Fel att skaffa barn som autist?

Det här en Komplex fråga och jag kan bara svara utifrån egen erfarenhet. 

jag och min (ex) man har båda högskoleutbildningar och det var aldrig aktuellt med någon form av npf utredning eller misstanke kring det under vår skoltid. 

vi har två barn där Den ena har ADHD,trotssyndrom och autism nivå 1 och sonen har ?bara? ADHD. 

vi har/hade goda sociala förutsättningar med närvarande föräldrar, jobb mm och jag hade ALDRIG kunnat föreställa mig hur tufft föräldraskapet skulle bli. Alla dessa anpassningar i olika situationer. dotterns totala brist på förståelse för sociala koder, kaus och bråk och sönderslagna saker var och varannan dag. Hon var 14 år innan hon fick autismdiagnosen och då föll ganska mycket på plats och i vart fall jag förstod mer av var i problemen ligger. Men tyvärr har vi haft en jättejobbig tid från det att andra barnet föddes för 10 år sedan. Vi har fått kämpa så hårt för att få utredningar, mediciner, bup,soc och för att inte tala om skolan som absolut inte är anpassad efter barn med npf. 

jag är hemma med utmattningsyndrom och vi har skiljt oss. Dottern är hatisk mot sin pappa så jag har henne på heltid trots att jag egentligen  inte klarar av det. 

så helt ärligt! Om jag som ?neurotypisk? inte fixar livet med jobb, aktiviteter,handling,matlagning mm hur ska då min dotter klara det den dag hon eventuellt skaffar barn som med stor sannolikhet också ärver minst en npf diagnos? 

Jag har förstått att inställningen att inte föra psykiatriska och ibland även fysiska tillstånd vidare till kommande generationer var vanligare förr.

Författaren till barnboken "snögubben" valde i samråd med sin hustru att inte skaffa barn på grund av att hon led av schizofreni, jag tror att det var på 60-talet. I kommentarerna som följde på Youtube vittnade flera om äldre familjemedlemmar som valt bort att bli föräldrar på grund av att de hade diverse tillstånd som man inte ville föra över på ett barn.

Jag tyckte spontant att det var en ödmjuk inställning till livet, när jag läste om detta, nu för tiden är det mer "barn till varje pris" med samhällsinsatser och att barn är en rättighet. Det följer nog den tidsandan som råder generellt tror jag.

Det jag var rädd för är att människor vill att staten plötsligt skulle bestämma vilka som skulle få ha barn eller inte.

Idag tar man inte alltid hänsyn till olika vetenskapliga landvinningar och de resultat som har kommit fram i många studier i de politiska besluten.. Utan det kan bli beslut utifrån att man vill fika röster eller för att vända opinionen. Och så plötsligt har det fattats beslut som påverkar mänsklighetens utveckling (vissa egenskaper minimeras), utan att man riktigt förstod det. Och som dessutom hotar mänskliga rättigheter och friheter. 

Det är det jag menar med att börja mixtra med genbanken.

Jag kan förstå att du hade en påfrestade uppväxt med en far som både hade bipolaritet och schizofreni. Den kombinationen är ovanlig och kan nog vara svår att hantera. 

Så jag vill inte spela ner det som du upplevde. Men det vi kan idag göra är att förbättra den psykiatriska vården så mycket vi kan. Det kommer ofta också nya mediciner idag. 

Samt utbilda människor i skolan, både om olika psykologiska svårigheter och om hur man kan möta dessa svårigheter. Samt information om de stora psykiska sjukdomarna och psykiska funktionsnedsättningarna.

Det här en Komplex fråga och jag kan bara svara utifrån egen erfarenhet. 

jag och min (ex) man har båda högskoleutbildningar och det var aldrig aktuellt med någon form av npf utredning eller misstanke kring det under vår skoltid. 

vi har två barn där Den ena har ADHD,trotssyndrom och autism nivå 1 och sonen har ?bara? ADHD. 

vi har/hade goda sociala förutsättningar med närvarande föräldrar, jobb mm och jag hade ALDRIG kunnat föreställa mig hur tufft föräldraskapet skulle bli. Alla dessa anpassningar i olika situationer. dotterns totala brist på förståelse för sociala koder, kaus och bråk och sönderslagna saker var och varannan dag. Hon var 14 år innan hon fick autismdiagnosen och då föll ganska mycket på plats och i vart fall jag förstod mer av var i problemen ligger. Men tyvärr har vi haft en jättejobbig tid från det att andra barnet föddes för 10 år sedan. Vi har fått kämpa så hårt för att få utredningar, mediciner, bup,soc och för att inte tala om skolan som absolut inte är anpassad efter barn med npf. 

jag är hemma med utmattningsyndrom och vi har skiljt oss. Dottern är hatisk mot sin pappa så jag har henne på heltid trots att jag egentligen  inte klarar av det. 

så helt ärligt! Om jag som ?neurotypisk? inte fixar livet med jobb, aktiviteter,handling,matlagning mm hur ska då min dotter klara det den dag hon eventuellt skaffar barn som med stor sannolikhet också ärver minst en npf diagnos? 

Jag blir lite ledsen när jag läser delar av denna tråd, då det visar att det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om människor. Barn behöver trygga vuxna som hjälper dem att förstå sin omgivning, sig själv och utmanas för att utvecklas och bli en självständig och trygg människa. Personer med mildare form av autism har ofta väldigt god kognitiv empatisk förmåga. Däremot så kan de ha svårt med emotionell empati. De vill säga de vill andra väl då de förstår den andra. Det har gjort att de i vuxen ålder kan möta barn på ett sätt som andra vuxna inte gör i närheten av lika bra. Jag har träffat två förskollärare, man och kvinna med högfungerande autism som är helt fantastiska. De förstår barnen bättre än många vuxna och de är experter på att förklara sina och andras känslor så att barnen förstår. De älskar barns tydlighet och förstår vad barn kan ha svårt att förstå i relation med andra. Både barn och vuxna. Det de ger barn är det många barn som aldrig får och det hjälper barnet enormt mycket att utvecklas samt att bli trygga.