Är min självkänsla fortfarande så kass?

Tipsar om att läsa på om anknytning,  det är viktigare än man tror . Det mönster man vuxit upp med tenderar man själv att upprepa i sina egna relationer.  

Med tanke på vad du varit utsatt för av ditt ex så undrar jag om du fått traumaterapi ?  Det borde du få som varit utsatt för våld. 

Du har aldrig fått lära dig ditt värde. Nu har du insett att din mamma och ditt ex är narcissiter. Det är ett stort steg att inse, men sen börjar resan med att resa sig och hitta sig själv. Det känns bottenlöst ibland. Jag vet. 

Du skriver att du dejtat en kille i ett år och nu har ni tjafsat och du inväntar att han ska dissa dig. 

Låt han göra det då! Skulle han göra det efter ett tjafs så är han sjuk i huvudet han också. Bort med sånna. Vet att det är svårt men du är värd någon som är bättre än så. Det måste du också inse.
Men skulle bli väldigt förvånad om en kille dejtar en tjej i ett år och dumpar efter ett tjafs. Tror han tycker om dig och du ska se att han kommer finnas kvar trots detta.
Fint att du har vänner nu. Kan du prata med dem om hur du mår?

Jag tror väldigt många av oss behöver jobba med självkänslan löpande. Det är ingenting man blir klar med, även om den såklart kan förbättras. 

Att vara stark handlar inte om att vara opåverkad och aldrig falla! SJÄLVKLART är det tufft med förhållanden som tar slut, dotter som mår dåligt osv. 

Gällande nuvarande kille låter det inte som att du är trygg i ert förhållande (är det ett förhållande?). Det kan ju bero på alltifrån din bakgrund, till relationen i sig. 

Det där är fascinerande och komplicerat.
Jag, som har klara narcissistiska drag (men inte är en elak person enligt andra och inte har separerat från en partner med ovänskap efteråt) har träffat en man som blivit mycket illa behandlad under sin uppväxt.

Han har ett tydligt konfliktundvikande mönster och jag gör allt jag kan för att visa att jag inte är farlig, jag har inte begått aggressiva handlingar osv. Jag har potentialen och jag kan njuta av att dominera en villig partner men jag har inget tvång att bete mig så för jag har en normal social fostran. Jag sätter utanför sovrummet sociala spelregler före min naturliga böjelse att dominera och manipulera.

Samtidigt vill han att jag är gränslös och dominant, framförallt sexuellt men ibland även för övrigt. Hans mest långvariga relation var med en kvinna som har borderline. Han verkar fast i att en nära relation innebär drama och att ibland bli illa behandlad och om han inte får utlopp för det så blir han mindre intresserad av mig. Medan jag vill älska honom hel, vara det där mjuka som läker och tröstar, det han inte fick som barn. Svårt, men också intressant.

Jag läste för en tid sen en artikel om att en del av de som vill bli hårt dominerade eller förnedrade vid sex kan "botas" med terapi, och att det kan handla om dynamiken i ens uppväxt och ens självkänsla. Jag vet inte vad jag vill med detta förutom att visa att vi är många som kämpar med vår barndom, från olika håll.