Hjälp, Jag är gravid och panikslagen.

Jag vet inte varför inlägget ser så konstigt ut med så långa avstånd mellan styckena och frågetecken istället för citationstecken...  

Jag tror ni båda måste koppla bort din graviditet och istället fokusera på era gräl och reda ut vad som händer där. Vad handlar bråket om? Är det något ni kan lösa?   

Red ut era gräl och SEN kan ni ta hand om graviditet och det som händer framåt. 

För annars hamnar din graviditet som ännu en orsak till att gräla vidare och ni hamnar i infekterade gräl som egentligen inte är relevanta alls... 

Lös sakfrågan först för ni började gräla innan du ens visste att du var gravid. 

Vi har redan bokat tid hos en parterapeut då båda vill lösa det vi bråkar om. Det gjorde vi redan förra veckan. 

Problemet är ju att graviditeten tickar på oavsett, att fatta ett beslut så snart som möjligt känns viktigt och vi kommer inte kunna lösa grundproblemen till bråken innan tiden för en abort har passerat. 

Är det allvarliga problem ni har som kanske inte kan lösas med tiden kanske det inte blir lättare av att blanda in ett barn i det som kanske förvärrar saken. 

Jag vet inte vilka problem ni har men parterapi känns allvarligt?   

Svårt att ge ett konkret svar utan att ha mer information.   

Behöver ni långvarig hjälp att kunna kommunicera tex  kanske det i sig inte är optimalt för att ta hand om ett barn för där måste ni ju kunna ta snabba beslut och enas kring barnet utan att skapa fler konflikter.  

Kan du rent objektivt se att ett barn skulle bli en hjälp i er relation eller förvärras den?   Ett barn i sig är en oerhört prövning för ett förhållande där vaknätter och kolik gör att många föräldrar kraschar sina förhållanden.

Vi tar problemen på allvar och vill lösa dem. Därav terapi.  vissa går i terapi även om de bara småtjafsar, det behöver inte vara allvarligt utan kan ju faktiskt komma från en väldigt bra plats. 

Och jag skrev tidigare att vi vanligtvis har en stabil och bra relation men de senaste tre veckorna har varit svåra. 

Det handlar om att jag kanske inte kan få barn framåt, att jag börjar bli äldre och fertiliteten sjunker. Tänk om det här var min chans och så gör jag abort bara för att min partner vill det för stunden. Sen om två månader är vi redo igen och då är det för sent. 

Då skulle jag råda dig och er att boka in ett besök hos barnmorska så snart som möjligt och prata abort vs fertilitet och få en kunnig människas syn på saken . Boka gärna på abortklinik då dom är van med såna frågor . 
Att ni går dit betyder inte automatiskt att du måste göra abort utan gå dit och prata med en som vet vad hon pratar om
 

Såna besök är ju akuta så där kan ni ju få tid om bara någon dag.

Fundera på om du skulle vilja ta hand om barnet på egen hand, för det kan bli så. Hur det blir med ert förhållande på sikt vet ingen. 

Du får ju underhållsbidrag, men i övrigt behöver du klara dig själv. Med visst stöd av släkt och vänner. Och kanske andra mödrar i samma situation.

Behåll. Det är ganska uppenbart val. Du vill ha barnet och du blir inte yngre. Det finns aldrig någon garanti för att man inte blir ensam ändå, din partner kan dö i en flygolycka och då står du ändå själv.
Jag tror din partner verkar ta väldigt lätt på detta med abort om det är något han bara kläcker ur sig, men du har ju fortfarande sista ordet här.  Säg att ni ändå går i sär och detta  var din sista chans till ett barn, skulle du då tänka dig att vara barnlös resten av livet för att du gjorde som din sambo ville.

Jobbigt m sambon men klart du klarar det ändå om du blir själv.Min kille ville inte ha barn  och vi körde med " säker " period...Jag var 34 och insåg att jag ev inte skulle få ngt barn alls om jag gjorde abort o det tog slut m honom så jag bestämde mig för att behålla. Efter 3 mån blev det jättebra mellan oss o vi flyttade ihop 10 dar innan jag födde.Sedan blev det 10 bra år o ett barn till 🥰 Sen slut men jag har nu 2 underbara vuxna barn ❤❤❤ Insett att jag faktiskt kunde ha blivit barnlös för jag hade en så rolig tid i mitt liv just då m trevligt umgänge o fester och bjudningar så eg var jag inte beredd.  Men tänkte första gången att 1 barn klarar jag av själv iaf! Män kan få barn upp i hög ålder, inte vi. Lycka till

Jobbigt m sambon men klart du klarar det ändå om du blir själv.Min kille ville inte ha barn  och vi körde med " säker " period...Jag var 34 och insåg att jag ev inte skulle få ngt barn alls om jag gjorde abort o det tog slut m honom så jag bestämde mig för att behålla. Efter 3 mån blev det jättebra mellan oss o vi flyttade ihop 10 dar innan jag födde.Sedan blev det 10 bra år o ett barn till 🥰 Sen slut men jag har nu 2 underbara vuxna barn ❤❤❤ Insett att jag faktiskt kunde ha blivit barnlös för jag hade en så rolig tid i mitt liv just då m trevligt umgänge o fester och bjudningar så eg var jag inte beredd.  Men tänkte första gången att 1 barn klarar jag av själv iaf! Män kan få barn upp i hög ålder, inte vi. Lycka till Du får underhålls och bostadsbidrag också s underlättar om du r ensamstående.

Lite tankar kring abort eller inte utifrån min erfarenhet. 

När jag var 27 blev jag gravid, någon vecka innan jag visste det så hade pappan önskat att vi skulle sluta träffas (var typ kk och han hittade en han ville bli mer seriös med). Så när jag skrev att jag blivit gravid ville han att jag skulle göra abort men att det såklart var mitt beslut. Jag som alltid velat bli mamma var superglad över själva graviditeten men resonerade ungefär som du gör nu, skulle jag klara detta ensam med min egen familj och närmaste vännerna 4h bort? Och vad skulle familjen och släkten säga. Jag tänkte då att 27 är ingen ålder, jag har fortfarande många år på mig att träffa en partner och få barn tillsammans med. Jag träffade en kurator via kvinnokliniken just för att jag tänkte att jag behövde diskutera med någon och ville inte att någon annan skulle veta, de var dock ganska meningslöst för hon ställde inga utmanande frågor, jag hade behövt bli mer utmanad i känslorna kring graviditeten snarare än bekräftad i mitt logiska resoenmans. För nu när jag är 35 och fortfarande inte mamma så har jag ångrat det beslutet många gånger. Och graviditeten var ju egentligen inte oönskad, jag hade bara hoppats på bättre omständigheter. 

Så frågan du ska ställa dig är: om omständigheterna hade varit perfekta hade du velat ha det här barnet? 

Fundera även över följande: vad är du beredd att offra för att bli mamma? Eller är ett liv med din partner viktigare för dig?

Förhållanden går upp och ner, det är naturligt och man ka välja att jobba på det eller dra därifrån. Man ska dock aldrig tänka att ett barn kommer lösa problemen utan arbetet måste ske oavsett. Men om du väljer att behålla barnet och ni delar på er så kommer det lösa sig. Det finns stöd att få med kontaktfamilj om man inte har någon annan som kan avlasta ibland. Så återigen är frågan, vad vill du?

Tack för lite kloka reflekteringar från flera av er! 

Just scenariot anonym (tidigare abort) är min stora rädsla. Och jag tror inte jag skulle kunna förlåta mig själv om jag gjorde abort i 33årsåldern och sen fick jag aldrig chansen igen. Blir så ledsen av att läsa din historia och hoppas verkligen din tid kommer. ❤️

Jag jag ett fint skyddsnät och föräldrar som bor nära mig. så skiter det sig med relationen kommer jag klara det ändå. Jag har varit väldigt chokad i några dagar, men landat i att jag vill köra på. Trots att min sambo senast igår fortsatt sa att han önskar att jag gör en abort, även om kontentan är att han kommer finnas där i vilket beslut jag än tar. Jag kan bara hoppas att terapin kan hjälpa oss med de svårigheter vi haft. Att vi kanske hittar en väg där vi kämpar mot samma mål istället för emot varandra som det varit nu. 
Jag kan också hoppas att min sambo kanske mest varit rädd men om ett tag kan se mer hoppfullt på vår framtid. 

Tack för ditt inlägg också (mamma) där du skänker hopp
om att allt kan lösa sig helt utmärkt även om det ser lite tufft ut just nu. Jag behövde verkligen läsa det! ❤️

Skönt att du landat i ett beslut. Grattis till graviditeten.

Ja, så fint att du kom till beslut! Lycka till!

Sedan vill jag säga en allmän sak: Glöm inte att man kan få hjälp genom att bli gravid när man är ensamstående och längtar efter ett barn. Man kan också åka till Danmark. Jag tror inte det här med att skaffa barn ska kopplas alltför hårt till att träffa "den rätte", i alla fall inte när man kommer en bit över 30. 

Man kan också frysa in ägg, ju yngre man är ju bättre. Men det är inte 100 procentigt framgångsrikt alla gånger.