Varför har människor blivit så olyckliga i Sverige?

Fast det förändras i samhället. Hela tiden. Det jag menar är att partierna ändå är rätt lika varandra i praktiken.

Ta invandringen. 2016 års socialdemokrater tycker inte samma som 2025 års socialdemokrater.

2016 var det viktigt för dom flesta partiledare att uttrycka att man var feminist. Nu existerar det knappt. Det har istället landat i att alla vill ha jämställdhet.

Eller Nato för den delen, för 10 år sen var det inte många som tyckte att vi skulle gå med i Nato. Men när beslutet skulle tas var dom flesta för medlemsskap.

Eller den frågan som kanske pendlar mest politiskt, miljön. Intresset politiskt går upp och ner som en jojo.

Så visst ändras samhället hela tiden. Men tidsandan är betydligt viktigare än partitillhörigheten.

Det har ingenting att göra med huruvida samhället har blivit mer polariserat. Politik förändras hela tiden. Exv amerikansk republikansk politik var kännetecknat demokratisk politik idag.

Jag tror inte att vi blivit olyckligare. Däremot tror jag att definitionen av lycka förändrats genom åren. 

Vi har blivit mer materialistiska och tenderar att mäta lycka i status och pengar. Det finns motkrafter till detta men dessa ses ofta över axeln och kallas miljö- muppar. 

Det har forskats en hel del kring det här med lycka och resultaten tycks visa att det finns en gräns för hur mycket pengar det handlar om när vi talar om lycka.

Visst vill man ha pengar så att man klarar sig och an köpa vad man vill ha, men man vill inte ha så mycket att man slipper jobba. Att ha ett jobb man trivs med ger också lycka.  

Däremot är ekonomisk trygghet viktigt för Sveriges medborgare. Att det finns en A-kassa om man skulle bi av med jobbet skattas hgt, liksom sjuk och föräldraförsäkringen. Därför skulle man kunna säga att när man naggar dessa i kanten så påverkar detta vår lycka.

Jag gör inte skillnad på folk. Alla svenska medborgare, oavsett ursprung, ska behandlas lika. 

Tycker du det är konstigt att be någon flytta, om de skriver att de inte trivs i Sverige? 

Oja håller med och det är ju bra på ett sätt att partierna ändå är rätt lika varandra men få verkar ändå ha några långsiktiga planer utan det är mer kortsiktigt för stunden, när man har makten. Samtidigt kanske man ska vara ödmjuk för att 4 år är lite för kort tid för att förändra också.Jag tycker också att det är en styrka att visa att man kan ta till sig eller förändra sig som många har gjort i det du nämnde ovan. 

Hur eller hur så ska man få folk få känna lite lycka så måste staten gå före och bygga jobb, trygghet och välfärd, så folk får framtidstro. Bygga ett samhälle som är bättre för oss alla över hela landet. Som det är idag så känns det som om våra politiker oavsett färg monterar ner samhällsfunktioner och vägrar förändra gamla ineffektiva välfärdssystem. Det gäller på både statligt, landsting eller kommunal nivå. Samtidigt måste man också uppfostra befolkningen, befolkningen har inte bara rättigheter utan man har också skyldigheter som medborgare. Många idag verkar sjukt bortskämda med att klaga över att de inte får men de vill sällan själva medverka till något.  

Ligger mycket i det du skriver.

För att vi hjärntvättas av media dagligen att ryssland kommer attackera oss.

Mycket bistånd ja. Tyckte det stod 26 Miljarder till sida 2024? Om man söker på nätet.

Det fortsätter vara högt. 

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/09/regeringen-justerar-bistandsramen-fran-2026/

Jag kanske bara talar för mig själv här men jag bär en stark avundsjuka (faktisk ilska) mot människor som slipper jobba men får pengar ändå. Jag har alltid avskytt att arbeta, alltid bara längtat hem.

Ändå har jag arbetat sedan jag var 13. För mig verkar det som var och varannan nästan är sjukskriven, får sjukpenning eller socialbidrag. Jag har gått igenom ganska mycket psykiskt och fysiskt  Första gången jag blev sjukskriven, då i tre veckor var efter att min dotter gått bort i barncancer i mitten på 2000-talet. Efter tre veckor var tanken att jag skulle gå tillbaks till halvtid, 3 veckor av det sedan var resonemanget från fkassan (trots vanligt läkarutlåtande som sa nej till att jag skylle arbeta öht) att kan man jobba halvtid kan man jobba heltid och att jag skulle istället ta mer benzo.

Jag har försökt bli sjukskriven fler gånger men alltid istället fått recept på benzo, antidepp, antipsykotiska...jag vill inte ha den skiten jag vill slippa jobba.

För tre veckor sedan blev jag halvtidssjukskriven igen pga ångestsyndrom, depression, högt blodtryck (210/130) och suicidalitet, idag skall jag hoppas få det förlängt men förväntningen är låg.

Det känns som samhället är ute efter mig, pushar mig  ot bensomissbruk och suicid . Alla andra får men inte jag. Jag måste bara ge.

Offerkofta, gnällig kränkt vit man jag ver jag vet. Men jag är 110% övertygad om att hade jag vart brun, svart, gay eller kvinna hade jag fått vara motsvarande flrtidspensionerad.

Vi blir ännu mer olyckliga om vi inte förbereder oss så väl att vi förhoppningsvis inte blir attackerade. 

Vi kan inte stoppa huvudet i sanden. Även om det skulle göra oss kortsiktigt lyckligare.

 

Jag ifrågasätter starkt om alla som är sjuksrivna verkligen är så sjuka/ skadade att de inte kan jobba, och om arbetslösa verkligen söker så många jobb de ska. Det var ju nästan "trendigt" under Göran Perssons regering att sjukskriva och förtidspensionera sig, varför Reinfeldts regering med all rätt reagerade mot detta. 

Med coronapandemin och att "jobba hemifrån" blev folk också mer bekväma med att vara hemma, jobba när de känner för det och i övrigt gå omkring i pyjamas och fisa, vila, äta och ha det bra.

Vi behöver en ny Reinfeldt och en ny arbetslinje. För det är uppenbart att svenskar inte blir ett dugg lyckligare av att bara gå hemma och vara sysslolösa, tvärtom. Arbete, att ha ett jobb att gå till, att få känna sig delaktig och som en del av samhället och andras gemenskap, att få känna att man gör något viktigt och att man är till nytta snarare än en belastning, tror jag är A och O för att kunna känna glädje och lycka i livet.

Men många har kommit för långt ifrån det tänket, och om människor 40 plus för 30-40 år sedan ville fortsätta jobba tills de gick i pension, så vill dagens 40-plussare helst sluta jobba så tidigt som möjligt bara för att kunna gå hemma och löka och göra vad de vill och känner för.

Det är inte friskt att vilja pensionera sig när bara halva livet gått,

Jag tror att vi är olyckliga pga arbetslinjen. Att vi arbetar för mycket, särskilt föräldrar arbetar för mycket. Det finns inget annat västeuropeiskt land som både har så lång arbetsvecka och så många småbarnsmammor som arbetar och så många mormödrar som arbetar och att så många arbetar så sent i livet. 

Vi bara arbetar och arbetar och stressar , barnen mår allt sämre och det gör att föräldrarna mår ännu sämre, vilket påverkar barnen negativt. En ond cirkel.

Så många mammor är utbrända och i jämställda familjer blir även papporna utbrända. 

När vi arbetar så mycket orkar unga inte längre engagera sig i politik, finns knappt några unga kommunpolitiker, vi har inte tid med föreningsliv, allt som har byggt Sverige faller sönder. 

Jag skulle säga att det är vänstern som polariserar Sverige. Genom att kalla alla som värnar om Sverige för rasister. 

Det är snarare SD som polariserar Sverige genom att ständigt ställa grupper emot varandra. SD är ett simpelt populistparti som inte behövs och aldrig har behövts i Sverige, sprunget direkt ur nynazismen, faktiskt det enda politiska parti i Europa som har rötter DIREKT i nynazismen.

SD har aldrig ens varit i närheten av att vara en folkrörelse. De har byggt hela sin identitet på att de de anser vara "lägre stående" människor från avlägsna kulturer/ länder inte ska ha rätt att åtnjuta svensk välfärd, detta trots att invandrare har varit en stor del av de som byggt vår välfärd!

Och med den ökade polariseringen kommer också en fientlighet mot annorlunda människor som förvärrar folks måenden. 

Det den här polariserade politiken som förs skapar är inte bara ett samhälle där invandrare grupperas. Det skapar andra saker också. En exakt bild över hur en muslim är t ex. Helt onyanserat. polariserar så fort man kan identifiera en grupp. Män/kvinnor, arbetslösa, sjuka, äldre, yngre, området man bor, singlar, vänster / höger osv osv. 

Det bidrar till olyckan vi ser i samhället. Tror också att det är just det här som bidrar främst till att människor inte vill skaffa barn. De känner sig otrygga pga polariseringen.

Förresten ett exempel till på detta finns i tråden. En man som känner att om han tillhört en annan grupp så tror han sig få fördelarna den gruppen åtnjuter (men det är ju också polariserat tänk) Låter det som en lycklig person? Man kan ju skylla allt på alla andra. Ett till exempel är ju en annan person som anser att motstånd mot trollfabriken är "vänster"

Trollfabriken med medföljande polariserande propaganda är orsaken till det här.

Så polariserat, svartvitt tänk. Alla som värnar Sverige är definitivt inte rasister, man behöver inte vara rasist för att värna om Sverige. Man kan vara vänster och värna om Sverige. Man kan vara rasist och inte värna för Sverige.