Beslutet

Jag skrev ner vad det egentligen var jag var så rädd för. Punkt för punkt och bit för bit. Sen satte jag mig ner och resonerade med mig själv om det fanns fog för rädslorna och vad jag rent konkret kan göra åt det.  Bit för bit insåg jag ju att det fanns så mycket hjärnspöken och förutfattade meningar vartefter jag betade av listan 

Självklart är det inte enkelt att skiljas. Men beslutet blev enklare att ta när jag svart på vitt hade en plan utifrån mina punkter. 

Jag såg till att ha koll på ekonomin,  stod i bostadskö, pratade med banken i lite peppade rådgivning,  hörde med chefen på jobbet om stöd och hjälp och fick kuratorsamtal betalade , jag hörde mig för om lönen , alla intressen jag hade gjorde ju att jag insåg möjlighet till att nätverka och hitta nya vänner och slippa känna mig ensam , jag pratade med mina kompisar och berättade ärligt om mina planer och fick stöd därifrån,  släkten likaså ... Jag byggde upp på väldigt kort tid ett skyddsnät omkring mig som skulle ta emot mig när skilsmässan blev ett faktum.  

Stärkt av detta så kunde jag formulera min önskan och dagen efter åkte jag hem några dagar till en vän för att landa. 

Att leva ensam med mig själv blev inte så stor omställning som jag trodde . Tv var ett bra sällskap,  mina katter också, och jag hade många vänner att snacka bort nån timma med i telefonen.  Visst fanns dagar jag saknade att ha nån att komma hem till.men insåg också att jag njöt av att SLIPPA komma hem till nån...den insikten tog rejält....

Dejta då? Jag insåg att jag behövde hela mig själv efter skilsmässan som ju också längs med vägen fick mig till nya insikter...det tog några år för mig att landa i att vara självständig och känna mig nöjd.  Där nånstans kändes det okej att dejta igen.  Sen har jag haft kortare relationer efter det. 

För mig var det tanken på att jag fortfarande skulle stå och trampa nästa vecka/månad/år om jag inte gjorde något åt saken.

Ja, det är ju så, vi har trampat på samma plats redan i flera år. Jag ensam också. 

Tack för ditt svar. Hade ni gemensamma barn? Var du säkert på att beslutet var rätt innan? Efter? När?

Vi hade ett gemensamt barn som.då var 10 år och sen fanns det äldre barn på varsitt håll sedan tidigare men dom var då utflugna . 
Flera olika händelser hade lett mig fram till beslutet som jag då hade klurat på i 1 år . Vi hade varit gifts i 15 år . Min kärlek hade dött. Det fanns inget kvar. Det var på inga sätt ett lätt beslut,  tvärtom.. det var det svåraste beslut jag nånsin tvingats ta . Men omständigheterna var såna att det inte gick längre. 

I samband med skilsmässan fick jag gång på gång bekräftat att beslutet var rätt då flertalet diskussioner kom upp och för varje gång drogs vi ännu längre bort ifrån varandra .. istället för att mötas i nåt slags samförstånd och avslut  så kändes det istället som att vi inte kände varandra alls överhuvudtaget... 

Kloka svar ovan. 
För mig var det också tanken på att man har bara ett liv och det var inte det här jag ville ha. Om jag lämnade fanns åtminstone möjligheten att träffa ngn som mer svarade mot det jag behövde. 
Samt att jag kände att den person jag levde med gjorde att jag inte levde i enlighet med mig själv. Jag behövde få mer utlopp för den jag är. 

Jag funderade mycket och länge. eftersom min man ansåg att det var upp till mig att ta beslutet då han erkänt för mig att han slutat känna annat än vänskap för mig. i mitt funderande insåg jag snart att detsamma gällde även mig. Jag hade inga romantiska känslor längre för honom.

Frågan var då om jag skulle vara lyckligare ensam än tillsammans med honom?
Vi hade det lugnt och bra ekonomiskt, barnen var utflugna och vad skulle bli bättre om vi skilde oss?

Jag kom fram till att det vettigaste för oss var att separera men fortfarande vara gifta.  Tänkte att detta fick vänta tills någon av oss hittade någon annan vi ville gifta oss med eller så. Sagt och gjort jag talade med min man som tyckte att det var väl en bra ide men han vill helst att vi skulle fortsätta som förut, men jag stod på mig.
Nu har vi varit separerade i 12 år och det fungerar förvånansvärt bra. Ingen av oss har ännu tagit upp frågan med skilsmässa.  Vi lever var våra liv i varsina bostäder.  

Jag hade sagt 6 månader drygt innan att jag inte orkade mer. Jag orkade inte få skulden för allt, jag orkade inte få höra alla fula ord om mig, jag orkade inte gå på äggskal för att jag inte visste vilket humör han skulle vara på. Det började även påverka barnen mer och mer. 

Dock var jag arbetslös och vi kom överens om att ta det lugnt med besluten till jag hade fått jobb. 

Nu blev det dock inte riktigt så då vi fick en orosanmälan gällande hans drickande och beteende kring det. Jag fick alternativet att antingen åkte jag hem utan barnen eller så åkte vi tillsammans till annan plats (hos närstående). Det blev alternativ 2. Jag och exet har inte bott under samma tak sedan dess. Separationen har varit extremt stökig. Positivt är att han slutade dricka (villkor för att kunna få umgås med barnen). 

Jag och barnen mår betydligt bättre nu även om vi inte har lika mycket pengar eller boyta. Jag stod sedan många år i den kommunala bostadskön vilket gjorde att jag hyfsat snabbt fick en hyresrätt. Har fått ett enormt stöd från socialtjänsten under det efterföljande året efter orosanmälan, både vad gäller barnen och vad gäller min egen situation av att komma ur en våldsam relation. 

Rackarnas vad du var förberedd på att dumpa din partner. Hur förberedd var hen? Blixt från klar himmel utan ordnad ekonomi skyddsnät, faan och hans moster. haha rätt åt hen? Måste ha varit en riktig skithög!?

Man kan ta det olika med ny förälder. Mina barn kunde inte fått en bättre plast-morrsa

Låt mig säga så här... min exman äger huset vi bodde i och tjänade tre gånger mer än mig...Jag flyttade nästan 40 mil för hans skull ..  han bodde där han växte upp.  

Blixt från klar himmel? Knappast då han var väl medveten om mina känslor och mina tankar om skilsmässa. Han trodde bara inte jag skulle genomföra det.  

Jag var tvungen att hitta en strategi då han var på väg ner I avgrunden pga sitt missbruk av alkohol.  

Och där dog tråden

Du resonerar som mitt ex som ansåg att jag alltid haft en "exit plan" bara för att jag länge stått i bostadskö. Att jag känt mig tvungen till att göra det då han många gånger sedan många år tillbaka hotat med att det var slut känns han inte vid. Att jag fått stöd från omgivningen är för att jag "snyftat" till mig det, inte för att omgivningen sett hur han betett sig...