Göra slut så varsamt som möjligt?

Är du mycket yngre än honom?

Det går inte att göra smärtfritt. Du får säga precis det du skriver här, att ni är för olika och vill olika saker. Och stå på dig oavsett vad han säger.

Det stämmer, skiljer nästan 20 år mellan oss. 

Du har förmodligen rätt i det, det kommer göra ont. Något annat är inte möjligt.

Men jag vill verkligen inte spräcka bubblan. Vill vara den som han kan lita på, inte en som sviker. Men samtidigt är det inte snällt mot honom i längden om jag skulle stanna, han måste få bearbeta detta för att kunna gå vidare, hitta någon som gör honom lycklig. 

Förstår att du vill skona honom, men det går inte. Gör inte slut genom att prata massa om hur mycket du älskar honom. Låt honom inte känna att det finns ett litet hopp. Var bara rak och tydlig och stå på dig. Det är det schysstaste du kan göra.

Du kanske gör honom en tjänst?
min Story. Jag blev ganska abrupt dumpad av en person jag dejtat stadigt i över 3 år.

det fick mig att öppna ögonen och inse att det här var bra. Jag var inte mitt bästa i den här relationen och fick väldigt lite tillbaka av hen som är en väldigt introvert person utan nätverk av vänner mm.

redan efter en vecka mådde jag bättre än på länge och nu efter snart 2 månader känns vår relation väldigt avlägsen..

Ja, du kanske har rätt i det. Jag kan bara hoppas att det blir så. Just nu tror jag bara att han kommer bli fruktansvärt ledsen (eller mest arg). Vi har pratat mycket om detta, om mina behov etc, men det finns inget försök till att förstå mig eller vilja mötas i dessa diskussioner. Det kommer inte komma som en chock, eller bli abrupt på något sätt. 

Han har sagt till mig att han inte vill bli singel, att han inte kommer träffa någon ny. Att han inte vill det. Och när jag hör det, eller tänker tillbaka på det så går jag sönder. Jag älskar ju honom och vill att han ska må bra. Eftersom han mår bra med mig så borde jag ju stanna. Men jag kan inte. Förlåt för att jag förmodligen låter väldigt patetisk, men jag vill krypa ur skinnet på den här verkligheten. Jag önskar jag kunde rädda honom från allt. 

Ibland gör livet ont men man måste se framåt. 
Om du ser på hur din tillvaro kommer att te sig ett eller ett par år framåt om du inte bryter upp jämfört med om du gör det.  

Då tror jag  att du kommer att hitta rätta orden och ge en bra förklaring till varför du måste göra det här.

Att han blir lessen och förtvivlad får du räkna med men om du visar att du förstår och att du inte vill honom något ont så kommer han tillslut att förstå.

Om det skulle fortsätta vara såhär i flera år känns det som att livet passerar där ute, och jag är fast här, lägger all min energi på att min partner ska respektera mig, lyssna på mig, dela ansvar. 

Men vad gör man med alla skuldkänslor? Hur hanterar jag allt, jag känner mig så otroligt självisk. 

Och när är rätt tidpunkt att berätta? Hur rycker man bort plåstret?

Ibland måste man vara självisk. Du kan ju börja med att prata lite med honom om att du känner dig självisk och inte mår bra.  Du måste själv känna när tiden är rätt.

Det är aldrig lätt att avsluta en relation, allra helt när personen betyder mycket för en.
Ta den tid du behöver och ruscha inte med beslutet. Ni kan båda behöva lite förberedelse.

Vi har pratat mycket om detta, under flera månader. Det blir ingen förändring från hans sida. Eller jo, han har faktiskt lyssnat på mig de senaste typ 2 veckorna. Innan det har han bara blivit arg, skrikit, lämnat, låtsats som ingenting. 

Jag vet ju att han försöker, nu försöker han inte avbryta mig så mycket, eller be mig fortsätta prata om han märker att han avbrutit mig. 

Jag har sagt till mig själv i flera veckor att jag skulle säga något den här helgen. Men nu känns det helt omöjligt. 

Det är som att ju mer jag försöker "koppla bort", försöker att inte ställa krav, bara följa honom, inte ifrågasätta, desto bättre blir det. Han mår bättre och bättre. Vilket gör det mycket svårare för mig. Det hade varit lättare om han skrek, stormade ut och lämnade mig. Jag faller tillbaka in i mitt medberoende-beteende och tänker att om han är glad, då är allt bra, och då får jag allt jag behöver.

Trots att jag upprepade gånger sagt att jag inte tror att det kommer funka, så känns det inte som att han fattar. 

Vad skulle han säga om du föreslog att ni skulle vara särbos?

Han kanske skulle gå med på det. Men egentligen är det inget jag vill, jag vill leva tillsammans och skaffa barn. Och vi funkar liksom inte i vardagen på det sättet, inte om jag ska få det jag behöver. Vi funkar när jag tassar på tå. När  jag skrattar med, inte säger ifrån. Att vara särbo skulle bara dra ut på allt. 

Det finns liksom inte tid. Han ska sluta röka, sen kanske vi kan skaffa barn, jag kanske vill flytta från staden vi bor i. Jag kanske inte kommer få jobb här när jag är klar med studierna. Alla dessa orosmoln har jag burit själv, det är alltid bara jag som pratar (pratat) om framtiden. Det har känts som att jag varit ensam i det som borde varit vårat, tillsammans. 

Det känns som att för mycket har hänt, det finns liksom ingen väg tillbaka. Men att såra honom känns fortfarande omöjligt. Oavsett hur starkt jag känner att jag inte kan vara kvar.

Jag är rädd att han inte kommer "hinna" skaffa barn med någon annan om jag lämnar honom nu. Tanken på att det skulle vara mitt fel om han blev ensam och barnlös hela livet känns alldeles för plågsam. 

Jag vet att det inte är rätt/bra att tänka såhär, men jag kan inte sluta. Skuldkänslorna, instinkten att ta hand om och "rädda" är otroligt stark.

Hur ska jag kunna lämna?

Han är inte ditt ansvar, han är en vuxen människa som dessutom varit vuxen mkt längre än dig. Vill du ha små barn med en person som skriker åt dig och skrämmer dom? En dålig idé.

Den där känslan av att du ska hjälpa "ljuger" för dig, han behöver inte dig, inte egenligen. En del människor överdriver med sin hjälplöshet för att manipulera andra, speciellt dom med extra mkt empati. Det är en sorts rovdrift.

Man kan ju med tänka såhär att han behöver ett uppvaknande, det får han när du försvinner.

Låter inte som att ham har behandlat dog helt sjysst så fattar inte vad du har så dåligt samvete över?

Är han otrygg undvikande? (Inom anknytningsteori finns det trygg, otrygg ambivalent och otrygg undvikande, nåt sa mig att han kanske är det sistnämnda?)