Bor i hans föräldrahem - får inte ändra nåt?

Jag tycker att du kan ta upp med honom om det är någon specifik sak du skulle vilja ändra på och börja där. Kolla hur han reagerar. Du kanske inte tycker att det är någon stor sak att rensa ut hans föräldrars saker, medan de för honom känns som en trygghet och så som det "alltid har varit". Jag har själv flyttat in med min familj i mitt barndomshem och mycket av mina föräldrars saker är kvar. Jag kan själv känna mig lite kvävd av alla saker, men vet heller inte hur jag ska göra för att få någon ändring eftersom jag inte vill rensa ut deras saker. Ibland är jag jätteirriterad på alla prylar som dräller här och som jag inte egentligen gillar, men för mig finns inget bra sätt att åtgärda det på. Vi har alltså hemmet fyllt både med mina föräldrars och min mans föräldrars saker. En del eget har vi också förstås men andras avlagda saker brukar dyka upp hos oss. Tyvärr har jag inget bra svar att ge dig, annat än att du är inte ensam.

Skulle säga du har det typiska manliga problemet på halsen. Det handlar inte i sig om hans föräldrar - det går enkelt att ordna med fotovägg eller liknande för att bevara deras minnen, utan det handlar om hans inlärda FUNKTIONALITET. Sannolikt har han exakt noll intresse av vare sig mode, färg, form eller utseende, utan det handlar om hur "allt är som vanligt". Och enda sättet att komma runt det, är att förklara hur mycket BÄTTRE det skulle bli när du gör si eller så med rummet. Ex " Du som är så trött på alla tidningar som ligger här i vardagsrummet, nu har jag hittat en mycket större bokhylla här, där vi kan lägga in alla tidningarna i ett skåp så att dom inte ligger framme. Också tänkte jag att rummet skulle få bli lite ljusare, så jag sätter upp lite andra gardiner - också behöver vi förstås också en ny, bekväm soffa som är högre - så det blir enklare för oss när vi ska dammsuga" eller liknande. Då lyfter du fram det som blir bättre - och då kommer han ha lättare att acceptera förändringen. I början kommer han att muttra - det ingår i "leken", men så snart det nya är på plats och han i verkligheten ser att det blir bättre - då kommer du ha vunnit... Och precis som någon sa, du får jobba rum för rum, och ge honom lite tid att anpassa sig - kommer det gå jättebra. Så finns ingen anledning att vara rädd - bara att du måste ta honom på rätt sätt.

Som redan nämnts, så är det nästan alltid en väldigt dålig idé att flytta in i någons redan färdiga hem. 
Ska man bli sambo, så ska man skapa ett nytt hem tillsammans. 

Om han absolut inte vill sälja, så borde ni ändå ha tömt huset och börjat från början med era respektive möbler i kombination. 

Lesson learned?

Jag är en person som ofta får höra att jag är för snäll, men i en sån situation som du beskriver hade min gräns sedan länge varit passerad. Du ska inte behöva bo i hans föräldrahem, det måste han förstå. 

Finns det någon av hans släktingar du skulle kunna få hjälp av, kanske någon av hans föräldrars syskon? Din sambo behöver bli upplyst om att ingen vill bo bland sina svärföräldrars saker. Gissar att det underlättar om han får höra det av någon som kände hans föräldrar, att de inte skulle vilja att han agerar så här (om det nu inte är så att de var märkliga)

Annars får du prata med honom på egen hand. Klart du ska ge honom tid, mem även vara tydlig med att det är viktigt för dig att få göra om större delen av huset.

Nej, aldrig flytta in i någon annans hem. Hur kunde TS tro att det skulle funka? Inte vill man leva i någon avliden förälders gamla fula inredning? TS hade väl egna möbler innan hon flyttade ihop, vad hände med dem?                                                                                                                                                                                          Att inte få uttrycka och utveckla sin egen inredningsstil innebär att man låter någon annan bestämma över en viktig pusselbit i tillvaron. Jag skulle aldrig gå med på det. Jag förundras över TS undfallenhet, varför inte säga möblerna är slitna och behöver bytas ut? Är det kanske så att sambon har dåligt med pengar och därför inte vill köpa nytt? Det låter lite konstigt att han ser föräldrahemmet som nån sorts helgedom!"Jag tror inte på det faktiskt, jag tror att han har ont om pengar eller också är han snål.                                                                                                                                                                     En annan förklaring är att han inte ser samboförhållandet som seriöst, han testar ett slag och om något år blir TS utbytt. Han väntar med möbelinköp tills han känner att han vill satsa fullt ut. Sorry TS, jag är nog lite för krass för att riktigt tro på den här snubben.

Ja, det kan nog vara svårt det där. Vi flyttade in i min frus föräldrahem när vi flyttade till Sverige, men det var då undanröjt, städat, och fått en uppfräschning av hennes underbara extended found family, så när vi kom fanns det bara sängar i sovrummen till oss och barnen, som familjen hjälpt oss att köpa och fixa. Den enda möbeln som stod kvar pianot, resten hade de antingen slängt, skänt bort eller ställt på vinden, per fruns önskemål. Resten möblerade vi själva med (väldigt få) kvarvarande möbler, eller så köpte vi nytt.

Jag tror att om man ska flytta in i någons hem så måste man nästan "flyttstäda", dvs riva ut allt det gamla, ställa det på sin spets, och sedan börja om nära noll. 

Jag säger tvärnej till sånt beteende. En relation är inget spel eller lek. Kan man inte prata med varandra utan fjuttar omkring enligt påhittade spelregler där man försöker manipulera den andra att göra som man vill - då har relationen börjat haverera. Det som bygger en trygg relation är kommunikation - inte manipulation.

Det skulle aldrig falla mig in att idiotförklara min partner genom att försöka lura honom till det ena eller andra för att slippa prata om hur jag känner. Vi bryr oss om varandras känslor och åsikter. Gör man det behövs inga sluga mentala bakhåll mot varandra. Om TS sambo inte bryr sig om TS känslor, så att hon måste manipulera fram sin vilja, då har hon betydligt större problem i sin relation än inredning. 

Huga! Det är klart att ni måste forma ert hem tillsammans. Du kommer aldrig att känna dig hemma där annars. 

Han har ju hela huset med tomt och grannskap för att minnas sina föräldrar. Ni ska ju inte bo i ett museum till minne av dem. 

De gånger jag har haft nån som flyttat in i min bostad, har jag rensat allt. Jag menar ALLT. Behållit köksbord o två stolar o en madrass, som bytts så snart som nya var bestämda tillsammans.

Bara att ligga i samma säng som ev. tidigare har legat i?
Går fet bort så länge man har råd att köpa nytt.

Rensa, ställ undan o skapa ett gemensamt hem.

Berätta för honom hur du känner, precis det du skriver i trådstarten.

Berätta att du skulle trivas bättre i ett hem som ni tillsammans har planerat.

Antingen ta ut allt gammalt, måla om, flytta några väggar, kakla om badrummet etc. Så att huset får er identitet.

Eller att ni säljer och köper ett gemensamt hem. Det du beskriver skulle jag också vantrivas i.

Det är inte erat hem, det är hans hem du flyttat in till.
Ett föräldrahem som han dessutom delat med en tidigare "sambo".

Att få röja runt och ta bort alla minnen kan du glömma. Och 2005 förresten? Vad är den stora skillnaden från 2005?
Det du beskriver låter mer som 70-talet.

Mvh
Sextiotalist