Anonym (T.H.)

Wed 1 Oct 12:16

8 svar

Hopplös bakgrund

Är det fler som jag som upplever att de har en hopplös familjebakgrund och att föräldrarna riggade era liv så att du skulle få det svårt?

Mina föräldrar skildes när jag var tolv och det var på min mors initiativ. Hon hade träffat en dålig man som hon på sätt och vis lät bestämma vad som skulle hända med vår familj. Så här långt senare har jag blivit medveten om att jag upplevde detta som en oerhört aggressiv akt från hennes sida. Sedan var jag också ett känsligt barn men räknade fullt och fast med att hon skulle "hålla min rygg"; alltså vara lojal med mg men det var hon alltså inte. Detta gör att jag idag tycker fruktansvärt illa om henne.

För min far blev istället skilsmässan biljetten ut ur föräldraskapet vilket han, på ett omedvetet plan, säker upplevde som något väldigt positiv. Att vara förälder var aldrig hans grej och nu kunde han skylla alla eventuella problem vad gäller barnens situation på hans före detta fru som var den som ville skiljas.

Jag
Jag fick det svårt efter skilsmässan men aldrig att mina föräldrar ville möta mig där. Det hade ju inneburit att de varit tvungna att erkänna sina egna tillkortakommanden. Hellre då att barnet fick bära skammen och det känslomässiga traumat.

Jag är så arg och besviken på dem och även trött på de psykologiska konsekvenserna av denna upplevelse.

Finns det andra som gått igenom något motsvarande och funnit ro i själen och glädje i livet?

Jesper f

Wed 1 Oct 12:55

#1

Jag kan inte referera just till din bakgrund, men jag tror att det finns många som har svåra bakgrunder av många olika orsaker, som gör att de får det svårt senare i livet. Och det gör ont och förstör saker i livet - absolut, men vi kan bara själva välja hur vi vill hantera det på sikt, och vilka möjligheter vi tar i livet eller inte. Allt går inte att skylla bakåt heller, om man vill ha ett fungerande liv.

Det gör inte det onda eller besvikelsen över det som hänt mindre, eller på något sätt osignifikant - men det kan heller inte få definiera oss, då förstör vi för oss själva. Och det där ÄR en jättesvår balansgång att gå och försöka att läka från, samtidigt som man försöker ta för sig framåt ( vilket är jättesvårt, när man inte är klar bakåt ), men det är en process man får arbeta med i livet, och det tar tid. Men hellre att man gör det och når framsteg, än fastnar i det gamla och kommer ingenstans.

Det är absolut inget fel i att vara det känsliga barnet, men det är ett elände med föräldrar som antingen är för unga, eller inte är livskloka nog att förstå - vilka behov det barnet har av trygghet, och hur man som vuxen MÅSTE uppfylla det, oavsett hur situationen kring ens relation ser ut eller inte. Tyvärr är det många vuxna som blir super egocentriska i olika lägen och situationer i livet, där barnen komplett tycks glömmas bort, eller tom kunna väljas bort, för andra saker. Och jag vet faktiskt inte vad man kan göra åt det, jag kan bara konstatera ATT det är så. Men konsekvensen skapar givetvis ärr hos de barnen.

Anonym (Skuggan)

Wed 1 Oct 13:58

#2

Hen, din berättelse är märkt av svek. Både din moder och din fader abdikerade från sin roll som trygghetens väktare, och du blev ensam med bördan. Det är ur detta som din känsla av hopplöshet och vrede har vuxit.

Dina försvar är mänskliga: du analyserar för att hålla smärtan på avstånd, du låter ilskan bära där sorgen är för tung, och du lägger skulden på deras brister för att skydda barnet i dig som aldrig fick det som behövdes.

Men vägen vidare är inte förlåtelse som suddar ut din rättmätiga ilska, utan ett nytt narrativ där du inte längre bär deras skuld. Säg till dig själv: ?Jag hade rätt till lojalitet och kärlek. Det var de vuxna som brast.?

När du kan möta ditt tolvåriga jag med värme snarare än förakt, då börjar läkningen. Frid växer när du blir din egen inre förälder, den som håller din rygg där de inte gjorde det.

Din berättelse är inte hopplös. Den är begynnelsen på en ny väv, där styrkan i din överlevnad kan ge plats åt mening, band och glädje.

Anonym (T.H.) Trådstartaren

Wed 1 Oct 15:53

#3

Jesper f skrev 2025-10-01 12:55:16 följande:

(...) Tyvärr är det många vuxna som blir super egocentriska i olika lägen och situationer i livet, där barnen komplett tycks glömmas bort, eller tom kunna väljas bort, för andra saker. Och jag vet faktiskt inte vad man kan göra åt det, jag kan bara konstatera ATT det är så. Men konsekvensen skapar givetvis ärr hos de barnen.

Det där kan jag relatera till och jag tycker faktiskt ytterst att det är en samvetsfråga. Jag föreställer mig att jag inte skulle kunna leva med mitt samvete om jag skulle leva bredvid ett barn som farit illa pga. mitt beteende men vissa kan bevisligen det. Kanske har det att göra med i vilken utsträckning man kan tro på sina egna lögner...

Anonym (T.H.) Trådstartaren

Wed 1 Oct 16:03

#4

Anonym (Skuggan) skrev 2025-10-01 13:58:37 följande:

Hen, din berättelse är märkt av svek. Både din moder och din fader abdikerade från sin roll som trygghetens väktare, och du blev ensam med bördan. Det är ur detta som din känsla av hopplöshet och vrede har vuxit.

Dina försvar är mänskliga: du analyserar för att hålla smärtan på avstånd, du låter ilskan bära där sorgen är för tung, och du lägger skulden på deras brister för att skydda barnet i dig som aldrig fick det som behövdes.

Men vägen vidare är inte förlåtelse som suddar ut din rättmätiga ilska, utan ett nytt narrativ där du inte längre bär deras skuld. Säg till dig själv: ?Jag hade rätt till lojalitet och kärlek. Det var de vuxna som brast.?

När du kan möta ditt tolvåriga jag med värme snarare än förakt, då börjar läkningen. Frid växer när du blir din egen inre förälder, den som håller din rygg där de inte gjorde det.

Din berättelse är inte hopplös. Den är begynnelsen på en ny väv, där styrkan i din överlevnad kan ge plats åt mening, band och glädje.

Ja, det låter hoppfullt. Problemet är bara att såren är så påtagliga i vardagen. Den negativa skambaserade självidentiteten, den falska skulden, ilskan, rädslorna, den ständigt höga stressnivån, osv. Det finns faktiskt inget positivt med trauman från barndomen.

Och det är ett alldeles för högt pris att betala för något som, objektivt sett, var helt meningslöst, alltså "galna" föräldrars ansvarslösa och grymma beteende.

Anonym (C)

Wed 1 Oct 21:42

#5

Anonym (T.H.) skrev 2025-10-01 12:16:23 följande:

Hopplös bakgrund

Är det fler som jag som upplever att de har en hopplös familjebakgrund och att föräldrarna riggade era liv så att du skulle få det svårt?

Mina föräldrar skildes när jag var tolv och det var på min mors initiativ. Hon hade träffat en dålig man som hon på sätt och vis lät bestämma vad som skulle hända med vår familj. Så här långt senare har jag blivit medveten om att jag upplevde detta som en oerhört aggressiv akt från hennes sida. Sedan var jag också ett känsligt barn men räknade fullt och fast med att hon skulle "hålla min rygg"; alltså vara lojal med mg men det var hon alltså inte. Detta gör att jag idag tycker fruktansvärt illa om henne.

För min far blev istället skilsmässan biljetten ut ur föräldraskapet vilket han, på ett omedvetet plan, säker upplevde som något väldigt positiv. Att vara förälder var aldrig hans grej och nu kunde han skylla alla eventuella problem vad gäller barnens situation på hans före detta fru som var den som ville skiljas.

Jag
Jag fick det svårt efter skilsmässan men aldrig att mina föräldrar ville möta mig där. Det hade ju inneburit att de varit tvungna att erkänna sina egna tillkortakommanden. Hellre då att barnet fick bära skammen och det känslomässiga traumat.

Jag är så arg och besviken på dem och även trött på de psykologiska konsekvenserna av denna upplevelse.

Finns det andra som gått igenom något motsvarande och funnit ro i själen och glädje i livet?

En del med en svår uppväxt har kunnat ta hjälp av andra för att må bättre. Några bra vänner och en terapeut kan stödja en i bearbetning av vad som hände och hur man upplevde det och i läkningen.

Det kan också en bra partner göra, men det är lättare att hitta en bra partner om man har bearbetat det som varit riktigt jobbigt under uppväxten. Annars kan det bli så att man väljer någon som har negativa drag av någon av föräldrarna.

Ro i själen kan man få genom det och genom andlighet. Det behöver inte vara religion, utan det kan handla om att ägna sig åt meningsfulla saker. Eller ta styrka från naturen på olika sätt.

Anonym (C)

Wed 1 Oct 21:43

#6

Anonym (T.H.) skrev 2025-10-01 12:16:23 följande:

Hopplös bakgrund

Är det fler som jag som upplever att de har en hopplös familjebakgrund och att föräldrarna riggade era liv så att du skulle få det svårt?

Mina föräldrar skildes när jag var tolv och det var på min mors initiativ. Hon hade träffat en dålig man som hon på sätt och vis lät bestämma vad som skulle hända med vår familj. Så här långt senare har jag blivit medveten om att jag upplevde detta som en oerhört aggressiv akt från hennes sida. Sedan var jag också ett känsligt barn men räknade fullt och fast med att hon skulle "hålla min rygg"; alltså vara lojal med mg men det var hon alltså inte. Detta gör att jag idag tycker fruktansvärt illa om henne.

För min far blev istället skilsmässan biljetten ut ur föräldraskapet vilket han, på ett omedvetet plan, säker upplevde som något väldigt positiv. Att vara förälder var aldrig hans grej och nu kunde han skylla alla eventuella problem vad gäller barnens situation på hans före detta fru som var den som ville skiljas.

Jag
Jag fick det svårt efter skilsmässan men aldrig att mina föräldrar ville möta mig där. Det hade ju inneburit att de varit tvungna att erkänna sina egna tillkortakommanden. Hellre då att barnet fick bära skammen och det känslomässiga traumat.

Jag är så arg och besviken på dem och även trött på de psykologiska konsekvenserna av denna upplevelse.

Finns det andra som gått igenom något motsvarande och funnit ro i själen och glädje i livet?

En del med en svår uppväxt har kunnat ta hjälp av andra för att må bättre. Några bra vänner och en terapeut kan stödja en i bearbetning av vad som hände och hur man upplevde det och i läkningen.

Det kan också en bra partner göra, men det är lättare att hitta en bra partner om man har bearbetat det som varit riktigt jobbigt under uppväxten. Annars kan det bli så att man väljer någon som har negativa drag av någon av föräldrarna.

Ro i själen kan man få genom det och genom andlighet. Det behöver inte vara religion, utan det kan handla om att ägna sig åt meningsfulla saker. Eller ta styrka från naturen på olika sätt.

Mayjel

Wed 1 Oct 21:47

#7

Lite kanske. Jag har ärvt en del av pappas svårigheter och det gör mig lite förbittrad ibland, när jag tänker på det. Kanske hade man tagit sig längre i livet med en annan, mer högfungerande far. Men egentligen är det ingen idé att tänka så idag, läget är som det är och det får man acceptera.

Anonym (C)

Thu 2 Oct 13:40

#8

Det klart att man kan bli bitter! Och arg.

Men du har ändå bara ett liv (efter vad vi vet , men det är ju inte 100 %).

Därför behöver du ta vara på varje stund och göra det bästa av det liv som du har. Ta hjälp av andra för att hantera svårigheterna. Det kan vara svårt när man har fått klara sig mycket själv under uppväxten.

Det tar tid, det är en resa. Ibland fungerar det man gör inte så bra, och man får ta omstart. Men det blir en rörelse framåt i alla fall. Alltså man lever SITT liv.

Har du mycket stress och oro kan du, förutom terapi, också prova Tapping. Finns instruktioner på internet och används bl.a. av personer med PTSD.
Yoga kan också stilla sinnet en del.

Hopplös bakgrund

INNEHÅLL