Hur ser du på förbrytares anhöriga?

I normalfallet har ju de anhöriga ingen som helst delaktighet i brottet och då vore det totalt galet att lasta dem för det på något sätt.

Det enda undantag jag spontant kan komma på är väl s.k. hedersförtryck (borde heta skamförtryck) där hela släkten är med och hjälper till att upprätthålla brottsligheten.

För all del, det finns förstås också fall där anhöriga känner till brottsligheten men inte hjälper polisen och då är det också ett skäl att döma dessa anhöriga. 

Populasen skiljer inte på den dömde och familjen, oftast.

Jag har en bekant som i princip fått sitt liv förstört av en bror som begick ett hemskt brott, när bekanten gick i högstadiet.

Söndermobbad och skydd av alla, hela familjen förföljdes och hatades, han själv flyttade så fort han blev myndig tvärs över landet för att slippa förknippas med detta hemska, som inte ens går att förstå för normala människor. Han mår allmänt psykiskt dåligt och nu efter att föräldrarna gått bort är han den enda civila kontakt den svårt störde förövaren har. 

Hur hade ni själva mått om ni hade känt er förpliktade (via löfte till döende förälder) att göra de besöken? Och veta att den sjuke kommer att ta livet av sig om ni uteblir?

Det finns aldrig bara en tragedi när vissa brott sker, det kan leda till att en hel familj faller sönder.

Din bekanta har behandlats fruktansvärt illa och fått alldeles för mycket ansvar. Den bekanta har rätt att leva sitt eget liv och det var väldigt fel av föräldrarna att avkräva löfte om att upprätthålla kontakt med stört och brottsligt syskon. Sådana kontakter måste alltid vara frivilliga.

Generellt är det hemskt när grova brottslingars anhöriga skuldbeläggs. Man kan inte hjälpa vem man är släkt med. Detta förutsatt givetvis att man inte är medbrottsling, eller inte (medvetet) har underlättat brottsligheten. (Hedersförtryck, häleri, skyddande av brottsling mm).

Jag dömer var och en efter vad de själva gör. 

Det finns anhöriga som gör allt de kan för att brottsoffer ska få upprättelse och det finns anhöriga som försöker förminska brottet och menar att det inte var så farligt. 

Generellt tycker jag synd om anhöriga, förutsatt att de inte är inblandade i brottsligheten på något sätt.

Jag känner också en vars bror har begått flera allvarliga brott. Brodern har alltid varit knepig, har suttit flera år i fängelse men verkar mest tycka synd om sig själv.
Allt är andras fel. Ingen ånger, ingen empati med brottsoffren.

Min bekanta har brutit all kontakt med sin bror. Ingen skuldbelägger honom för det, tvärtom. Ingen dömer heller honom för vad hans bror har gjort. Deras föräldrar har sporadisk kontakt med brodern. Jag tror att de flesta förstår det också, han är ändå deras son. Inget tyder på att någon annan var inblandad i brotten och familjen tar starkt avstånd från gärningarna. (Inte mord, men misshandel och sexualbrott. Inte våldtäkt, men grovt ändå.) 

Det mest fruktansvärda är ju när barn till kriminella drabbas, barn som blir retade för att en förälder t ex sitter i fängelse.
Många familjer får flytta för att folk fryser ut dom eller kommer med elaka kommentarer.

Men även vuxna ska ju inte behöva vara ansvariga för att en släkting begått brott, ska ett syskon drabbas för att ett annat syskon t ex våldtagit någon? vore ju inte klokt på något sätt.

Nej varje person för ta ansvar för sina handlingar och det ska inte anhöriga drabbas av.

Sen finns det förstås kriminella familjer där flera är inblandade men det är varje kriminell som får ansvar för sig.
Sen om anhöriga skyddar en kriminell begår dom givetvis ett fel men det kan man ju också dömas för.

Om det är en son eller dotter som begått brottet så kan jag ju iallafall undra om det gått snett någonstans under uppväxten eller om personen haft en dålig uppväxt. Som jag ser det har föräldrar alltid ett ansvar för sina barn så länge de bor hemma, eller åtminstone tills de fyllt 18 och är myndiga. 

I annat fall kan det ju röra sig om ett s.k. "svart får" som är utstött ur släkten/ familjen. Men för anhöriga som inte vart "orsak" till att personen begått brott så lastar jag dem förstås inte.

Beror väl på brott och situationen?  En 13 åring som skjuter någon,  då är det väl klart att jag klandrar föräldrarna. 
En 50 åring som gör något brott är ju en annan situation.

Det här är en svår fråga. Jag vill kunna svara att anhöriga är oskyldiga och jag har inget agg mot dem. Men jag känner ibland ett större agg mot den anhörige.

Jag har en barndomsvän, vi kan kalla henne Anna. Annas man Anders är grovt kriminell. Inte att han rånar banker eller är våldsam men han begår ekobrott, förskingring. Upprepade brott. Han har suttit inne 2 ganska långa straff fått näringsförbud osv. Typ "överklassbrottsling" vill jag kalla det.

Men Anna skyddar alltid Anders och anser att han är oskyldig och hon lever som nån slags lyxhustru på pengar Anders dragit in kriminellt och det är väldigt mycket pengar. Hon är väldigt rik. Men hon är från samma förort som mig men nu är hon överklass.

Jag stör mig nästan mer på henne än jag gör på hennes man. Hon säger alltid att han är oskyldig och världens snällaste.

Det är skillnad. Man väljer inte vem man är släkt med eller barn till, men Anna har valt sin man. Hon väljer dessutom att försvara eller ursäkta hans beteende. Ja, det är det hon gör, för jag tror inte för en sekund att hon tror att han är oskyldig. Hon vet förmodligen vad han sysslar med, men bryr sig inte. Lever dessutom gott på hans pengar.

Det finns ingen anledning att sympatisera med Anna eller se henne som ett oskyldigt offer.

Föräldrar med kriminella (vuxna) barn har jag på sätt och vis lättare att förstå om de lever i förnekelse eller försöker skydda sina barn. (Fast det är oacceptabelt om det sker på bekostnad av brottsoffren eller deras möjlighet till upprättelse.)

Föräldrar med omyndiga barn som dras in i kriminalitet, har naturligtvis ett stort ansvar. Men man kan inte lägga allt ansvar på föräldrarna. Samhällsinsatser behövs.

Som tråden visar: Hur man ser på anhöriga beror ju på vem den anhörige är och hur den själv förhåller sig till förövaren eller brottet.

Det går inte att välja mellan två alternativ, för det är så mycket beror-på. Det finns ju allt ifrån fall där föräldrar och syskon också är offer för den här individen, till att hela familjen är likadan (även om kanske bara en av dem har begått ett grovt brott).

Eller att föräldrarna har velat slippa se vilken sorts barn de har fått, och därför inte tillåtit att samhället eller vården hade fått ingripa medan det fortfarande hade gått att göra något. Pojken är skolans skräck, och dom bara "han är så snäll, vi såg redan när han var liten hur omtänksam han var mot andra barn, vi har aldrig haft några problem med honom...". Och sedan slutar detta till slut i grova vålds- eller sexualbrott.

Här kom jag av någon anledning att tänka på Marius i Norge... Där blev det förstås extremt, eftersom samhällets representanter aldrig hade vågat ta till några tvångsåtgärder, då mamman och styvpappan var de de var. Men JA jag känner ett väldigt förakt mot Mette-Marit, som har skyddat sin son och låtit det här fortgå... och även mot Haakon som inte har kunnat kontrollera sin fru och styvson... nu är ett stort antal unga norska flickor kanske psykiskt skadade för livet av det de utsatts för.  

Frågan dök upp på fikarasten på jobbet.

Jag dömer inte anhöriga och inte alltid den dömde heller.
Kriminalitet och brott har oftast tragedier bakom som samhället har missat.
Jag vet många föräldrar som jag möter i mitt kobbsom har kämpat för att få stöd utan att fått det till sina barn.
Skolor har förstört barnens självbild , aktiviteter som lagsport har sorterat bort många barn redan innan mellanstadiet. Jag tänker att anhöriga (det flesta) Gör allt för att sin anhöriga inte ska hamna snett och jag känner att de behöver mer stöd och mer åtgärder i tidigt skede.
Att 13 åringar skjuter är oftast inte frivilligt, de ungdomar jag möter har press på sig och ofta hotas de till det.
Gör detta annars händer detta... fokuset behöver flyttas till samhällsnivå och inte så mycket till föräldraransvar.
Många rekryteras i just skolan , den är obligatorisk och föräldrar måste lämna sina barn där.

Det är komplext, men dömer dem gör jag inte, domstolarna dömer de skyldiga och förhoppningsvis  kommer de ut på ny bana efteråt.

Om de inte aktivt eller passivt hjälpt till med brottet ... som ointressanta. Men absolut inga jag tycker synd om.

Det saknas lämpligt svarsalternativ i trådstarten

Föräldrarnas värderingar återspeglas alltid i barnen. 

Barn med kassa värderingar har i stort sett alltid föräldrar med kass värderingar. Det går i arv så starkt.

Får barn tidigt lära sig att vara ärliga och schyssta så blir de också det.