Betala för partners barn?

Jag har inga styvbarn, bara bonusbarn, och vi har gemensam ekonomi, och gör ingen åtskillnad.

Betala i vilket sammanhang?  

Som familj i vardagen är det väl självklart att aktiviteter som museum,  badhus,  kläder, mat, etc betalas för alla barn oavsett vems dom är. Utövas nån sport får biologisk förälder bidra såklart.  

Semester?  Nej.  Vi har åkt utomlands med barnen utan att kräva en krona eftersom det är just vår semester som vi frivilligt väljer att åka på som familj.   Biologisk förälder har erbjudit en peng i fickpengar frivilligt.  

Dyrare saker som cykel, mobil, dator etc har däremot delats mellan biologiska föräldrar .

 Det jämnar ut sig i längden resonerar vi .

Beror väl lite på hur du menar?

Min sambo betalar maten och lagar den, när mina barn är hos sin pappa. Andra veckan står jag för matlagning och inköp. Vilket betyder att min särbo inte betalar någon mat för mina barn. Vilket jag bestämt. 

Han har inga barn så blir ju att jag står för maten till mina barn helt. Sophämtning och el delar vi lika på. Utflykter med barnen brukar jag betala men sambon betalar när jag ich han gör något ihop själva. 

Vi har pratat om en resa men ser ingen anledning att min sambo ska betala för mina barn. Sen är han inte snål, är mer jag som tycker det ska vara så.

Ja.Har blivit fattig efter detta.Sambon har flera barn.

Jag har inte betalt för min partners barn utan han stod för en större del av mat och bostadskostnad och naturligtvis hela kostnaden för prylar, kläder, hobbies till barnet.

Min sambo har två barn, jag har ett. Vi delar boendekostnader och bil 50/50 även fast han nyttjar en något större del av båda. Mat betalar han lite mer varje månad och utgifter som bara rör barnen, typ aktiviteter, kläder, körkort osv betalar vi var för sig tillsammans med respektive bio-förälder.

Gör vi aktiviteter tillsammans beror det lite på. Dyrare aktiviteter betalar vi för respektive barn men går vi ut och äter/bowlar/badar/fikar så betalar vi typ varannan gång eller hälften var.

Styvbarn och bonusbarn är samna sak.

Smart uträknat detta med att du betalar maten de veckorna ni har dina barn, det blir rättvist! Jag tycker att det är fult att utnyttja en ny partner till att ta försörja sina barn och/eller ta hand om dem praktiskt samt göra hushållsarbete som de genererar. Och även om han eller hon själv säger att det är OK, så kan bitterheten komma senare. Typ när förhållandet tar slut, styvbarnen har inget intresse av att träffas (och någon laglig umgängesrätt finns inte), sparkontot är tomt, det enda som har ändrats är personens ålder.

Att helt slå ihop ekonomin och arbetsbördan i en styvfamilj, kan bara bli rättvist om båda har lika många bar i ungefär samma ålder, och med/utan särskilda behov etc..

Ja min sambo vill inte ha egna barn, så att han ska vara med att försörja mina går jag inte med på. 

Det är mitt och deras pappas ansvar. 

Han betalar för sina barn men vi räknar inte kronor och ören. Mat betalar han t.ex. runt 2/3, han har två barn och vi räknar dem som en person. Han betalar deras del av resor. 

Så gör vi också, fungerar bra.

Att din särbo inte betalar är väl naturligt eftersom  i är just särbo. Men din sambo bidrar med tanke på att ni delar på utgifter till hemmet. 

OT, men vad tycker din sambo respektive din särbo om varandra? Hur ofta träffar du särbon? 

Detta ska du själv bestämma så klart. Det finns fördelar och nackdelar med båda. Det beror också på hur hela situationen är. 

Jag betalade mer för bonusen än pappan gjorde eftersom jag hade det bättre ekonomiskt. Mamman bidrog med mycket lite (mindre än hon enligt avtal borde). Bonusen bodde hos oss i princip heltid. Bonusen är myndig nu och jag skulle fortsätta ha en relation med bonusen även om mitt äktenskap med pappan skulle ta slut. Detta var hur jag valde att göra utifrån vår situation och jag är glad över att jag gjorde detta men det betyder inte att detta upplägg är för dig. Det beror på din ekonomiska situation och era familjerelationer.

Nej, jag betalade inte för särkullarna. Det var makens ansvar, så han förde över pengar till mig när jag lagt ut.

Vi har mina barn på heltid eftersom min sambo är enda pappan de har även om han inte är biologisk pappa. Vi har gemensam ekonomi och betalar allt gemensamt. Han har högre lön och betalar därför mer i praktiken. Så har det varit sedan vi träffades när de var små. Under flera år betalade han nästan allt medan jag gick på universitetet eftersom jag hade CSN som var kanske 1/5 av vår totala inkomst. Jag är glad att han är så omtänksam om oss och helt naturligt gjort detta utan att klaga eller ifrågasätta. Men hade heller inte varit intresserad av att ha en relation där barnen inte hade någon närvarande pappa och särbehandlades jämfört med gemensamt/gemensamma barn. Förstår dock att det kan bli litet annorlunda om det finns en annan förälder med i bilden, men det har jag ingen erfarenhet av.

Du har aldrig känt att du utnyttjar honom? Eller att du måste vara speciellt tillmötesgående på andra sätt (t.ex. i sängen) för att få ha kvar det här lyxiga arrangemanget som du har?

Jag skulle bli ledsen om min son skulle ta på sig ett så stort ansvar för en ensam mamma och hennes barn... och särskilt om jag inte skulle få några egna barnbarn. 

Beklagar långt svar.

Mina svärföräldrar har från start också behandlat mina barn som sina egna barnbarn. De är väldigt måna om att inte göra skillnad på sitt (snart sina) biologiska barnbarn och mina barn. Jag vet dock att de är glada att vår gemensamma är så lik deras son, och det tycker jag är fint. Jag gläds med dem över att han fått en liten kopia. (Nu drömde jag om flera barn, så i vårt fall är det inte säkert att det blivit/blir färre biologiska barnbarn för att jag hade barn från början.) Samma med sambons morföräldrar, de älskar/älskade alla och har varit oerhört stolta över både biologiska, adopterade och bonusar. Det lyser ur ögonen på dem när de ser på vart och ett av barnen. Det är en härlig familj på det sättet, och barnen kallar dem farmor, farfar, gammelmormor och står dem emotionellt lika nära som mina föräldrar om inte närmare. Fick de välja mellan mina föräldrar och morföräldrar och sambons skulle de nog välja sambons, och det har de förtjänat med råge.

Nu har jag iof bidragit rejält med insatsen till vårt gemensamma hus, så jag även om min månatliga inkomst varit lägre (särskilt genom min studietid) har jag ändå kunnat väga upp det någorlunda med tiden (vi har aldrig räknat på det så vet inte säkert). Men det var inget han visste från början att jag skulle komma att kunna göra i framtiden, utan det föll sig så. Jag kände mig iof mer mån om att se till att det blev möjligt pga allt han gjort för oss. Jag ville såklart bidra med det jag kunde när möjligheten fanns och jag vill förstås vara generös motden som är så generös mot mig.

Jag känner inte att jag utnyttjat honom eftersom vår relation handlar om kärlek. Jag är en kärlekskull, trofast partner och han och våra barn betyder hela världen för mig. Även om jag är långt ifrån perfekt så tror jag det är mycket värt att dela livet med någon som känner så för en och är ens följeslagare i vått och torrt. Vi är verkligen ett team. Dessutom tjänade min pappa alltid mer än min mamma, min morfar försörjde min mormor osv så det känns inte direkt jättekonstigt att man som par har olika förutsättningar men bestämmer sig för varandra och blir ett. Det känns faktiskt som det enda naturliga.

Jag har aldrig känt att jag behöver ställa upp mer på andra sätt, men det beror mycket på hur han är. Nu jobbar vi båda heltid så båda bidrar ändå på ett rättvist sätt, men det skulle absolut inte varit uteslutet för mig (jag är ganska konservativ i mitt tankesätt, mer än han) att jag skulle bidra extra på något/olika sätt OM jag nu inte skulle jobbat heltid, men jag har bara så mycket ork och tid på dygnet precis som andra föräldrar så det är rimligt att vi även delar på det praktiska (inte heller något vi diskuterar utan den som orkar eller vill den dagen gör; det blir en naturlig fördelning som fungerar bra för oss). Han är inte en typ av person som skulle utnyttja eller låta mig känna tacksamhetsskuld. jag kan inte säga att jag inte skulle kunnat älska honom om han varit mer sådan, jag är som sagt inte alls emot att man bidrar med olika saker utifrån förmåga och intressen, men jag älskar honom för den han är och han är absolut inte sådan (och inte hans familj heller). Jag är iaf glad att han som är godhjärtad träffat mig som har rena intentioner och har gett hela mitt liv till honom och är fullkomligt ärlig med vad han får och ingen som faktiskt utnyttjar honom och kanske inte är renhjärtad. Jag har iaf alltid varit så ärlig jag bara kan vara, från första stund. Spricker vår relation någon gång ska det inte vara pga mig, jag tillhör honom. Spricker relationen pga honom (tror inte det, han är en sån som också håller ihop för livet känns det som, men personer kan förändras) så har jag heller inte dåligt samvete, då har han fått betalat för min smärta själv.

Jag har själv levt med ett ex (biologiska pappan) som absolut inte hade rent mjöl i påsen och faktiskt utnyttjade och lurade människor (och gör det än idag). Det är en helt annan sak. Har även hört till och med från svärföräldrarna nyligen att min sambo verkar kommit väl undan eftersom det sprack med hans ex (de hade inga barn men försökte), hon har senare visat sig lida av stora psykiska problem och gått från en relation till en annan hela sitt vuxna liv. Jämfört med det tyckte tydligen även svärföräldrarna att jag var ett bra parti, både som partner till sonen och mor till barnbarnen (vill dock självklart inte verka oempatisk vad gäller hans ex, psykisk ohälsa är fruktansvärt och jag är väldigt ledsen för henne och framför allt hennes barn, jag menar bara att det som för någon framstår som olyckligt mycket väl kan vara något väldigt positivt jämfört med olika andra alternativ). Eftersom jag alltid gjort mitt bästa och varit ärlig så är också mitt samvete rent i det här avseendet. Alla har sina för- och nackdelar med sig in i en relation, vissa värre än andra. Vilka man kan tänka sig att acceptera är upp till var och en att besluta, i bästa fall ligger korten på bordet.