Abort och skaffa barn på egen hand?

ännu ett barn utan en pappa. 

Jag tycker nog
att det är lite skevt. Jag är ingen abortmotståndare men jag tycker att det trots allt finns ett visst värde i ett foster ändå. Jag tycker inte att man aborterar ett barn som man vill behålla, både för mammans och fostrets skull.

Visst är det lite synd om pappan men var är din självkänsla? Varför är hans känslor värda mer än dina? Var är respekten för livet? Jag är inte emot abort men det bör vara ett välgrundat beslut. Det är brist på donerad sperma och långa väntetider. Känns galet att först göra abort och sen ställa sig i en lång kö med osäker utdelning 

Ja du har nog rätt, i dom bästa av världar hade min sambo kunnat gå med på ett till barn om än motvilligt. Men han och tydligen alla han känner tycker att jag är helt sjuk i huvudet som ens funderar på att behålla. Och ja jag blir ordentligt nertryckt i denna fråga. 

jag kanske får leva med att jag bara kommer få ett barn, för jag har ingen lust att börja stressa och leta någon som vill skaffa barn inom dom närmsta åren. 

Ännu en snubbe som inte vill ha fler barn, men lägger det ansvaret på sin kvinnliga partner. Och dessutom påstår att alla hans kompisar (i den andra tråden var det hans syster) tycker att den gravida partnern är "sjuk i huvudet" som tänker fullfölja graviditeten. En graviditet som är ett resultat av heterosexuellt samlag där han inte ens försökt skydda sig.

"Min kropp, mitt val", sa våra mammor och farmödrar och mormödrar på 70-talet när abortfrågan diskuterades. Det borde vi också säga, 50 år senare.
Du skriver att du längtar efter ett barn till, så mycket att du t o m tänker dig att köa för fertilitetsbehandling som ensamstående. Säger den längtan någonting? 

Att bli ensamstående 'gör dig inget' - har du ens haft en tanke på hur det kommer påverka ert befintliga barn?

Du har ingen lust att börja stressa och leta någon (annan) som vill skaffa barn - är inte din befintliga man/sambo/pojkvän värd mer för dig kanske ni ska fundera på separation iallafall. Och beakta att göra det så skonsamt och bra för ert barn som möjligt, så barnet kan fortsätta bo hos er båda, etc.

Ja, att göra abort och separera och sedan skaffa barn på egen hand med donerade spermier är en ganska sjuk tanke.
Du borde tänka på det ovanstående först och främst.

Du behåller det barn du har i  magen. Du blir ju ensamstående hr du en gör.

Abort är inget preventivmedel, du kan inte göra abort och sedan trycka i dig spermier för en till graviditet... bisarrt.

Tkr han ska ta sitt ansvar när han nu sett till så att det blir ett barn. Preventivmedel är ju aldrig vattentäta. Även om han inte vill vara delaktig kan han inte tvinga dig till att göra abort. Du har all rätt att föda barnet om det är det du vill. Det är ju ingen garanti att bli gravid på nästa försök. 

Varför tycker de att det skulle vara sjukt att behålla barnet? 

Ja papporna vill ju knappt ha några barn för då finns ju risk att de måste ta ansvar.

Jag har träffat två män som själva uttryckt en stark barnlängtan precis när vi träffats. Såna finns också. 

Det är klart att pappan säger att alla håller med honom. Vad säger dina vänner och familj? Har du någon på din sida som du kan prata med? Om inte så tycker jag att du ska prata med en kurator eller psykolog. Det är inte rätt att du ska stå ensam i en sån här sak. 

Din kropp ditt val. Det är inget sjukt med det. Varför skulle det vara ett större lidande att få ett oönskat barn än att vara tvungen att abortera ett önskat barn? 

Ja, då skulle han inte haft oskyddat sex med dig, om han inte ville ha barn.

Håller med. Som nån annan skrev så får han ju lov att sterilisera sig om han vill fortsätta ha konsekvensfritt sex. 

Lite skevt tycker jag att endast se på det ur mammans/pappans synvinkel. Hur blir det för ett barn att födas mot sin pappas vilja, med risken att pappan inte är involverad och engagerad. 

Barnet är ett foster nu, men om det föds så är det en person, en egen människa som kommer att påverkas av sina relationer eller icke-relationer. Och det kan vara en stor sorg i livet att vara oönskad av en av sina föräldrar. 

Är det bättre att inte ens veta vem pappan är?
Blir man inte ännu mer rotlös då?

Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. Men det står väl ändå inte mellan de två alternativen. 

Det bästa är såklart att barnet är önskat och välkommet av båda sina föräldrar och ges rätt att känna till och även ha en relation med sina anhöriga. 

Överhuvudtaget så tycker jag att man tar barnet i alltför lite beaktan när man ser på föräldraskap. Väldigt mycket handlar om att tillgodose vuxnas behov av barn, behov av inga barn, behov av ditt och datt.

Man kan se det tydligt inom adoptionsindustrin och även surrogatindustrin. Såklart även inom donationsindustrin. 

De kanske inte tycker att pappans gener är nåt att avla på. Den här tråden ger ju en vink om att det i så fall ligger något i det.

Det TS måste fundera över är om hon orkar vara ensamstående mamma till två barn. 

Om det skulle finnas lite stöd omkring henne när hon kan behöva lite extra hjälp av någon anledning.
Så att hon skulle orka med en sådan situation.

Det kan bli så att pappan inte knyter an till det oönskade barnet. Att hon i princip blir den enda vårdnadshavaren. 

Om pappan är en ganska  jobbig person och
hon ändå lika gärna skulle vara separerad från honom, så tycker jag att TS ska göra precis som hon själv vill.
Eller, i princip borde hon göra vad hon själv vill, oavsett. 

Även om det skulle innebära att hon frös in ägg eller åkte till Danmark, där jag har för mig att de har spermadonationer också. Det viktiga är att ett barn har en förälder som tycker om det och kan vara ett stöd under uppväxten. 

Om du verkligen vill ha ett barn (till) så tycker jag du ska satsa på det barn som redan finns i magen. Strunta i pappan och hans släkt. Jag misstänker att de bara tänker på pengarna. När barnet väl är fött är det möjligt (men förstås inte säkert) att de ser fördelarna med ett barn eller barnbarnI.

Tänk om ett "donationsbarn" drar ut på tiden eller det blir missfall. Kommer du då inte att tänka på den chans du förlorade genom att abortera ett barn du egentligen ville ha?

I Kinga under ettbarnspolitiken så kunde kvinnor tvingas att abortera barn de ville ha. Vi tycker det var hemskt.

I Sverige kan kvinnor tydligen också tvingas abortera barn de vill ha, är inte det också hemskt? Hemskare än att en man (som slarvat med eller struntat i preventivmedel) blir far mot sin vilja.

Om man är ett barn som tillkommit genom  donation finns det ett vist socialt dilemma, när barnet ska förklara för andra hur det ligger till med pappan. Men man känner sig inte psykologiskt oönskad.