Hur hantera tuffa perioder?

Du måste också få plats att finnas till och må bra - för barnens skull.  Du behöver egen stöttning och hjälp så inte hela familjen går under för då finns det inget kvar . 

Sök hjälp för egen del oavsett vad det kan bestå av. Kurator, samtal, mediciner,  avlastning av barnen, sjukskrivning eller what ever som akut måste göras för att du ska orka .  För om du tar slut så håller inte förhållandet. 

Det finsn helt enkelt gränser för vad man måste stå ut med. Stötta din partner får inte bli på bekostnad av era barn och dig själv. Då har ni passerat alla gränser . Din partner måste också ta eget ansvar för hans mående och hur han löser det. 

Jag har börjat ta hjälp med samtalsstöd, för barnens skull måste jag orka oavsett vad. Men känner inte ens igen mig själv längre. Jag brukade vara den glada, roliga personen. Men minns inte ens när jag kände så sist. 

Min partner är inte villig att ta emot stöd trots att jag upprepat påtalat det och peppat, erbjudit hjälp att skapa den kontakten osv! Så känner mig rätt uppgiven just nu.

Innan så trodde jag att vi ändå kunde kommunicera med varandra. Men har blivit så uppenbart att vi inte kan det. Tänker att vi hamnat i ett läge där vi söker avstånd till varandra istället för närhet.

Om din partner inte är villig att ta hjälp så finns det ju inte heller någon vilja att rädda relationen. Det här kan du inte fortsätta med - stackars barn om inte annat  

Vi har gått igenom svåra saker, men tillsammans. Det här verkar vara något som drabbat bara honom och inte dig. Hur blev det så, att bara han drabbades? Jag har svårt att sätta ord på mina tankar, men jag tror så här: om min man drabbas av något så drabbas även jag och så hanterar vi det tillsammans. Som Ferlin skrev: gråten är min när du gråter. 

Men det bygger ju på att den som gråter delar med sig av sin oro/sorg/olycka. 

Någonstans har han valt att detta är enbart hans problem och inte ditt. Kan det stämma? Känner du också så, att själva grundproblemet är hans problem men inte ditt? Att det är mågot som drabbat honom och du tvingas hantera Eller är det något som har drabbat er? 

Min man och jag har reagerat på olika sätt på det vi gått igenom och vi har mått olika dåligt på olika sätt i skiftande perioder. Men om en mår dåligt så är det bådas problem och vi hjälps åt att komma vidare. Hela tiden med barnen som gemensamt fokus. 

Det blev flummigt det här. Men jag tänker att det låter som att ni går igenom det här som två individer som behöver förhålla sig till varandra och inte som en enhet. Upplevde du att ni var en enhet innan det svåra hände? 

Är I liknande situation. Har också föreslagit samtalsstöd både inviduellt och som par då partnern varit med om en stor förlust.  Dessvärre vill partnern inte detta och det har gått ut över både mig och våra barn.