Kejsarsnitt, missar man något fint?

Gjort båda, vf som var igångsättning, yttre press och klipp allt detta utan bedövning samt två planerade snitt.
Du missar ingenting. Om du inte menar två år med mardrömmar, ptsd, problem med över ilskan över att mannen att inte ingrep, år av läkarbesök och operationer för förlossningsskador. Det finns med så stora risker och förödande konsekvenser inget som helst värde i en vf.

Hej! 

Jag är en tjej med lite besvär (mild ME/CFS och POTS). På det lite orolig av mig men ändå ganska tuff när det väl gäller vill jag väl säga.

Funderar lite kring en eventuell graviditet och förlossning. Är inte gravid än. Kan ju tänka mig att ett kejsarsnitt kanske är att föredra för mig med tanke på mina besvär men jag har inte pratat med någon om det än. Kanske går det jättebra ändå, vad vet jag.

Men ni som valt kejsarsnitt, missar man nåt? Jag är rädd för själva förlossningen men samtidigt lite ledsen för att välja bort det och välja kejsarsnitt. Tänker att man kanske missar något. Det naturliga, fina som kroppen är gjord för. Är dock fullt medveten om att det inte alls blir så fint alla gånger. Men enligt vissa är det ju det. Den där känslan att ha fött sitt barn måste vara mäktig efteråt? Eller? Som ?jag klarade det!!?. Och kanske fin stöttning av ens kille. 

Just den biten är jag lite fundersam kring att missa. Ångrar man sig? Eller blir man lika glad ändå när man får barnet i sin famn? 

Det är kanske jättekonstigt att fundera såhär men jag behöver ventilera mina tankar med någon 

Är det ingen som känner för att delge en normal förlossning? Problemet med såna här trådar är att alla som fått urakuta snitt och nästan dött känner sig manade att skriva, och skrämmer livet ur stackars TS. Vilket är varför man råder gravida att inte ens söka efter sånt på nätet.

Här är min berättelse:

Datum för beräknad förlossning enligt UL var 22/8. Min månadscykel sa 6/9, och när jag redan gått 12 dagar över tiden så trodde jag nästan att det var ödesbestämt att det skulle bli den måndagen också.

Men under fredagsdygnet 3/9 så hände något. Jag hade totalt 40-50 förvärkar även om de knappt kändes, höll på en stund och sen tog några timmars paus. När jag la mig på kvällen så avtog de såklart (irriterande!) och jag fick några timmars sömn. Maken kunde inte sova, han var för nervös. Så kl 4 på morgonen när det började igen gick han och la sig?

När klockan blivit sex var värkarna regelbundna med 6-7 minuters mellanrum och jag väckte maken som fick hjälpa mig att koppla på TNS-apparaten. Jag hade bestämt mig för att stå ut tills kl 8 eller tills värkarna kom med 4 minuters mellanrum innan vi åkte in. Kl 8 ringde jag till förlossningen, det var fem minuter emellan. De hade gott om plats men tyckte att ?kom in när det är tre-fyra minuter emellan värkarna?.

En kvart senare var det fyra minuter och jag började känna av det rejält, så jag väckte mannen, vi samlade snabbt ihop oss och var inne kl. 8:40. De undersökte, jag var 3 cm öppen. De frågade om jag ville ha droppkanyl i handen eller i armvecket-lätt val-handen är mycket smidigare om man ska kunna röra sig sen. Detta var under renoveringstider på lasarettet och jag hade ingen toalett till mitt provisoriska förlossningsrum. Så jag fick två gånger dra med mig en droppställning längs hela korridoren förbi väntrum och fikarum och in på en toalett som fanns där- just den biten var ingen höjdare men det lär ni andra slippa!

Barnmorskan satte på CTG-elektroder på magen och instrumentet på bordet bredvid visade att värkarna hade stannat upp lite, var femte-sjätte minut kom de nu. Jag bad att få börja testa lite med lustgasen så jag hade koll på den sen. De satte på 1/3 flöde ungefär. Jag kom fram till att 2-3 riktigt djupa andetag tog bort en värk, 4-5 gjorde mig yr och mer gjorde mig illamående, ungefär. Tar man för mycket kräks man och det brukar inte bli så roligt. Jag kom fram till att jag skulle hugga masken direkt när siffrorna för CTG-kurvan sticker uppåt så att jag hann få in effekten tills toppen kom, och sen släppa masken så fort värdet började dala. Normalt så har de bara på CTG-elektroden en stund då och då när personalen kollar värkarna under första fasen, men jag bad dem låta maskinen vara på så att jag kunde fortsätta matcha inandningen av lustgasen mot CTG-kurvan, och det gick de med på.

Så gick det framåt timme för timme, med TNS och lustgas. Men det blev klart värre och värre. Vid kl 14 hade jag fullt flöde på lustgasen och ändå nästan outhärdligt ont emellanåt. Mitt vatten gick aldrig på en gång som det gör i filmerna, och värkarna som tryckte ut vattnet kändes allra värst, det hände 6-7 gånger under dagen. Jag var sex centimeter öppen och då föreslog BM att det var dags för epidural. Jag hade absolut inga protester då, hade bara inte tänkt på att be om den.

(Jag kunde nog ha bett om den en timme innan tycker jag nu, men å andra sidan var det bra att vänta eftersom epiduralen bromsar värkarbetet)

Det tog 40 riktigt onda minuter att få dit anestesiläkaren (de har ofta bara en igång och den läkaren ska springa på allt) men sen tog det bara 4 minuter tills världen var ett paradis helt utan smärta. Det var helt underbart! Det kändes faktiskt ingenting att få epiduralen satt jämfört med var jag var på smärtskalan just då, jag var knappt mig själv längre. Kl 14.40 fick jag den, den kan släppa efter 1,5 timmar så jag bad direkt om påfyllning kl 16.10-varför vänta?

På det viset fick jag vila. Det kändes jättekonstigt, det blev en paus mitt i alltihop. Istället för att gny, yla eller bita ihop kunde jag äta en Snickers, dricka saft för att fylla på energi och koppla av lite med musik. Det var mycket lägligt att det var skiftbyte då så att den nya personalen kunde komma in och hälsa och jag kunde berätta för dem hur det kändes. Det var även dags att kissa igen, men tyvärr hade epiduralen slagit ut kontrollen över blåsan (det är vanligt) och de fick tappa ur mig med kateter istället, där på rummet. Jag bad dem särskilt att använda bedövningsspray på katetern och det kändes sen inte alls när de förde in den. Man behöver inte titta på grejorna de kör upp i en för de ser lite jobbiga ut men det gick bra tyckte jag.

Men som är vanligt för många påverkade epiduralen värkarna negativt. Mina blev kapade till halva intensiteten ungefär, såg jag på CTG-mätaren. När det gått en timme vid 8 cm utan att jag öppnats mer så fick det därför bli värkstimulerande dropp. De började på 6 ml/tim, ingen effekt. 12 ml/tim så började saker hända igen. De spelade på min kropp med värkdroppet och gav den (och mig) ungefär så mycket som jag tålde. Jag stod upp ett tag, satt ner lutad över en obekväm pinnstol ett tag, och tyngden ner mot bäckenet ökade och ökade, det kändes som att vara riktigt nödig. Jag tyckte även att det var skönt att stå på alla fyra i sängen med magen över en sackosäck ett tag eftersom sonen tog spjärn för fullt med fötterna mot mina revben därinne, så att det kändes som att ha dubbelsidigt håll mitt i alltihop.

De sa att när känslan av nödighet blir övermäktig är det bara att krysta, men de kollade också att jag var fullt öppen. På slutet när vi gick in i krystfasen ökades värkdroppet till 30 ml, 60 ml och precis på slutet till 100 ml/timme (!). Det tog 40 minuter att få ut sonen (en timme är vanligt om det är första gången), de la heta handdukar på underlivet för att mjuka upp och förebygga bristningar. Jag hade en idé om att primalvrål skulle hjälpa men barnmorskan sa: Håll tyst och vänd kraften inåt istället! Hon hade rätt. Hon fick tvärstoppa mig näst sista krystningen innan han kom ut. Jag kände att jag gick sönder då, men det spelade inte någon roll, han bara skulle ut!

Så fick vi till sist vår belöning, och jag unnade mig att överdosera på lustgasen lite medan de sydde ihop mig. Jag fick en medelsvår bristning och lite sprickor och blev hopsydd under en halvtimmes tid. (Stygnen bryts ner av sig själva)

Sedan fick vi stanna kvar på rummet i sex timmar till medan de gjorde vissa kontroller på sonen, han föddes kl 19.30 på kvällen och först 02.00 på natten var vi på patienthotellet. Då hade all bedövning och allt adrenalin och kroppens endorfiner släppt och jag grät i duschen av både obehaget och lättnad för det var så skönt -jag hade fixat det! Jag fick ta dubbla Panodil i några dygn så gick det värsta över. Ett råd man brukar få är att kissa i duschen i några dar och kyla sig med vatten så svider det mindre.

Jag blödde 450ml under förlossningen, d.v.s. som en normal blodgivning. Men man är ändå betydligt mer snurrig och borta efteråt för det är trots allt många timmars jobb och en hel del till som har hänt i kroppen. Jag trodde helt säkert att jag skulle få en rullstol för att bli körd till patienthotellet i men sköterskan bara fnös åt mig och sa- ånej, du kan nog gå själv! Och det kunde jag, till min egen förvåning, men det var ingen mysig promenad.

Min kropp kändes rätt okej redan fem dagar efteråt. Men svanskotan fick en knäck för att sonen var så stor (4,4 kg) och jag var tvungen att sitta med ?svansen? mellan två kuddar och bara i en mjuk soffa de första dygnen. Hårda stolar kunde jag glömma. Blåmärket efter epiduralen var också rejält ömt men otroligt värt det ändå under själva förlossningen.

Morgonen efter på patienthotellet drack jag sju glas dryck till frukosten, mjölk, juice, vatten, te!!! Jag har aldrig varit så törstig i mitt liv, kändes det som. Sen rann alltihop ut genom brösten så det var nog en bra start på amningen, men det var helt komiskt. Patienthotellet kostar en slant men vi fick full service med sex mål om dygnet och pepp av barnmorskorna och vi tyckte att det var väldigt värt de hundralapparna att bara få all mat serverad medan man bekantar sig med sitt barn och amningen kommer igång.

Toabesök är verkligen inget roligt de första dygnen. Jag åt ganska lite när det började dra ihop sig (det fick inte plats så mycket mat heller, barnet bråkar med maten om utrymmet) och gick över på mer flytande med högt energiinnehåll, det funkade jättebra under förlossningsdygnet.

Och sen fuskade jag med att ta järntabletter som är stoppande för mig, så jag klarade mig två dar innan jag måste genomgå det stora eldprovet. Det är smart att ha en bedövningssalva hemma och använda den en stund INNAN man försöker göra nr 2 efter en förlossning, jag säger bara det?

I alla fall: Jag fick en helt okej förlossning, bedövningar fungerade som de skulle, personalen var lugn och kompetent. Det är spännande att läsa sin förlossningsjournal efteråt eftersom man själv är så ?uppe i det?, så glöm inte be om en kopia så du hinner få den innan du lämnar sjukhuset. Jag använde den för att få med luckorna i den här berättelsen.  

Här är en till som gjort båda. Första barnet började värkar naturligt och vattnet gick hemma. In till sjukhus, fick ryggmärgsbedövning, då avtog värkarna. Fick värkstinulerande och gick omkring och väntade på krystvärkar som inte kom. Barnet ville inte ner i färlossningkanalen. Så 20 timmar efter första värken gick han plockas ut me KS, då hade jag varit helt öppen i flera timmar och de var oroliga för infektionsrislen som kommer med att vara helt öppen för länge. När de tog beslutet om KS så hände allt snabbt och jag var snart inrutade i ett rum, de la saker på mig och gav mig något att dricka och höjde min bedövning. Plötsligt hörde jag ett barnskrik och sedan fick jag första sonen på mig, som jag knappt kunde se pga vinkeln och att de tagit av mig glasögonen. Men sen brydde jag mig inte när de höll på att sy ihop mig etc för jag bara tittade på min nya bebis.

Andra barnet kom krystvärkarna igång ca 6 timmar efter första värken. Det var iofs en cool upplevelse, krystvärkar är helt annorlunda än de andra värkarna. Men jag erkänner att jag flera ggr under de 40 minuterna jag krystade, så sa jag till dem att jag inte orkade mer och just då önskade jag att jag fått KS igen. Men sedan var vår andra pojke plötsligt ute, jag brydde mig inte om att de sydde lite för jag kunde gulla med honom på bröstet. Tror jag fick 2 yttre och 2 inre sprickor.

Som någon sa, att gå på toaletten första gången efter... Båda har fungerat för mig men jag har på sjukhuset fått en liten kopp med någon vätska som mjukar upp bajsat (ursäkta detaljerna). Jag fick det efter KS så bad om det efter det vaginala också och det fungerade fint. Efter KS fick jag hålla en handduk på magen när jag bajsade de första gångerna för jag kunde inte ta i med magmusklerna.

Största skillnaderna för mig har annars varit att efter KS tog det mig 3 dagar att ens komma upp ur sängen. Sedan flera veckor innan jag kunde gå längre promenader och jag kunde inte lägga in barnvagnen i bilen på en månad. Efter vaginalt gick jag från förlossningen till BB efter 4 timmar. Sedan gick jag promenader efter en vecka. Min amning har varit fördröjd på båda barnen. Första gången tog det lite tid för min kropp att förstå att han var ute eftersom jag inte fött vaginalt, vilket kickar igång hormonerna som producerar mjölk. Andra gången för att barnet var så trött efter förlossningen så han ammade i fem sekunder och sen somnade han, vi fick kämpa för att hålla honom vaken för att äta första dygnet. Åt värktabletter i någon vecka efter vaginalt och 2-3 veckor efter KS. Fick antibiotika efter KS för jag hade tecken på infektion. Låg kvar på Bå BB i 4 dagar efter KS och 2 dagar efter vaginalt. Fick svamp i underlivet efter KS som jag inte fick efter vaginalt, så fick kräm att smörja med.

Lite småskillnader skulle jag säga, det kan ju variera så mellan två vaginala förlossningar eller två KS också. I efterhand tycker jag att det är kul att ha upplevt båda och nu när jag väntar tredje barnet så har jag sagt att det inte spelar någon roll. Kommer försöka vaginalt men går det inte så har jag inget emot KS. Jag tycker inte man ska skämmas för något val, jag har läst att nästan 25% föder med KS idag. Det är ju var fjärde kvinna! Ingen i min omgivning har haft åsikter om att jag fick KS, förutom min svärfar som tyckte jag kunde ha "kämpat lite mer" istället för att få KS. Han förstår ju inte heller att det var ett medicinskt beslut för mitt och barnets säkerhet. Men om det är någon som ska ha en åsikt i frågan så är det såklart en äldre man...

Jag tycker att man ska välja det man är bekväm med och diskutera med sin barnmorska. De brukar vilja hjälpa en så mycket de kan, jag har t.ex. sagt att jag inte vill gå mer än en vecka över tiden utan igångsättning och de har de hjälpa mig med. Sen har båda mina satt igång naturlig på BF+2 och BF+3 (efter hinnsvepning på BF+1) men ändå. De skickar bara frågan till en läkare för att diskutera ett eventuellt KS. Har man en bra anledning, medicinsk eller rädsla eller liknande, så bör läkaren inte säga nej.

Man "föder inte barn" om man inte gör det på det traditionella sättet. Så enkelt är det. Att bara få upp nåt kladd på bröstet räknas inte. Måste vara så jäkla tråkigt att få ungen utplockad köksvägen. Jag skulle känna mig extremt misslyckad både som mamma och som kvinna.

Självklart är det alltid en gammal gubbe som vet bäst om sånt här, haha.

Jag har också gjort båda men hade lättare att komma igång och gå efter snittet än efter den vaginala förlossningen, kanske beror på hur de hade sytt, kunde knappt röra benen eller sitta ordentligt. Däremot efter snittet så kändes det i magen när jag hostade i typ ett år framåt.

Jag har ju gjort två KS och skillnaden i smärta och konvalescens var enorm. Första sjukhuset hade fruktansvärd nonchalant och inkompetent personal, både kirurg och de flesta barnmorskor var hemska. De skar upp mig trots att jag sa till att jag fortfarande hade känsel och smärtan var det värsta jag varit med om. Dessutom blev snittet helt snett så vid nästa KS på ett annat sjukhus sa läkaren att jag inte skulle behöva ha det så och de gjorde en plastik på det efter jag födde min andra son.
Hade dessutom sjukt jävla ont efter första snittet, kunde inte ens gå upp från sängen själv den första veckan eller lägga mig på sidan. Fick ingen smärtlindring annat än Alvedon och Ipren (vilket var som sockerpiller med tanke på smärtan jag hade). Att gå på toa eller gå öht var ett helvete. När jag väl klarade av att bajsa första gången var det så svårt och smärtsamt att jag storgrät, det kändes som att föda en till bebis från rumpan!
Hade stora svårigheter att gå och bära saker i en månad efter mitt första snitt.

Andra snittet gick helt perfekt! Underbar omhändertagande personal som verkligen brydde sig. De såg verkligen till att inte skära i mig förrän de var helt säkra på att jag var helt bedövad. De rättade till ärret efteråt. Höll mig i handen medan de sydde.
Fick riktig smärtlindring i 5 dagar, Oxycontin 10 mg x 2 plus Oxynorm vid behov. Kunde resa mig upp helt själv från sängen redan på kvällen efter snittet och kunde dessutom duscha helt själv utan att det gjorde så ont.
Mådde riktigt bra efter mitt andra snitt, det var en helt annan upplevelse än mitt första trots att bägge snitten var planerade och man tycker att vården borde hålla lika hög standard i hela Sverige.