Hur gick det?!

Efter 15 år ihop rann bägaren över,  sista året innan jag tog modet så var det mestadels en blandning av tjafs och tystnad...förvisso inte obehaglig tystnad utan bara sån tystnad där man inte längre har nåt att säga mer än "kom ihåg matlådan" ..."kan du sätta på kaffe"  och ett oengagerat godnatt... 
Det fanns inget mer gemensamt kvar helt enkelt.  Tjafset var frustration och noll kommunikation.    Jag höll på att gå under . Så jag öppnade munnen och sa att jag inte vill mer. 

Separationen i sig gick bra rent praktiskt.  Där var vi hyfsat enade om delning av saker och han hjälpte mig få hem lite saker. 

Men känslomässigt var det jobbigt för såklart blev det hårda ord och sårande ord och onödiga ord. Han tyckte jag var dramatisk och fånig och jag tyckte han var okänslig tölp..   det tog 3 år innan vi kom ut på andra sidan och blev goda vänner igen . Vi hade barn sedan förut men ett gemensamt och alla tog det bra .  Vi har båda gått vidare. Han har gift sig med en ny kvinna och jag lever särbo sedan en tid. 

Precis så är det.. mycket praktiskt fungerar, men rätt dött i övrigt.. tycker mycket om honom men kanske inte på rätt sätt (borde vara säker eftersom en framtid ihop inte lockar). Men han känner nog mer för mig och det är det jobbiga. Självklart skulle jag vilja det med men kroppen säger stopp. Var ni överens sen när du tog upp det? Förstår att det blir sorgsna känslor även om man "nästan" är säker.. o är nog rädd för en tuff tid.. men vet inte hur man kan formulera sig "rätt"??!

Orsaken var dels att det var otrohet ( inte från mitt håll ) och att när jag ransakade mig själv - det fanns inget annat kvar än vardag. Jag ville mer med livet än så, medans jag var relativt "ung". Se, göra och uppleva saker.

Givetvis var det en hemsk period i livet, jobbigt och struligt på många sätt, men jag kan nog ärligen säga att efter allt - det jag riktigt ångrade var att jag inte gjort det tidigare. Men min erfarenhet, som var den som var drivande till att det blev skillsmässa, är att skulle jag göra om det - jag skulle rent praktiskt förberett mer och bättre, än vad jag gjorde då. Dels hade det vart "säkrare" för mig - dels hade de gjort allt enklare och dels hade det blivit mindre strul. Framförallt praktiska saker, såsom abonnemang, gemensamma konton, bostadssituation etc.

Hur man säger det, ja det finns inget ideal läge när det bara kommer upp "naturligt" också är båda överens om det. Viktigt att komma ihåg att när man lyfter upp det på bordet - man är mentalt på två helt olika ställen i den processen. Själv har man delvis redan GÅTT vidare mentalt - det är bara praktiska handlingen som saknas - men så är/behövder det inte vara för motparten. Det måste man vara beredd/tänka på.

Likaledes, för många är naturliga reaktionen att bli arg, börja kasta skit/anklagelser på en - det är ingen idé att delta i det eller svara med "samma" mynt. Låt dem få utlopp för det, svara ingenting eller nått i stil med att "det är jättetråkigt att du känner/tycker så", också kommenterar man inte mer på det. Det lugnar ganska snart ned det, när andra sidan inser att det inte fastnar eller inte "drar" igång en.

Men sen är de samtalen ofta något man får ta stegvis i takt med att andra parten är så "klar" som möjligt att kunna praktiskt planera för hur man ska gå tillväga och hur det ska bli. Men för själva tidpunkten - man får bestämma en tidpunkt, också kör man. Men i lugn och ro när man har tid tillsammans förståss.

Nej han ville inte alls skiljas och det var det som utlöste kommande  års tjafs och gnäll . Han är ju ingen elak människa och ville såklart inte sätta mig och barnet i nån praktisk skit så han svalde emellanåt sin bitterhet och bar en kartong istället. Men han gjorde inte mer än hövligheten krävde förstås. 

Jag hade inga rätta ord att säga det kom spontant en morgon helt enkelt att jag orkar inte mer nu skiljer vi oss. Jag hade dock tänkt tanken ett tag så jag hade ju ändå en viss koll praktiskt med bostad och vad jag behövde göra. Men jag hade ingen plan. Det fanns inga färdiga tankar eller planering.  

Jag lämnade min man i Juni efter 30 år tillsammans, där vi de sista 5 åren bara bodde under samma tak. Valet var till slut lätt och idag mår jag så otroligt mycket bättre. Separationen gick även smärtfritt.

11 år. Glad och lättad först. Sedan jättenere i nästan ett år. Sedan lyckligare än någonsin. Ser tillbaka och undrar hur jag i hela fridens kunde ödsla så många åt av mitt liv.

Tack för att ni svarar, delvis kanske en del praktiska saker kan lösa sig, men som sagt om man blir lite osams i början kan ju saker strula innan båda landat.. det är väldigt ensamt att gå o tänka på allt o vela. Lever varje dag i en dimma o vill bara säga nåt men dagarna rullar på. Bästa hade ju varit att ta det när det är lugn stämning men svårare då än om man är sur o kanske har en mer "konkret" anledning.. att bara säga att känslorna är borta o att jag vill leva själv tycker jag är en "svag" anledning..

Fast nää.. känslorna har ju försvunnit av en anledning så det är verkligen inte en svag orsak.  Det finns givetvis orsaker till att du mår så här eller hur?  Då finns det ju konkreta svar. 

Att känslor är borta ÄR ett fullt legitimt och starkt skäl att lämna. Ett nej är ett nej. Samtycke gäller även här

Egentligen vet jag att det är tillräckligt för att lämna och egentligen även för hans skull mest snällt om känslorna inte är rätt. men ändå tar det emot för att göra illa o splittra familjen.. många år ihop och lite sjukdom som bidragit till flera av våra bekymmer (mest rollerna vi hamnat i). Saker kanske hade varit annorlunda om vi inte hade gjort o tillbringat så mycket tid ihop (något som vi ändå valde i början).. nu upplever jag större behov av frihet (tid för mig själv, o då menar jag mer än npgra timmar då o då) något som inte han alls behöver..

En annan tanke.. fastna inte I tankarna på det praktiska och att det kan bli tjafs. Det löser sig och du får komma ihåg att inte bli provocerad och fastna i den fällan. 

Och tjafs .. ja även par som är överens om skilsmässa kan börja tjafsa eftersom det ändå är ett förhållande som går i kras med massa minnen och förhoppningar som aldrig blev av.  Såklart man blir ledsen och kan tjafsaa även om man är vänner . 

Och ja.. Varför skulle hans känslor vara viktigare än dina?  

Tror jag är så rädd för att börja prata om de där jobbiga, den dåliga stämningen efter ett sånt samtal, ovissheten o vetskapen att inget blir sig likt igen.. är jag redo för innebörden?! Är det rätt beslut? Kommer väl aldrig veta det innan. Vet väl bara att min känsla nu inte är vad den borde.. tror jag..?!?! Kan både tänka mig en framtid själv o viljan kring ett eget liv finns ju där.. men samtidigt har man sin vardag nu som är lugn, stabil o trygg.. detta gör steget svårt...

Att känslorna är borta är egentligen enda anledningen att vilja lämna någon.

Sen kan både man själv och partnern vilja förstå varför känslorna är borta men ibland är det inte så lätt att svara på. Ibland finns inga stora svek utan mer tusen små nålstick eller personligheter som i sig själva inte är något fel men som pga inkompatibelt skapar en dynamik i förhållandet som man inte står ut med.

Jag skildes efter 2-3 års problem i förhållandet. 
Det tog stopp, gemensamma planer, tex att skaffa barn eller se om vårt hus sköts på framtiden ständigt, av mitt ex. 
Hon ville, men inte riktigt nu, osv. 

Otrohet var den stora utlösande faktorn, men till viss del symptom på problemet att hon inte kände tillräckligt längre. Samtidigt som hon verkade väldigt säker på att hon älskade mig, så saknades attraktion och passion, som en gång funnits. Istället var andra män tydligen spännande. Men jag var tryggheten, samtidigt. Det sårade mig mycket.  Känslan av att hon höll mig kvar, för att det var tryggt för henne... när hon ändå inte riktigt såg framtiden på lång sikt ihop. Nåt för dig att tänka på, TS, i din situation. 

Jag försökte för länge laga, och fixa relationen. Med kravet att hon skulle med mig i parterapi. Nåt som funkade ett år eller så, tills det sen började bli sämre igen... 

Det var svårt att förlåta, och framförallt svårt att känna tillit. Men sen så visade hon tyvärr igen, att jag inte kunde lita på henne. 

Jag var rädd för allt praktiskt och ekonomiskt... men läste på, och tog tag i det praktiska. Ställde ultimatum. Gav en sista chans att visa hon var beredd satsa allt på att rädda vår relation. 

Men kunde inte visa mig otvivelaktigt att hon kunde göra det. Så det bästa blev att ta ut skilsmässa, säkra ekonomin. Köpte ut henne ur huset, och såg till hon hade råd köpa bostad. Samt gjorde bodelning. 

Det var nästan skönt bodelning inte kunde göras klart förrän skilsmässoansökan var inskickad. För då ställdes det på sin spets, och vi grät... och skrev under ansökan. 

Jag hjälpte henne flytta ut, dels också för att hon gärna sköt på det annars, och jag kände jag ville ha det klart, och kunna känna hur det var utan att bo under samma tak. Samt känna mig fri att dejta och så, som jag precis hade börjat med, innan jul. 

Jag inte bara hjälpte henne flytta,  jag flyttade ensam halva hennes bohag, då hon drog ut på att packa alla kläder och så, när hon fått tillträde till sin bostadsrätt. 

Sen har det gått i ett..! Jag träffade väldigt tätt inpå, min nya kärlek. Inte idealiskt... 
Men hon vann mitt hjärta, och jag ville inte missa chansen bara för att det var för tidigt att träffa nån ny. Jag hade chansen där och då, och tänkte inte förspilla den. 

Jag sålde huset, och flyttade till ny ort. Började nytt jobb med mycket mer ansvar, och lön och förmåner. Jag slet, fixade, flyttade. Offrade nästan hela semestern på det. 

Men tack & lov lyckades jag sälja huset snabbt, och till bra pris, och har löst en massa jobbiga praktiska saker till utmattning nästan... 
Men på andra sidan det värsta har jag nu ny tillvaro, med Sambo. I nytt hus, och nu väntar hon barn..!

Nåt jag längtat efter senaste åren, och trodde jag aldrig skulle få uppleva. ❤️

Ibland händer alldeles för mycket på ett år..! 😅
Men jag ser det som att det var ett uppdämt behov, och eftersom jag dragit ut på beslutet, och 2-3 år av relationsproblem, sorg, ilska och besvikelse samt separationsångest... ...så fick sen allt lov att hända på kort tid. 

Jag hoppas det löser sig för er. 

Har ni testat allt, och du känner som du beskriver... då kanske det är bäst skiljas. 
Men det måste du själv komma fram till. 
Mitt tips är att inte låta rädslan för allt praktiskt skrämma.... om du känner ni måste gå isär, så är det värt allt jobbigt. Samt värt att må skit ett tag.... För sen kanske det blir bättre, för er båda!

Jag upplevde att mitt ex hade svårare släppa och acceptera. Men att jag bestämt mig. Och att jag inte längre tänkte acceptera att inte komma i första, andra eller tredje hand... 
Att det gjorde ont att se osäkerheten från hennes sida, kring känslorna för mig. Det sårade mest, att när det väl kom till beslut ville hon nästan försöka hålla sig kvar, med mig som trygghet. Att jag dög på det sättet... men inte längre på de sätt jag önskade. Inte som en kärlekspartner, utan som en bästa vän hon levde med, som hon vuxit samman med på många sätt. 

Helgerna känns jobbigast. Jag har en längtan att få spendera tid själv o samtalen mellan oss känns spända.. vi går lite bredvid varandra.. vet inte hur eller när jag ska prata, skjuter det framför mig hela tiden, sysselsätter mig på helgerna.. fortsätter i bubblan... hur kan jag tänka?? Känns som han kommer hinna före mig att säga nåt....