Träning börjar bli tvång

Bra att du är uppmärksam men jag tror inte att det är någon större fara. Jag tror att de flesta som tränar regelbundet känner så - inklusive jag själv.

Jag tycker man ska skilja på att träna trots att man inte är sugen just då och att träna p g a dåligt samvete.

Alltså träna fast jag inte är sugen där och då gör jag jätteofta. Har jag tänkt springa så springer jag. Punkt. Undantag sjuk eller skadad. Vad jag vill precis innan är inte en parameter. Inte under tiden heller. Det är ju någonstans den disciplinen som får mig att vara den tränande människa jag är och vill vara.

Men börjar man drivas att träna av ångest över att man inte gjort något annat bra nog (typ kost) då kan jag tycka att man är ute på hal is. Likaså får man liksom acceptera att vissa pass kommer vara tunga. Jag kan bestämma att jag ska springa, jag kan inte bestämma att kroppen ska vara pigg. Det får man anpassa sig utifrån och lyssna på.

Samma gäller i gymet. Tränade med en kollega en gång som sa -Vi har iaf varit här, det är mycket bättre än att inte gå hit alls- när det kändes sjukt tungt för oss båda.

De jag omnämner som tvångsträning är solklar ångest. Det är inte roligt, det känns inte bra efteråt heller och det har till och med varit farligt ibland (tränat sjuk, med smärta). 

Trött och omotiverad är jag ibland men då brukar jag gå genom träningen och ändå känna glädje, alltså kommer jag bara igång känns det bra. Efteråt känna det också bra. Jag kan bryta träningen om jag vill och det känns okej, oavsett varför jag bryter. Om det är för att det gör ont eller en vän ringde och frågade om vi ska umgås. Jag vill ha det så hela tiden igen.