och läs igenom, igen och igen. Tror inte det finns några genvägar här, men att faktiskt skriva ner saker kan hjälpa dig att tänka.

Till exempel jag älskar våra söndagsfrukostar på sommaren när vi dricker kaffe tillsammans i trädgården. Jag hatar när han blir sur när jag gör X y z. Jag blir glad när han säger  xxxx. Jag blir ledsen när han gör eller säger si och så.

Så skriv. Att skriva hjälper hjärnan att bearbeta både känslor och fakta. Min hjärna fungerar i alla fall så. Det skrivna blir liksom mer konkret verklighet än en tanke som flyger fritt.

Läser ditt inlägg o tänker de kunde varit jag.. vanor o ett ändå "lugnt" förhållande.. blivit för olika, tar mer än det ger tyvärr. Sorg över allt.. varför så svårt att lämna då om det är det enda man tänker på.. frihet... slippa irritation o missförstånd o anpassningar.. vill inte såra.. hur tänker du? Vad hindrar dig? Vill han fortsätta? 

Känner så igen mig.. Hur länge har du gått? Vad hindrar dig? Konstigt att man kämpar på trots allt.... är ni inte på samma bana? Han nöjd som det är?

Han är nog nöjd om jag bara inte varit så jobbig och velat prata o planera ihop. Han finner mig attraktiv. Jag tycker tyvärr inte detsamma. Han tar inte hand om sin hälsa o bryr sig inte om varken hur han ser ut eller hur det ser ut i rubt omkring honom. jag vill ha ett aktivt liv men han trivs bra att se film dagar i ända

Hur länge har du gått så? Har ni pratat om det? Försökt göra något åt det? Vad är det som gör att du är kvar? Vad är det som gör att du inte är attraherad?

Det låter som att ni är väldigt olika? Inga gemensamma fritidsintressen? Är film ett stort intresse hos honom? En del snöar ju så att säga in i nåt intresse och det kan ju bli värre över tid. Har en nära familjemedlem som med åren (70+) helt gått in i sitt samlarintresse.

Nyfiken hur du tänker (Fru)?
Jag har en tanke nu om att kanske sälja huset (vid en ev separation vill ingen ha huset) o flytta till något annat (hyresrätt) för att ev göra en omstart o om det inte skulle fungera så är det lättare därifrån.. för tiden det kan ta att rensa o sälja ett hus så kanske stämningen är lättare om man kan se det som ett gemensamt projekt o inte i osämja?! Vet inte om det är en vettig tanke?

Ni är jätteolika och sådant är svårt i längden i ett förhållande. Du finner honom inte attraktiv.

Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 

Är det så att du är rädd för det okända som du går in i om du startar processen mot skilsmässa? Att du ska ångra dig?
De flesta brukar som gamla ångra det som de inte har gjort.

Det verkar svårt att gå vidarei förhållandey för er av flera skäl, bl.a. för att han inte vill prata.

Det är jobbigt att gå igenom en skillsmässa, även en som man själv vill ha. Men man överlever, det vet jag av egen erfarenhet. 

Kan tänka mig att personen är rädd för det, känner samma men vet att det nog skulle bli bra efter, så varför lida.. men steget känns stort.. o allt där innan.. kanske därför man är kvar i "lugnet".. 

Hur går det TS?

Egentligen behöver du bara ställa dig en fråga: kommer jag när jag blir gammal  att ångra att jag inte skilde mig och prövade ett nytt liv? Där har du svaret.

De flesta ångrar på ålderns höst det de inte gjorde fast de hade velat.