Hopplöshet
Hej ni på familjeliv. Skriver för att se om jag kan få någon ny input för att få förändring på mitt liv...
Jag är nu runt 40 års åldern. Mått dåligt sedan jag var tonåring. Alltid varit en känslig själ som tar in mycket från yttervärlden med ångest och oro. Växt upp i familj där man inte pratade känslor, där andras behov alltid gick före och jag försökte anpassa mig för att allt skulle hållas lugnt.
Haft problem med ätstörning största delen av mitt liv. Har bodydysmorfobi. Lite tvång. Depression. Ångest-GAD. Ibland självdestruktiv. Känner mig allmänt fel och dålig. Övertänker allt något enormt med katastroftankar. Höga krav och perfektionist.
Går inte att jobba bort dessa tankar eller tänka positivt/annorlunda då jag jobbat med detta så länge.
Klarat skolan med bekostnad av mitt mående och kämpar nu för att orka jobba som tar oerhört på psyket.
Kämpat med detta hela livet. Nu även fått en ADHD diagnos och håller på med insättning av medicin. Annars haft diverse kurtorkontakter, KBT-behandlingar. Olika antidepressiva läkemedel. Sjukgymnastik. Försöker med andningsövningar. Mindfullness. Bra kost och motion.
Har vänner och familj.
Men allt eftersom åren går känns allt mer hopplöst. Har kämpat hela livet men det blir ingen förändring. Känner mig som en belastning för vänner och partner. Dem mår dåligt av att jag mår dåligt. Har kontakt med specialstpsykiatrin men jag vet ärligt inte vad mer jag kan göra. Har slutat berätta hur jag mår för anhöriga då dem bara mår dåligt av detta och då får jag ännu mer skuld.
Har ni någon tanke kring allt detta... tack på förhand