Relation med någon som har NPF diagnos

Hur vet du att hon behöver specialkompetens? Har du någon info som inte skrivits här? Även hc:s arbetsterapeuter ska kunna hjälpa med planering och struktur. Bra för ts att veta att den vägen också finns

Du kan inte presentera 40 punkter, TS, utmattande för vem som helst. Att ha struktur, jo, men det är flummigt, för sambon måste det vara enkla raka regler. Till att börja med måste allt i hemmet vara i ordning, allt på sin plats. Skåpen och garderoberna städade och allt snyggt i staplar, nystruket och upphängt. Inga travar av stryktvätt, allt stryks och tas vara på direkt efter tvätt. Städning sker regelbundet och köket snyggas till efter varje måltid, disk och avtorkning. Att köra fram allt till denna nivå kan du göra, TS. Med den förberedelsen är det lättare för sambon att få överblick och klara vardagen. När det gäller ekonomin sätter ni er gemensamt och går igenom kontona och förklarar hur mycket hon kan göra åt per vecka.                                                                                                                                             Att ordning och reda hjälper en funktionshindrad vet jag av erfarenhet. Vänner som själva har problem och som även  har barn i behov av boendestöd har förklarat  detta. Ordet "struktur" kräks de nästan på, man måste vara mycket tydligare än så! " Nu tar vi kläderna ur tvättmaskinen, jag hjälper dig och när de är torra stryker du."                                                                                                                                                                                             TS, du måste också tänka på dig själv, ditt eget liv och möjligheterna att utvecklas utefter dina förutsättningar. Ser du ingen förbättring, får du rollen som vårdare och inte partner, är det dags att lämna. Du har ett ansvar för ditt eget liv.                                                                      
 

Jag lever själv med NPF-disgnos och min reflektion är att din flickvän förmodligen lever ett liv hon inte förmår klara av. Hon lever över sin förmåga och då blir det kaos.

Hon skulle behöva ett jobb Hon klarar av utifrån sina förutsättningar,  ett anpassat jobb. Det kan arbetsförmedlingen hjälpa henne med genom att söka så kallad trygghetsanställning.  Även se över arbetstider,  hon kanske inte klatat mer än halvtid tex för att kunna fungera hemma.  Kanske läge att söka sjukersättning?  

Hon behöver stöd i sin roll som mamma. Finsn det en pappa? Kan övrig familj vara behjälplig?   Habiliteringen kan på många ställen erbjuda stöd och hjälp till föräldrar med barn med diagnos. Det måste för barnens skull finnas struktur och ordning utifrån deras diagnos.  

Kanske finns även hjälp från LSS för både mamma och barn som kan vara guld värt. Söka boendestödjare tex . Kanske barnet kan ha rätt till korttidsboende?  

Flickvännen Kanske skulle må bra av en kortare sjukskrivning så hon kan fokusera på att söka olika punktinsatser som hjälp. 

Som du ser finns det många trådar att dra i och även det kan bli överväldigande för din flickvän så se till att hon får stöd och hjälp med att söka hjälp helt enkelt 

Har man autism har man rätt att få Råd och stöd på habiliteringen enligt LSS. Men TS flickvän har kanske ADHD och då hör man inte dit.

Återstår kommunen och psykiatrin. 

Vet inte om det hjälper ts att fördjupa oss i det. Någon instans har nekat ts hjälp och då finns det fler möjliga vägar. Ville mest påpeka att även hc har arbetsterapeuter som kan hjälpa med struktur och planering. 

Man kan alltid ringa Habiliteringen och fråga , det är en början att konkret få höra vart man kan vända sig och vilka/vem man ska prata med oavsett om det nu är Ts eller flickvän som ringer.  
Vissa regioner kan fungera annorlunda än andra  så då är det bättre att man ringer och får veta vad som gäller för just Ts och deras situation.  

Jag var tillsammans med en tjej som hade ADHD och det slutade med att jag lämnade henne. Jag var inte tillräckligt insatt i vad diagnosen betydde eller i vilken omfattning jag behövde stötta henne. Idag vet jag bättre och skulle personligen inte dejta någon med en NPF-diagnos, oavsett diagnos eller omfattning.

Men skulle jag ge dig ett råd så skulle det vara att sätta dig in i vad hennes diagnos betyder, vad hon behöver, vilka begränsningar hon har och vad du kan göra för att stötta henne. Diagnosen försvinner inte, den kommer ni båda få arbeta proaktivt med genom hela livet.

Det där är en typisk sak som är helt omöjlig för mig. Jag och min man har delat upp det så att jag gör sådant som man tar tag i och betar av lite mer som schemalagda uppgifter och han gör sådant som man "behöver uppmärksamma och göra löpande". 

Så jag tex har hand om att tvätta, dammsuga, städa toaletterna mm och sådana saker som man kan "sätta på schema". Och han gör det dagliga plockandet. 

Dock så plockar jag oftast undan efter maten. Men då gör jag det som en uppgift jag själv tidsbestämmer vilket kan vara några timmar efter middagen (bortsett från sådant som måste in i kylen) och inte nödvändigtvis direkt efter. 

Det känns som att ditt fokus nu är på att du tycker det ska funka på ett visst sätt och att hon ska ändra sitt sätt för att passa det. 

Du kanske istället borde fundera på hur ni tillsammans anpassar er vardag så att det funkar för er båda. Tex med att du inte ställer krav på att hon ska göra exakt enligt din föreställning om hur/när det ska göras men också utan att allt arbete hamnar på dig utan att hon också gör sin del av totalen. 

Jag råder dig att lämna. Du kommer inte hitta någon lycka här, hon kommer bara bränna ut dig och du blir mer som hennes vårdare än en partner. Du kan inte ta ansvar för hennes liv. Du kan inte lösa hennes problem. Det är hennes eget ansvar att söka hjälp och ta reda på vart man ska vända sig, inte ditt. 

Detta är inte något som kommer att försvinna, och det kan ta lång tid innan det blir bättre. 

Jag råder dig att lämna. Du kommer inte hitta någon lycka här, hon kommer bara bränna ut dig och du blir mer som hennes vårdare än en partner. Du kan inte ta ansvar för hennes liv. Du kan inte lösa hennes problem. Det är hennes eget ansvar att söka hjälp och ta reda på vart man ska vända sig, inte ditt. 

Detta är inte något som kommer att försvinna, och det kan ta lång tid innan det blir bättre. 

Hur mycket krångel vill du utsätta dig själv för? Om ni ska fortsätta vara tillsammans så är det hon som måste se till att sköta sig själv, du är inte hennes pappa som ska hjälpa henne att klä på sig och ta sig till jobbet på morgonen. Att få iväg sin unge till skolan och åka på jobbet är ganska självklara saker för en vanlig människa.

Det var väl i primcip just det som hon klarade, enlkgt TS.
Konstigt inlägg.  

Nu framgår det ju att hon har NP-diagnos...då är såna saker väldigt väldigt krävande för många och kan alltså inte betraktas som självklara och definitivt inte förvänta sig att hon fixar självständigt.

TS, det har inte framgått om ni bor ihop eller inte. Det är ju ganska avgörande i sammanhanget.

Är ni särbo, påverkas du ju inte mer än indirekt. Du behöver inte hjälpa till alls, men jag förstår att man vill stötta sin partner, samt kanske inte klarar att bara stå och se på, bevittna kaoset.

Är ni sambo, tycker jag att ni ska flytta i sär. Annars påverkas du alltför mycket, alternativt hamnar alltför mycket på dig. Det låter som att det kanske är det som har hänt.

Din kvinna (om ni ska fortsätta tillsammans) behöver hjälp och stöd av andra än dig. Kanske boendestöd, kanske någon annan form av hjälp. Att komma med en lista på 40 punkter hjälper inte, det blir för mycket för henne.

Hon har en npf-diagnos, hon är inte ett kolli. Ett mått av självständighet både kan förväntas och har hon även uppvisat, då hon ju faktiskt klarar av att både få sitt barn färdigt för och till skolan, och sig själv färdig för och till ett jobb. Sedan att situationen inte verkar optimal är en annan femma. Frågan är då vad som inte funkar, varför, och vad som kan göras för att avhjälpa situationen, o h då om TS är villig att arbeta med sin partner och hennes diagnos, eller om ts bara vill få saker gjorda "på sitt sätt".

Jag lever också med en partner med npf, och jag känner henne och kan diagnosen tillräckligt väl för att veta att en lista på 40 punkter krav, uttalat eller upplevt, inte skulle hjälpa vare sig henne, situationen eller relationen, utan mest troligen trigga ett shutdown.

Nu har, TS bara levt med sin sambo i tre år och barnet är inte hans, vilket så klart gör att det blir en annan sak, men frågan jag ställer mig är om TS hjälper eller stjälper i sambons situation. 

Precis min tanke också. 

Om man skriver en lista på 40 punkter som man tycker att ens partner för fel så kanske man har rätt stora egna problem med att allt behöver funka på precis det sätt man själv tycker.

Jag och min man är motsatser i det mesta. Det ser jag som en styrka där vi kompletterar varandra. Det finns vissa saker vi kräver av den andra att den anpassar sig, men det är typ 1-2 saker kanske. Resten accepterar vi helt enkelt att vi funkar olika. 

Ja jag hoppas verkligen inte det framstod som att hon skulle vara ett kolli. Vad jag menade och försökte säga är att såna saker som är självklara saker för en neurotypisk är avsevärt mer krävande för en person med NPF generellt. Precis som med alla andra människor är ju den individuella skillnaden stor. Poängen är att även såna saker hon klarar göra kostar sannolikt avsevärt mer energi för henne. Jag kan bara instämma i det du skriver.

Det där stämmer nog bra att hon lever ett liv hon inte riktigt klarar av då hon har sin ADD diagnos, jobbar heltid, har 2 barn och dessutom en häst som hon vill komma någonstans med. Hennes båda barn har också NPF diagnoser. Barnens pappa jobbar borta i veckorna och har barnen ungefär varannan helg. Hon har kraschat flera gånger med ganska långa sjukskrivningar som följd. Men hon sliter vidare med sitt jobb som hon ogillar eftersom det är mycket stillasittande och jobbet passar henne inte alls egentligen. Men efter en hård kamp har arbetet börjat med anpassningar efter hennes diagnos och hon har även fått en ny ADHD medicin som börjar funka rätt så bra för henne. Jag gör väldigt mycket i hemmet och har dessutom 2 egna barn. Ofta känns det som jag är en deltagare i hennes liv mer än att jag lever mitt eget liv. Tiden vi har tillsammans hon och jag är fantastisk vi har liknande hjärnor och är väldigt attraherad fysiskt av varandra.

OK, så ni bor ihop?

Det verkar som hon ändå klarar ganska mycket. Heltidsjobb, två npf-barn och häst? Det skulle vara mycket även för många utan diagnoser. Kanske inte så konstigt att hushållet är kaos och att hon inte har koll på ekonomin. Men hon har åtminstone inte dumpat allt ansvar på dig, eller dumpat sina barn på dig.

Skulle det inte vara bättre att bli särbo? Ni trivs ihop och klickar på många plan, men hon verkar ha för mycket och du får bära väldigt mycket. Man kan och bör stötta sin partner, men till en viss gräns. Det är inte bra i längden om mycket i ditt liv går ut på att städa upp efter din sambo och hålla henne ovanför ytan, i stället för att leva det liv du vill leva.

TS, det är ännu värre om du känner att du börjar bli totalt dränerad på energi. Då handlar det inte bara om att du börjar tröttna, eller hellre skulle vilja fokusera på annat.

Tänk på att du i första hand har ansvar för dina egna barn. Inte dig själv, inte heller din sambo eller hennes barn. Det kanske låter hårt, men dina barn förtjänar en välfungerande pappa. De har inte valt den här nya familjesituationen. 

Som sagt, din sambo behöver hjälp från annat håll, samt kanske hjälp att omprioritera i sitt liv. Annars är risken stor att hon åter går in i väggen. Du å din sida, behöver fundera på vad som är bäst i längden, för dig och dina barn, så att du inte drabbas av samma öde.

Jag menar INTE att du ska strunta i din sambo eller hennes barn. Jag pratar om var dina främsta prioriteringar måste ligga.