Min 15 åriga dotter har blivit bjuden på resa till Rom.

Där ser du, du var ännu yngre när du var iväg utan föräldrar. 
Spelar ingen roll om man åker till Bengtsfors, Åland eller Hawaii. Det är inte avståndet som räknas, det som är grejen är ju att man åker hemifrån utan föräldrar.
Grannstaden kan kännas längre bort om man är där ensam och inte har någonstans att sova och inte kan ta sig hem.

En 15 - åring kan absolut åka med en kompis och kompisens föräldrar om man känner familjen tycker jag.

Men bra att kommunicera innan vad förväntas man betala för att undvika missförstånd och bråk.

Men hur åker kompisen som au-pair till UK om hon är också 15?
Oftast ska man vara 18 , vissa ställen 17.

Men inte yngre.

Vill dottern (verkligen) resa? Ja/nej... givet att hon inte "protesterade" så mycket till ert nej...

Hur ser ni föräldrar kring "ekonomin" kring själva resan? Att bli bjuden på resa och logi är ju en sak, men i övrigt? Det kommer ju kosta en slant i lunch/middagspengar, andra utgifter (sevärdheter, etc).

Att bli bjuden är ju en sak, men personligen så skulle jag aldrig skicka iväg mina (nu unga vuxna barn) utan att veta att de kan betala för sig...

Antar att föräldrarna ska med?! Ja/nej? 

Utgå från er dotter, därefter ni som föräldrar. Sen kan det ju vara klokt att ringa kompisens föräldrar kanske? Prata ihop er lite...

Personligen så ser jag inga bekymmer med att låta en 15-åring följa med sin kompis och dennes föräldrar. Om jag kände att min dotter klarar det, om jag känner att kompisen är vettig, om jag känner att föräldrarna är vettiga.

Hur menar du att Gotland känns mer utomlands än Åland?

Hon är nog ensam om att tänka så.

Det låter bisarrt.

När jag var 15 seglade jag över Atlanten för första gången. Mina föräldrar var inte med. Däremot fanns det flera ansvariga vuxna och även jämnåriga.

Om dottern är normalt mogen för åldern och ni litar på föräldrarna och bästa vännen inte är en dålig influens så finns inga problem med att låta henne resa.

Jag blir faktiskt mer än lite mörkrädd över hur dagens föräldrar infantiliserar sina barn. Om mindre än tre år är hon myndig och förväntas klara sig i vuxenlivet. Då får hon ta lån och teckna avtal osv. Hur ska hon klara det om hon inte gradvis får vänja sig vid att ta eget ansvar?

Sluta dadda henne och låt henne resa om hon vill. Snällt av dem att bjuda med henne på en intressant resa! Ta inte ifrån henne chansen att växa och ha kul med sin kompis.

Varför låter det bisarrt?

Jag menade inte att Gotland känns mer utomlands än t ex Tyskland, eller ens Norge. Men Åland ligger närmare (Stockholm / Sörmland där jag bor), liknar Stockholms skärgård och ålänningarna pratar svenska samt en dialekt som är lätt att förstå.

Jag har inga problem att förstå gotländska och numera känner jag mig ganska hemma på Gotland. Men första gången jag var där, när jag var 12, kändes det nästan som utomlands. (Då hade jag bara varit i Danmark innan). Ringmuren, raukarna, landskapet. Det går inte att förneka att Gotland skiljer sig en del från övriga Sverige och att det b la är detta som gör denna vackra ö till en turistmagnet. Det geografiska läget spelar också in, Gotland ligger en bit från det svenska fastlandet. 

Första gången jag var på Gotland, med min familj, hyrde vi en stuga hos en bonde i inlandet. Han var väldigt pratsam, men jag förstod knappt vad han sade
Han pratade väldigt bred gotländska. Jag hade nästan lika svårt att förstå hans tal som danska. Så upplevde jag det inte på Åland.

Ännu en som tolkar TS tvekan som att 15-åringen inte får göra något alls och kommer att vara helt oförberedd på vuxenlivet när hon fyller 18.

Varför tolkar ni det så?

Bara för att man inte seglar över Atlanten när man är 15, betyder inte det att man sitter hemma och håller mamma och pappa i handen. Dottern bör absolut få pröva sina vingar, under ordnade former, vilket detta ju är.

Men att bli "mörkrädd" för att någon inte genast släpper iväg sitt barn, eller dra långtgående slutsatser om TS uppfostran, känns som en överreaktion.

Jag har aldrig seglat över Atlanten, jag var inte utomlands utan min familj förrän jag var nästan 17. Jag hade inte särskilt stor resvana eller livserfarenhet när jag fyllde 18. Absolut ingen världsvana.

Jag har inte klarat vuxenlivet sämre än andra.

I TS framgår tydligt att det rör sig om ordnade former för resan. Trots detta sa alltså TS omedelbarr nej till förslaget. Då är man i mitt tycke en alldeles för överbeskyddande förälder.

Exemplet med Atlanten var för att påvisa vad en 15-åring utan vidare kan vara kapabel till. De flesta 15-åringar får tyvärr aldrig chansen till ett sådant äventyr.

Men dom ska väl ändå inte åka själva, kompisens föräldrar ska väl åka med?

Självklart kan en 15-åring vara kapabel till mycket, även att resa jorden runt utan föräldrar. Men långt ifrån alla är redo för det. Jag hade absolut inte varit det i den åldern, så det finns inget "tyvärr" i mitt fall. Jag har gjort många resor både med partner, kompisar och på egen hand, men främst i vuxen ålder.

Skillnaden är väl att jag inte automatiskt tolkar TS nej som att hon är överbeskyddande. Hon sade först nej, sen frågar hon här. Hon vill veta vad som är rimligt. Antagligen har dottern aldrig varit utomlands utan sina föräldrar förr, vilket inte alls är ovanligt eller konstigt för en 15-åring. 

Överbeskydderi hade varit att fortsätta förbjuda. Dottern bör absolut få åka, något annat har jag inte sagt.

Lyssna nu på FL. Här tågluffar 12-åringar ensamma genom Afrika, det är inga konstigheter.

Jag förstår att barn är individer och att vissa är mer ängsligt lagda än andra. Vid 15 års ålder bör ju dock ett rimligt föräldraskap innebära att man stöttat och tränat även ett ängsligt och osäkert barn att vara ifrån mamma och pappa några nätter. Annars har man gjort något galet i uppfostran och det är mest synd om barnet som missar denna typ av möjligheter. Överbeskyddande tycker jag. Vikan tycka olika, du och jag. 

Jag flög själv t Torremolinos s 14.åring o blev hämtad av pappa ovan där i 2 v o åkte själv s aupair t London s 17.åring så m vän o päron t London låter tryggt.