Hur gamla var ni när ni åkte utomlands utan vuxen? Hur gamla var era barn?

Det är klart att "siffran", dvs åldern är viktig. Innan man fyllt 18 år är man omyndig. Sedan man fyllt 18 år är man myndig och bestämmer själv, om man har pengarna.

Vi verkar vara i ungefär samma ålder, jag var också 14 tidigt 90-tal. 13 när Berlinmuren föll.

Inte lämnades jag eller någon jag känner, själva från när vi var små, eller vind för våg tidigt. Visst lärde vi oss klara oss själva, men gradvis.

Mina föräldrar hade aldrig gått med på att jag tog tåget till Berlin som 14-åring, inte utan vuxet sällskap. Men dina föräldrar tyckte att det var ok?

I gymnasiet började man få pröva sina vingar mer. Det räcker gott och väl för att klara vuxenlivet.

Precis, åldern är verkligen inte oviktig. Sen mognar alla olika. Alla är inte tillräckligt mogna vid 18 heller, men då bestämmer de själva.

Jag tycker att åldern är viktig.
Den som är 18 har mer rådighet över sin situation och kan "lösa saker" som en omyndig person inte kan. Ekonomiskt till exempel.

Därmed inte sagt att man bara för att man är 18 är lämpad för utlandsresor på egen hand eller bör tillåtas göra sådana bara därför.

I vårt fall så har vi inte rest så mycket de senaste åren så om jag (och min man) fått bestämma så hade vi gärna gjort en gemensam resa först. Så kunde sonen få vara ansvarig och vi hade sett hur det hade gått helt enkelt. Eftersom vi vet nu i efterhand att de resor han hittills gjort inte gått helt friktonsfritt så hade han behövt det.

Ja, det tyckte de. De uppfostrade mig väldigt fritt och trodde på min förmåga. Jag hade också från ca 7 år börjat ta bussen från byn vi då bodde i in till stan själv och från samma ålder skickades jag ensam med flyg till släktingarna i andra sidan av Sverige. Som barm hängde vi ute själva. I yngre tonåren när vi bodde i stan samma sak, och jag reste själv till Stockholm när jag var 13-14 år. De uppfattade att jag var redo att åka på tågresor till Berlin, Prag, Budapest i 14-16 års ålder och tågluffade när jag var 17. Det gick hur bra som helst. Vi var skötsamma och som sagt vana att hantera situationer själva. Visst, ibland hände grejer men inget jätteallvarligt, och vi redde alltid ut det. 

Därmed inte sagt att det skulle vara lämpligt för alla. Därav mitt svar att det beror på hur moget och redo barnet är. 

Nu i mitt barns klass i trean har han kompisar som inte får gå till skolan eller lekplatsen själv , och andra som har åkt till släktingar själv i båda Sverige och utomlands (EU). Det är väldigt olika vad man klarar av. 

Jag är född 1971 och var på charterresa med några tjejkompisar när jag var 17. Mamma tyckte det var okej för de andra var 18 haha... Vi gjorde väl allt det där som en förälder inte vill att ens tonåring ska göra, men kom hem välbehållna ändå. 

Allt gick bra och samma sommar åkte jag tåg till södra Europa själv för att hälsa på en kompis. Självklart betalade jag varje krona av mina resor helt själv. 

Min son är 14 nu och jag tror han kommer vara mogen för att resa själv vid 18. Alla är olika, men han har fötterna på jorden (ännu så länge). Han ska få åka till södra Sverige på höstlovet med en kompis. Ska bli intressant att se om de klarar tågbyten och annat på egen hand. 

Visst är det olika, jag menade mest att det inte nödvändigtvis var friare förr, som du skrev. Sen är det stor skillnad på att inte få resa själv i tidig ålder, och att inte ens få gå till skolan eller lekplatsen själv.

Jag gick till och från lekis själv när jag var 6 år, sedan till och från skolan själv. Men vi bodde nära båda. Man behövde inte heller korsa någon stor väg eller dylikt.

Men idag hade nog många följt sina barn, i alla fall 6-åringarna. Även om det bara var några hundra meter.

Många släpper knappt ut sina barn själva idag, vilket kan tyckas överdrivet. Men så har också samhället förändrats. Säkert beror det också på var man bor. I en by på landet, eller ett lugnt villaområde i en mindre stad, är risken för skjutningar och förnedringsrån kanske inte så stor.

Jag var 11, men då var det navigation från punkt till punkt som gällde, inte åka ensam för nöjes skull. Det var 1996.

Klassresan i nian var förvisso säkert tänkt vara uppstyrd men var det inte. Med 4 vuxna på 30 16-åringar hade de ju noll koll över huvud taget och vi gjorde lite som vi ville.

Helt ensam var vid 18, då gjorde jag och min bästa kompis vad som i våra kretsar kallas för en strandhuggning, dvs bila så nära kusten som möjigt runt hela Europa under det sista sommarlovet. Börja i Narvik och förbjudet att skippa Östersjön.

Jag var 18 när jag åkte utomlands (till Rhodos) första gången med kompisar. Det var inga problem, vi var skötsamma och tog ansvar för oss själva och varandra.

Ingen aning om mina föräldrar hade låtit mig åka iväg tidigare. Jag tror ändå inte jag hade velat/vågat. I högstadiet fick jag ett erbjudande om att åka till Costa Rica med min spanska-lärare och andra elever som läste spanska, men jag avstod. Åtminstone min pappa tyckte att jag borde åka. Jag både ångrar och inte ångrar att jag inte följde med.

Min dotter är 13, och väldigt självständig, men jag tycker att 18 är en bra ålder. Om hon nu skulle vilja resa någonstans med kompisar innan dess så får vi diskutera saken och se hur det känns då.

Navigerade även runt i Rom på egen hand kvällstid när jag var 9 år och åkte omkring ensam i Göteborg på kvällen när jag var 11, mina föräldrar hade nog en övertro på vad jag klarade av som uppväxt i en liten by, men allt gick ju bra. Har frågat mina föräldrar nyligen hur de tänkte då, de tyckte bara jag var så duktig och klok så det ordnade sig nog. 

Vet inte om det räknas när min man (då pojkvän sen drygt ett halvår) åkte till hans föräldrar som bodde i ett annat land? Det var ju var han vuxit upp. I så fall var jag 20. Några år senare åkte vi på en "riktig" semester.

Med tanke på hur mycket jag rest som barn hade jag lätt klarat av en charterresa själv tidigare även om jag är osäker på om jag faktiskt velat. Jag var ganska tillbakadragen som barn/ungdom

Jag var 17. Åkte till Grekland med en kompis. gick bra, hade time of my lite! men hade nog faktiskt velat att min dotter väntar till 18. Bara för att ingen anledning börja för tidigt. blev ju liksom lite festande och raggande killar.
Men hade alla dotterns kompisar fått åka hade självklart hon också fått åka med! Kan ju inte stå hemma själv och missa allt det roliga de kommer hem och berättat om sen!