Historisk rapport för jämställdhet i Sverige
Jämställdhet - nja. I riksdagsvalet 1921 fick vi allmän rösträtt i Sverige, en historisk seger som i skolböckerna blivit symbolen för demokratins genombrott. Men först nu 2025 erkänns män som brottsoffer i nära relationer av staten - efter mer än ett sekel av politisk tystnad. Det krävdes civilsamhällets envisa kamp genom Akillesförbundet och en modig jämställdhetsminister, Paulina Brandberg (L), för att bryta den muren. Frågan vi måste ställa oss är: varför tog det 104 år i ett land som kallar sig "världens mest jämställda" innan mäns utsatthet ens nämndes i en statlig rapport?
Svaret är smärtsamt. Under hela 1900-talet och långt in på 2000-talet betraktas mäns känslor och erfarenheter som oviktiga för politiken. Kvinnors rättigheter prioriterades ? vilket var nödvändigt och rätt - men samtidigt lämnades män, pojkar och hbtqi-personer utan skydd. Hundratusentals män som varje år utsätts för psykiskt, fysiskt eller ekonomiskt våld i hemmet har därmed inte räknats som brottsoffer i praktiken.
Forskningen bekräftar bilden. Caroline Hansen vid Linnéuniversitetet visade 2024 hur män möter stigma, riskerar misstro och misstänkliggörs om och när de söker hjälp. Det är en dubbel orättvisa: först våldet, sedan osynliggörandet.
Precis som vi en gång fick kämpa i generationer för rösträtt, har det krävts decennier av kamp för att staten ens skulle öppna ögonen för männens utsatthet. Men skillnaden är att barnen i skolan ännu inte lär sig om detta som en del av vår jämställdhetshistoria. Kommer de om hundra år läsa om att 2025 var året då jämställdheten kanske äntligen började gälla alla - eller förblir detta en bortglömd parentes?
Sverige har länge kallat sig jämställt. Men jämställdhet kan aldrig vara ärlig om den bara omfattar halva befolkningen. Först när vi vågar se och skydda både kvinnor och män, pojkar och flickor, hbtqi-personer och alla barn, kan vi tala om sann jämställdhet. Allt annat är bara gammal okunnig retorik.
Som vi har kämpat.