Planerat gravid, nu vill pappan inte längre

Pappor kan också få panik precis som mammor när en graviditet är ett faktum och inte en planeringsfråga, många tankar på framtid och hur den påverkas.
Du vill ju ha barnet och som särbo kommer du ändå dra stora lasset ensam.
Men fråga honom om en vecka igen vad han menade och sedan bokar du tid hos en kurator så han får prata av sig och bolla tankar med någon professionell.

Vilken jäkla vindfjöjel!

Fråga honom om han känner att hans båda barn också känns som "fängelsestraff"? Om inte, varför skulle det nya barnet bli det? Och varför har han lurat dig att han vill ha ett till barn då?

Får väl hoppas att vindflöjeln ändrar sig igen. I annat fall så skulle jag inte gå med på abort. Du har försökt bli med barn länge och genomgått två missfall. Ska du verkkligen kasta bort chansen du fått nu? Det kan vara din sista chans att bli gravid. 

Fundera på om du tror att du klarar av att ta hand om barnet själv. Han är oavsett vad han vill skyldig att betala underhåll.

Om du känner dig tvingad att begå abort, vill du verkligen fortsätta relationen med denna man?  En som gått in på en så viktig sak som att skaffa barn med dig och sen plötsligt fegar ut när du blivit gravid?

Helt klart en kris För honom nu när det har blivit verklighet, antingen det eller så är han någon form av psykopat, vilket inte är så troligt. Sitt lugnt i båten och ge han lite distans, har ni försökt skaffa barn  så pass länge och planerat tillsammans lär han nog hitta tillbaka till sig själv tids nog. 

Det här tror jag med, ni har försökt så pass länge ändå. Han kanske har pratat med någon vän eller läst nått som fått honom lite ur balans.

Efter några turbulenta veckor kan jag konstatera att det inte verkar vara någon övergående kris. Han är tydlig med att han inte vill det här. Han säger att han ville under tiden vi försökte, men nu när det blev verklighet så känns det helt annat. 

Han säger att han inte kommer lämna mig om vi behåller, men att jag troligtvis så småningom kommer att lämna honom pga att han kommer vantrivas så mycket att han blir en person som jag inte vill leva med.

Jag står helt handfallen. Vad gör jag nu? Det känns helt Bauer att ens fundera i banorna att göra en abort såhär sent, samtidigt så vet jag inte om jag vill ha barn med någon som absolut inte vill. Vill man det?

Det måste finnas någon inom vården du kan få prata med, kanske genom en abortmottagning? 

Förstår att det är ett stort dilemma. 
samtidigt som det är tufft beslut att göra abort så kanske kommer det få vidare från det. Kanske är det tuffare för ett barn att inte vara önskad av sin ena förälder ❤️

Jag hade samtal med en kurator på abortmottagningen i fredags. Hon bad mig föreställa mig de olika scenariona, hur livet skulle vara med bebis alternativt om jag gör en abort.

Jag har ju redan från början varit orolig pga vårt speciella upplägg då vi bor i olika städer, men har tänkt att vi klarar det tillsammans. Det förändras ju helt nu. Vad gör det med mig att ha en bebis som jag vet att han inte vill ha? Klarar jag av att bli i princip ensamt ansvarig? Hur påverkar det mitt barn som redan finns? På ett sätt känns det som att jag skulle ge upp hela mitt liv nu när jag måste göra det ?själv?.

Samtidigt, hur klarar man en abort när det i grunden är ett barn man har längtar efter? Klarar relationen något sådant? Kommer jag någonsin kunna förlåta honom? Redan nu märker jag att min ilska och besvikelse går ut över hans två barn (så du ville ha DEM men inte det här barnet??). Inte logiskt, men kan inte styra det. 

Jag blir så sjukt arg på män som inbillar sig att abort är ett alternativ DE kan välja. Nej, har de gjort någon gravid har de gjort sitt val, alldeles särskilt om det var planerat. Abort finns till för kvinnan och det är 100% kvinnans val. Att pusha någon till abort som inte vill det är misshandel, precis som det skulle varit att tvinga någon som inte vill att genomgå en hel graviditet och förlossning. Jag har varit med om en abort efter vecka 12 och det var absolut inte snällt mot kroppen. Både fysiskt och ännu mer psykiskt lidande. Tre år senare är jag något sånär återställd, men det gjorde lika ont i själen två år senare som då. Särskilt eftersom jag fick flera upprepade missfall efteråt vilket aldrig hänt mig innan, jag är säker på att aborten rubbade något i min kropp eftersom hormonnivåerna var så höga när det skedde (vilket de är runt de veckorna). Efter det har jag inte kunnat behålla en graviditet utan progesterontillskott, och det psykiska lidandet innan man ens lyckas inse det och sedan få hjälp (vilket man inte har rätt till egentligen om man redan har barn, jag hade ren tur att få hjälp att hitta en läkare som hade ett hjärta).

Sedan är självklart abort det bästa om kvinnan väljer det, så hemskt är det inte om det är det man vill och självklart bättre än att möta en graviditet, förlossning och småbarnstid mot sin vilja. Så jag är absolut inte emot abort, men mannen har inget att säga till om där och det är inte någon praktisk, bekväm eller lättvindig utväg som vissa män inbillar sig. Det är inget man borde vilja utsätta någon man älskar för. Som man har man ingen rätt att ändra sig när man har gjort gärningen, och jag ser inte ens hur man kan tro det om man var med på tåget först.

Samtidigt gjorde jag själv aborten eftersom det var tvillingar vilket skrämde min sambo så mycket så jag var rädd att han skulle gå under mentalt, medan jag själv behövde som allra mest stöd för att våga. Jag visste att jag skulle klara en själv, men jag visste inte om jag skulle klara två på egen hand (utan att helt försumma de stora barnen) eller själv också gå under då. På det sättet var det en litet liknande sits och där gjorde jag tvärt om mot vad jag säger nu. Men jag har fått ångra det så bittert genom alla missfall som följde. Vet inte hur många tårar jag gråtit. Jämfört med det hade det varit mer rimligt att min sambo fått ta sig i kragen och växa upp. Skulle han inte klarat det är det ju ganska uppenbart vem som är stark av oss två och vem som är ?en liten lort?. Min sambo förtjänade egentligen inte en till chans efter att han pushade mig till att utsätta mig för det. Man ska uppskatta gåvan att bli förälder även när allt inte blir exakt som man tänkt, annars får det väl vara nästa gång man känner för det. Iaf när det gått så kort tid emellan, jag menar inte att saker inte kan ändra sig mycket både i och runt en människa över många års tid. Är man inte ung så har man inte heller så mycket tid att vela på, men som sagt efter en medveten gärning är det för sent att vela om man är man.