Extremt ätstörd

 Har du något stöd alls från vården? 

Går du i terapi? 

Been there, done that. Vården har Verkligen försökt allt ... Vid det här laget har alla gett upp och den enda kontakten jag har kvar m vården är när jag går ned så mycket i vikt att jag måste läggas in akut för att inte dö. Det här är inget liv.

 
Har du provat/erbjudits högspecialiserad ätstörningsvård? Vissa regioner verkar dåliga på att remittera till dessa. 

Får man fråga VAD det var som gjorde att du hamnade i det här? 

Ja, jag har tillhört ett av landets fem högspecialiserade ÄS-center sen 2009, så det är inte där problemet ligger tyvärr.Det får man ... däremot har jag tyvärr inget bra svar. Jag har haft detta så långt tillbaka jag kan minnas (även om det var först när jag var 12 som hela helvetet brakade löst på riktigt och jag hamnade i slutenvården för första gången), så jag kan inte säga vad det var som utlöste det.

Men har du möjligheten att träffa psykolog regelbundet även om du inte "svarar" på behandlingen? Tänker att du kan ha mycket känslor och tankar som tynger dig, till exempel detta med att du inte blir frisk.

Ibland kanske det tyvärr inte handlar om att bli frisk, utan att överleva och ha ett drägligt liv. 

Först, en eloge till dig att du öppnar upp här och pratar om dina känslor.

Jag kämpade själv med en ätstörning, om än inte lika svår som din, till och från i 20 år av mitt liv. Det jag upptäckte, och har fått bekräftat i samtal med andra med samma diagnos, är att det ofta handlar om kontroll. När livet i övrigt var kaos var vikten något som gick att kontrollera. Därav är det också svårt att "vilja" bli frisk, för då vet man inte vad som väntar och man tappar kontroll.

Hände något i ditt liv kring 12-årsåldern som du inte hade kontroll över? Det behöver inte vara något som är stort för dig idag som vuxen, utan det kan ha varit typ en flytt, tappade en nära vän, bytte skola, ett älskat husdjur som dog osv. Kanske dina föräldrar kan vara till hjälp där om du har svårt att minnas själv? Det är lättare att bli frisk och vara förlåtande mot sig själv om man vet bakgrunden till problemet.

Finns det något du önskar kunna göra i ditt liv som du inte orkar på grund av din sjukdom? Det kan vara en motivation till att ta kontrollen åt andra hållet. Sätta upp små delmål för att komma dit, som att "under hela nästa vecka får jag bara väga mig en gång" eller "under nästa vecka ska jag äta tre mål mat om dagen" beroende på hur din ätstörning ser ut. 

Har du någon vän som kan hjälpa dig? När jag var som sämst tog min bästa vän min våg (vägde mig 6 gånger om dagen) och åt med mig flera gånger i veckan. Hon puschade mig inte till att äta några jätteportioner eller dömde mig för om jag åt lite, men bara av att äta tillsammans med någon som visste gjorde det lättare för mig att börja lite smått. När jag senare tog mig för att söka vård fick jag hjälp att göra ett "matschema" som jag skulle äta efter. Det handlade om små portioner men regelbundet för att skapa en ny rutin och ändå behålla kontrollen.

Nu har du säkert redan provat det mesta jag skriver eftersom du haft så mycket mer kontakt med vården, men finns det någon pyttegrej som kan hjälpa dig som du inte provat förut är det ju bra.

Jag vill bara också säga att det GÅR att bli frisk och att det är inte läskigt att må bra, även om det känns så just nu.

Du skulle verkligen behöva hitta någon som du kan prata med. Det behöver inte vara en psykolog men gärna någon som vet hur man håller i samtal med personer i nöd. Det viktigaste är att du hittar någon som du får förtroende för och som kanske kan hjälpa dig att peka dig i rätt riktning. 

Jag har genom åren sett hur ätstörningar kan påverka både en själv och omgivningen då jag hade en nära anhörig som led utav ätstörningar. Jag som själv har haft andra åkommor har farit runt inom vården som en jojo men det var först när jag sökte mig utanför den vanliga vården som jag fick bra och rätt hjälp. 

Det kanske finns någon på din ort, eller tillräckligt nära där du bor, där du kan få hjälp?

Kämpa på! Tro på dig själv. Det är inte du som vill gå ned i vikt, utan det är ätstörningen. Du kan bättre än såhär. Håll fast i tankarna att det är ätstörningen som spökar. Det tar LÅNG tid men gradvis kommer du att bli fri från detta hjärnspöke. Och försök äta upp dig. Sluta väga dig själv också, skit i vikten. Sluta räkna kalorier. Sluta räkna stegen. Sluta räkna på kaloriförbränningen. 

Ja, nä, alltså - man får bara gå till psykolog om man är motiverad och vill jobba aktivt på att gå upp i vikt och bli frisk. Och jag är liksom inte där ... plus att de har bmi-gräns (alltså att man måste ligga över ett visst bmi för att få gå till psykologen), och jag är inte öht i närheten av den. Jag försökte en gång ta hjälp av Mindler, men de ryggade baklänges och sa att de inte kunde hjälpa mig eftersom jag hade en alldeles för komplex problematik. De tyckte att jag skulle söka mig till specialistvården i stället, haha (trots att jag hade förklarat att det var därifrån jag kom).Precis så är det, men det är inte utifrån det tänket vården är upplagd.

Men herregud vad tragiskt. Vara motiverad till vård! Det är väl just det en anorektiker eller annan ätstörd person inte klarar av att vara. 

Beklagar verkligen sitsen du befinner dig. 

110 % sant. Det är exakt det det handlar om.Jag blev utsatt för några olika sexuella övergrepp som barn (det första när jag var fem), varav ett hände sommaren när jag var tolv, men som jag minns det hade det redan gått rejält utför med ÄS redan innan det hände. Nä, det är ju det ... jag har liksom ingen längtan efter nånting längre. Varje dag är bara en enda lång väntan på att jag ska få gå och lägga mig och sova och komma en dag närmare slutet. Eller, det finns ju en sak jag längtar efter - tragikomiskt nog att äta. Men det går ju inte.
Ja ... delmål har vi jobbat med in absurdum ... har tyvärr aldrig funkat, utan tvärtom bara gjort att min hjärna slagit ännu mer bakut.
Det är nästan det hemskaste av allt. Jag har såna fina närstående - både vänner och familj - som inte vill annat än att hjälpa mig. Men det går inte. Det blir liksom tvärstopp och i stället smusslar jag och ljuger för dem ... och att äta med andra är absolut nej. Absolut inte. Det är ju det man får göra när man är inlagd iofs, men inte ens då går det, utan de får snodda mig i stället, trots att det är bland det vidrigaste man öht kan bli utsatt för. Du - jag är så otroligt tacksam för att du försökte; ditt inlägg är jättefint, och jag är så tacksam över att du är så generös och delar med dig av dina erfarenheter ❤️ Ja, jag har redan testat allt det du skriver, men ditt inlägg är ändå till hjälp "bara" för att du tog dig tid att skriva det. ❤️

Jag är glad att du har fått den hjälp du behöver! Vart vände du dig då? Jag försökte en gång med Mindre, men de sa tvärnej och att jag hade en alldeles för komplicerad problematik för dem.

❤️

Tack ❤️

Döm inte dig själv för att det känns dubbelt kring att bli frisk, det är en del av diagnosen.

Fick du prata med någon om det du blev utsatt för som barn? Eller har du kunnat göra det i vuxen ålder? 

Du säger att det enda du längtar efter är att äta, är det något särskilt du längtar efter att äta eller saknar som du åt förut? Kan det vara en väg in? Att bara äta typ en pyttepyttebit av det du saknar mest? Kanske inte ens svälja det utan bara känna smaken till att börja med?

Hur är det att sitta med när andra äter? Kan ett delmål vara att skapa en matrutin utan att äta, bara att få rutinen att sitta till bords?

Att bli fysiskt tvingad tror jag har motsatt effekt och skapar ännu mer negativa känslor kring måltiden. Ryser i hela kroppen över att det används i behandling! 

Det gör ont i mitt hjärta att läsa om din kamp, jag hoppas verkligen att du trillar på det som fungerar för dig och att du får må bättre. Detta helvete önskar jag ingen 

Förresten, lite experimentivt och inte helt vetenskapligt kanske, men har du provat hypnos? Vet att det finns de som tycker att det hjälpt just i att ändra tankesätt och beteende kring ätandet.

Jag tog kontakt med svenska kyrkan. Diakonen i församlingen där jag bor är helt otrolig. Hon har hjälpt mig att sätta ord på mina känslor, våga sätta ord på vad jag har blivit utsatt för och våga blicka framåt. 

Jag är varken troende eller medlem i svenska kyrkan. Men det var där jag fick hjälp. Vården var bara intresserad utav en sak, att ge mig mediciner. När jag frågade hur piller ska hjälpa hade de inga svar att ge. 

Ja du TS. Du lider och jag har medlidande för dig. Inget tips som skrivs här kommer vara nytt för dig, och våra peppförsök kommer inte ensamt vinna över din anorexia.

Anorexi är lite som relationsvåld. Den vill ha dig för sig själv, den vill att du ska skämmas över dig själv, den vill krympa ditt liv och ditt umgänge. Det den utsätter dig för ska vara hemligt, du ska ljuga för de som bryr sig. 

Från en som tog sig ur: det är så HIMLA skönt att få njuta av god mat, att ha ett socialt liv, intressen och att slippa fångenskapen. Slippa att all tid och energi går åt till kontroll och skam och ångest. Jag önskar du får känna den befrielsen en dag!