Historisk rapport för jämställdhet i Sverige

Du gör ju samma misstag som de svagaste grenarna av vänsterfeminismen alltid gjort - du förväxlar kritik mot maktmissbruk med hat mot kvinnor. De stora feministerna - Beauvoir, Wollstonecraft, Friedan, de Beauvoir, hooks - kämpade inte för att tysta män och andra kvinnor, utan för att befria båda könen från roller, skam och maktmissbruk.

När du kallar män som talar om rättssäkerhet och barns rätt till båda föräldrar för "kvinnohatare" gör du exakt det urgamla patriarkatet alltid gjort mot kvinnor: du avfärdar människor på grund av kön, inte argument. Du reproducerar makt, du ifrågasätter inte den. Ruttet, ju?

Äkta feminism kräver intellektuell hederlighet. Den står på sanning, inte lojalitet. Och sanningen är enkel: barn far illa när staten, domstolar eller föräldrar använder kön som filter för rättvisa.

Om du menar allvar med jämställdhet - sluta misstänkliggöra män som vill ha rättvisa. Det är inte hat. Det är samma kamp, bara från den andra sidan av muren. Fattar du?

Mycket svårt att först vad du menar? ClumsySmurf, du rör dig mellan två motsatta tankespår nog utan att märka det själv? Å ena sidan citerar du helt rätt forskning om virtuous victim effect - hur offerrollen kan användas för att vinna tolkningsföreträde och moralisk immunitet. Å andra sidan återupprepar du, nästan mekaniskt, en ideologisk mall där mäns problem återigen tolkas som en produkt av "hegemonisk maskulinitet". Det är som att erkänna diagnosen men ändå behandla fel patient. Förstår du? Anar att du är ung. 

För det första: forskningen om virtuous victim effect (Okimoto 2020) visar att offerstatus ger makt, oavsett kön eller orsak. Det gäller lika mycket kvinnor, män, etniska grupper eller politiska rörelser. Men när detta översätts i löljig enfaldig svensk jämställdhetspolitik blir mönstret könskodat av vänstern - kvinnors offerroll ses som äkta, mäns som förklarad eller förminskad. Det är inte vetenskap, det är ideologisk selektion. Förstår du?

För det andra: begreppet hegemonisk maskulinitet (Connell, Gramsci) var tänkt som ett sociologiskt analysverktyg, inte som moralisk dom. Att Jämställdhetsmyndigheten använder det för att tolka mäns våldsutsatthet som en del av "patriarkatet" är som att behandla brännskador med mer eld. Det förklarar bort mäns faktiska lidande i stället för att förstå det. Förstår du?

Och slutligen: att påtala att offerretorik används strategiskt är inte alls kvinnohat - det är just äkta feministisk analys i sin ursprungliga mening. Beauvoir, Friedan och bell hooks talade alla om hur makt kan gömma sig i språket och hur både män och kvinnor kan internalisera den. Den som vill vara en verklig feminist granskar strukturer - inte kön. Förstår du?

Så svaret till dig ClumsySmurf blir enkelt: du har helt rätt i att offerrollen ger makt. Men du ser inte att den används även i det system du själv försvarar. Sann feminism kräver modet att se makt, inte bara när den bär slips. Förstår du?

Historisk rapport för jämställdhet i Sverige

Jämställdhet - nja. I riksdagsvalet 1921 fick vi allmän rösträtt i Sverige, en historisk seger som i skolböckerna blivit symbolen för demokratins genombrott. Men först nu 2025 erkänns män som brottsoffer i nära relationer av staten - efter mer än ett sekel av politisk tystnad. Det krävdes civilsamhällets envisa kamp genom Akillesförbundet och en modig jämställdhetsminister, Paulina Brandberg (L), för att bryta den muren. Frågan vi måste ställa oss är: varför tog det 104 år i ett land som kallar sig "världens mest jämställda" innan mäns utsatthet ens nämndes i en statlig rapport?

Svaret är smärtsamt. Under hela 1900-talet och långt in på 2000-talet betraktas mäns känslor och erfarenheter som oviktiga för politiken. Kvinnors rättigheter prioriterades ? vilket var nödvändigt och rätt - men samtidigt lämnades män, pojkar och hbtqi-personer utan skydd. Hundratusentals män som varje år utsätts för psykiskt, fysiskt eller ekonomiskt våld i hemmet har därmed inte räknats som brottsoffer i praktiken.

Forskningen bekräftar bilden. Caroline Hansen vid Linnéuniversitetet visade 2024 hur män möter stigma, riskerar misstro och misstänkliggörs om och när de söker hjälp. Det är en dubbel orättvisa: först våldet, sedan osynliggörandet.

Precis som vi en gång fick kämpa i generationer för rösträtt, har det krävts decennier av kamp för att staten ens skulle öppna ögonen för männens utsatthet. Men skillnaden är att barnen i skolan ännu inte lär sig om detta som en del av vår jämställdhetshistoria. Kommer de om hundra år läsa om att 2025 var året då jämställdheten kanske äntligen började gälla alla - eller förblir detta en bortglömd parentes?

Sverige har länge kallat sig jämställt. Men jämställdhet kan aldrig vara ärlig om den bara omfattar halva befolkningen. Först när vi vågar se och skydda både kvinnor och män, pojkar och flickor, hbtqi-personer och alla barn, kan vi tala om sann jämställdhet. Allt annat är bara gammal okunnig retorik.

Som vi har kämpat.

Du formulerar det oerhört klart, Tecum - tack för det. Det du beskriver är sakfrågan, och den är både mänsklig och ju så akut.

Att män utsätts för våld i nära relationer är inte en "motsats" till kvinnors utsatthet, det är en parallell verklighet. Forskning från både Brå och Socialstyrelsen visar att hundratusentals män varje år utsätts för psykiskt, fysiskt eller ekonomiskt våld - men att bara en bråkdel söker eller får hjälp. Det handlar inte om att stjäla fokus, utan om att sluta blunda för halva problemet.

När vi gör utsatthet könsbunden tappar vi både rättssäkerhet och medmänsklighet. Därför behövs precis den typ av samtal du startar här - där man vågar tala om våld, skam och tystnad utan vänsterns elakaste könsideologiska filter.

Kort sagt: du har helt rätt. Det är inte alls bara "mäns problem". Det är samhällets ansvar - och ett test på om vi verkligen menar allvar med jämställdhet.

Ledsamt. Du gör det klassiska misstaget: du klär en maktanalys i elak ironi för att helt slippa tala om sakfrågan och för att tysta andra. Genom att raljera över alla män som grupp försöker du ta bort fokus från det faktum att många unga män känner sig politiskt och socialt marginaliserade  - något som nu bekräftas av både amerikansk och svensk forskning. Det känner du till?

Ditt elaka retoriska knep är tydligen här att förlöjliga oss andra, inte någonsin att kunna bemöta. Det fungerar kanske kortsiktigt för yngre oerfarna, men cementerar ju exakt den klyfta du säger dig vilja motverka. Bakom det elaka skämtet finns en strategi: att moraliskt diskvalificera dem som ifrågasätter en rådande berättelse, i stället för att lyssna. Det är det du vill?

Men fakta och historien visar att detta tystnadsspel redan har kostat den gamla numera nog diskvalificerade vänsterprogressiva rörelsen en hel generation unga män. De söker inte nog inte bara högerpolitik - de söker respekt, mening och erkännande. När du hånar dem ger du bort det initiativet till de krafter som lever på polarisering. Det är det du vill? Putin skulle gilla det.