Hur hanterade npf-familjer de situationer förr som nu löses med skärmar?

Vi undvek många problematiska situationer. Håller med om att skärm nog är ett bra hjälpmedel! 

Gällande äldre barn och vuxna så är mobilen en hjälp för att t ex kunna stanna i sociala situationer. Går säkert att distrahera sig på många andra sätt men en skärm och airpods är normalt och dlskret.

Under andra halvan av 1900-talet var många mammor hemma på hel- eller deltid. Det ger helt andra möjligheter att hinna med saker som måste göras och samtidigt ta hänsyn till barnet. Det kan få ta en timme att klä på sig osv, för man har ingen tid att passa. 

Sen tror jag också som skribenten ovanför skrivit, man fick helt enkelt låta bli att göra vissa saker som idag är möjliga tack vare skärmunderhållning. Bilresor, restaurangbesök mm. Det ger både barn och vuxna i npf-familjer ett rikare liv. 

Spring ut och lek! var väl standardfrasen i många familjer, även när barnen var så små att vi idag inte skulle drömma om att låta dem leka utomhus utan en vuxen.

Och när det inte fanns skärmar som lockade så kunde man köra med små leksaker, målarböcker m.m. för att få barnet att sitta still en stund. Men det är svårare att få ett barn att acceptera sådant när hen vet vad man kan göra med en i-pad.

När skärmar inte fanns så hade ju inte föräldrarna heller skärmar. Då fanns ju tid att vara med barnen, samt att man var mer uppfinningsrik. Samma med barnen, om skärmar inte finns hittar de på annat istället. 

Alltså nä, det där upphörde i princip runt 1975 med oljekrisen osv, för det gick inte längre att leva på en lön.

Min mamma har alltid jobbat heltid, mina morföräldrar fick passa mig under förskoleåren. Jag gick i skolan på 80-talet och den enda jag någonsin känt som hade sin mamma hemma heltid var en granntjej, de var foträta socialdemokrater av den gamla stammen.

Farsan hade brynja under skjortan, jobbade på kommunen och kunde inte ens koka ett ägg. Mamman skötte hushållet, sydde alla familjens kläder själv och bakade kakor i tusental, samt lagade vitkålssoppa, ärtsoppa och bruna bönor i långa banor. De odlade själva bönor och ärter och tomater, bland annat. Men i mitten av 80-talet fick även hon börja jobba deltid i butik, för ekonomin gick inte ihop längre.

Min kompis fick då gå hem på lunchen i högstadiet och värma mat åt lilla pappa, för inte kunde han förväntas värma sina pannbiffar själv inte. Sånt har man väl kvinnfolk till?

Jag tyckte de var fascinerande gammaldags.

Sen handlar det ju om trivsel för resten av familjen och omgivningen. Att kunna ha en lugn måltid, slippa stök och stress. Kunna göra saker tillsammans som kräver en längre bilresa. 

Färre barn hade dessa koncentrationsproblem eftersom man levde på ett annat sätt och med oftast en förälder hemma. 
När jag växte upp var vi ständigt ute och lekte, människobarn behöver vara utomhus och leka för att utvecklas normalt.
Dagens barn skadas också av stora barngrupper med den stress det medför och stressen av att vara borta från hemmet långa dagar. 

Vissa barn hade problem även på sextio och sjuttiotalet, men det märktes mindre, min bror fick tex ADHD diagnos i vuxen ålder, men det hindrade honom inte att utan några som helst anpassningar i skolan klara både gymnasium och universitetsutbildning. 

Vi som befann oss i brytpunkten mellan gammaldags synsätt och modernare, att kvinnor förvärvsarbetade och män delade hushållsarbetet, fick kämpa. Ofta blev det så att kvinnor arbetade både hemma och "borta". De flesta kvinnor hade ingen utbildning utöver folkskola och fick därför stå i butik, arbeta på "ålderdomshem"  fabrik eller städa. När de kom hem fanns hemarbetet kvar.                                                                                                                                                                                                 Personligen är jag väldigt glad att jag lever i Sverige. Bodde tidigare i Tyskland, 70-tal, och då var jämställdhet ett okänt begrepp. Tyvärr är det fortfarande så; jag är med i två tyska Facebook-grupper och där diskuterade vi frågan så sent som i går. När jag talar om för damerna hur vi har det här säger de bara " du spinnst", du skämtar bara. Den förbättring som ändå skett är att barnomsorgen byggts ut, alltid något, men Sverige är bäst.

Jag har ett barn med npf (och ett utan) och jag använder mig inte av skärmar. Jag ser inte hur de skulle underlätta vardagen. Tvärtom skulle livet bli ännu jobbigare.