Varför är nästan alla män mansbebisar/ strategiskt inkompetenta

Arbetsmätning, arbetsmätning och åter arbetsmätning.

Det fungerar, förutsatt att mannen faktiskt vill dela arbete och fritid rättvist. Vill han inte det kommer det aldrig att ske.

Sen måste man också enas om vad som är en okej baslinje och mest effektivt för hushållet.

Det ska vara rent i badrummet, men hon får inga pluspoäng för att dutta med årstidsmatchade doftljus där. Bilen ska ha på vinterdäck men det ger inga pluspoäng om han hävdar att det tar en heldag och fyra öl istället för att bara få det gjort på däckfirma en vardaglunch, om lönen är hög och det finns mycket annat som behöver göras på helgen och barn som ska köras till aktiviteter.

...för att ta några typiska exempel där det ofta skiljer sig vad som kan räknas som rimligt eller effektivt. 

Vem bestämmer vad som är viktigt och vad det är som bör prioriteras i livet?
Är det rimligt att den ena parten i relationen enskilt bestämmer detta?

Flera kvinnor i tråden (kanske också du?), verkar generellt ta för givet och räknar det som en självklarhet att det är bara den ena av två parter i en kärleksrelation som bestämmer prioriteringarna.
Och denna ena som bestämmer detta är självfallet kvinnan.

Men är detta verkligen en rimlig förutsättning i en relation på två som måste bygga på ömsesidighet för att ens kunna betraktas som en kärleksrelation?

Vi har sett många exempel och uppräkningar gällande arbetsuppgifter i hemmet och liknande saker, med förklaringar och kommentarer om hur självklart detta är. Som prioriteringar i livet och i relationen har räknats upp sådana exempel som t ex disk och att rensa stuprännor.

Medan ingen har ens nämnt sådana saker som kärlek, närhet och samliv.

Alla som begriper något om relationer säger att sådant som ömsesidig kärlek, närhet och samliv är självklara förutsättningar, det är grundpelare, för att en kärleksrelation ens ska kunna överleva.

Om den enda parten känner att kärlek, närhet och samliv har försvunnit, den andra parten har tappat intresset och/eller har slutat prioritera dessa saker och bara struntar i det, så går självfallet motivationen förlorad hos den partner som saknar dessa grundpelare för en kärleksrelation.

Den som har blivit berövad den kärlek, närhet och samliv, som fanns tidigare i relationen, har självfallet förlorat sin motivation, har ingen lust eller vilja, att utföra alla de nya handlingar, ha de nya beteenden och vara på det nya sätt som den andra parten kräver.

Om kvinnan kräver arbetsmätning, och att det som ska mätas är de saker som kvinnan har bestämt är rätt och är de saker som ska prioriteras, samtidigt som samma kvinnan har prioriterat ner eller har börjat strunta i kärlek, närhet och samliv med mannen,
hur ska då mannen kunna ha vilja och motivation att gå med på arbetsmätning? Varför?

Jag menar att arbetsmätning skulle kunna vara en möjlig del i relationen, men då måste det självfallet ske på ett ömsesidigt sätt.
Jag tycket det är fullkomligt orimligt att t ex dammsugning ska prioriteras, räknas och dokumenteras i en relation om inte t ex närhet prioriteras, mäts, eller åtminstone räknas, på åtminstone ett motsvarande sätt.

I en kärleksrelation, om t ex dammsugning värdesätts, prioriteras och räknas högre än närhet, då kommer den kärleksrelationen ta slut, som en ren självklarhet.
En sak är absolut säker, om mannen har gått miste om, upplever att han berövats, den kärlek, närhet och samliv som fanns tidigare, så kommer mannen inte vilja, kommer inte vara motiverad, att utföra någon dammsugning.

Om kvinnan i den situationen kallar honom för mansbebis, väljer att se honom så, eller påstår att han pga utebliven motivation till dammsugning skulle vara strategiskt inkompetent, så här det en självklar följd att viljan och motivationen att dammsuga är borta.

Självfallet vill inte mannen dela arbete och fritid på det sätt som kvinnan ensidigt anser och bestämmer vara rättvist,
om man inte ömsesidigt är åtminstone någorlunda överens om grunderna, om de delar som båda parterna i relationen anser vara viktiga och att båda parter är överens om vilka delar och alla olika delar som ska prioriteras i den ömsesidiga relationen.

Jag är i vart fall säker på att du liksom alla kvinnor inte skulle acceptera, skulle inte ställa upp på, att mannen enskilt och ensam skulle bestämma och sätta villkor för vilka delar som ska prioriteras i relationen.
Det är givet att vare sig du eller någon kvinna skulle ställa upp på något så ensidigt i relationen.

Du och kvinnor generellt skulle inte ställa upp på detta samtidigt som du och många kvinnor förutsätter att det är självklart att mannen ska ställa upp på dina/era ensidiga villkor.

Var är rimligheten i detta?

Det du säger är att det enda mannen prioriterar är samliv, allt annat är oviktigt, kort och gott.

Du verkar ha extremt svårt med läsförståelse, kort och gott.

Bara av exemplen jag skrev borde du fattat att prioriteringarna sätter man gemensamt. I övrigt ordbajsar du för mycket för att någon ska ha tid med dig.

Ingen har kunnat se att vare sig du eller någon kvinna har sagt eller ens tänkt tanken att kärlek, närhet och samliv ska ingå i arbetsmätning.

Ja, jag har skrivit mycket och kommit med förklaringar till många olika saker.
Det intressanta är att hittills har vare sig du eller någon i tråden kunnat visa att jag har fel i något av allt jag har skrivit.

Är det då möjligt dra någon annan slutsats än att jag alltså har rätt i det jag har skrivit, eller att det åtminstone ligger väldigt mycket i det?

Att vidgade perspektiv, och kanske sanningen, verkar vara väldigt obekväm för många förändrar tyvärr inget sakfrågan.
Att försöka skjuta budbäraren hjälper tyvärr inte...

Det är självklart att kärlek, närhet och samliv inte ingår i arbetsmätning. Det är inte arbete, det är grundläggande relationella aspekter. 

Och nej, resonemanget håller inte. Det finns absolut ingen nödvändig logisk kausalitet mellan att en man känner att hans behov av kärlek, närhet och samliv inte uppfylls och att han slutar dammsuga. Det finns nämligen fler saker som påverkar motivation att dammsuga än det du tar fram. Det är inte heller korrekt att ingen kunnat visa att du har haft fel, det som är sant är att du inte accepterar invändningar. 

Och nej, att invända mot ditt förenklade resonemang är inte att "skjuta budbäraren". Det är att kritisera en förklaringsmodell som inte håller.

till sysslor/arbete räknar jag i regel sånt jag inte har lust att göra som t.e.x hushållssysslor

Sånt jag inte räknar dit och som inte ingår i arbetsmätning är bla 
kärlek, närhet, samliv, hobby

"I en kärleksrelation, om t ex dammsugning värdesätts, prioriteras och räknas högre än närhet, då kommer den kärleksrelationen ta slut, som en ren självklarhet."

Har du några belägg för att kvinnor bortprioriterar närhet?

"Att vidgade perspektiv, och kanske sanningen, verkar vara väldigt obekväm för många förändrar tyvärr inget sakfrågan.
Att försöka skjuta budbäraren hjälper tyvärr inte..."

Vad är det för obekväma sanningar du har skrivit?

"kvinnor hade inte varit vetenskapligt konstaterat lyckligare som singlar."

Har du någon seriös källa på detta?

jag tror du missförstår mej
Jag vet vad du har och inte har skrivit, jag visste redan vad du tycker innan du skrev i tråden så jag har inte missupfattat dej.

I #635 försökte jag förklara varför jag tror någon annan missuppfattade

när man bara fyller med anekdoter som svar på en grov övergeneralisering är det lätt att det missuppfattas som att man håller med så det handlar nog mer om vad du inte har skrivit.




missupfattat

Bra där, håller med.

Jag förstår vad du menar. Men jag tycker inte att jag har skrivit några anekdoter heller.

det är jag som använder ordet fel.
jag tror han är bra på att fultolka det folk skriver

Ja,det är just det han gör. Sen anklagar han andra för att fultolka honom.

Jag håller med om att kärlek, närhet och samliv inte ingår i arbetsmätning, det är fullkomligt självklart för mig.

Det intressanta i sammanhanget är när medlemmar i tråden (kvinnor...), genom sitt sätt att uttrycka sig, upprepat framhåller att t ex arbetsmätning, sysslor i hemmet, etc, ska prioriteras framför kärlek, närhet och samliv.

Flera i tråden har visat att de överhuvudtaget inte ens reflekterat över att normala och naturliga grundläggande relationella aspekter behöver vara tillgodosedda för BÅDA parter om någon kärleksrelation ens ska kunna fungera på ett ömsesidigt sätt.
Vissa verkar vara fullkomligt övertygade att lösningen i stället är att ensidigt ställa krav på den andra parten, vad den skall göra och hur den skall vara, och flera verkar tro att ställa dessa ensidiga krav ersätter alla normala grundläggande relationella aspekter.

Och minst lika intressant är att flera av dessa medlemmar framhåller att det är rimligt ställa krav på att handlingar de själva prioriterar, strikt ur sin egen synvinkel, som t ex sysslor i hemmet, skall utföras.
Medan ingen av dessa medlemmar ens nämner att det är rimligt att det behövs motivation från båda parter, för att motivation ska finnas är det grundläggande att båda parters önskemål behöver vara tillgodosedda, att båda parter behöver ömsesidigt vara överens om vilka delar som var och en känner är prioriterade delar i den gemensamma relationen.
Sedan uttrycks förfäran och förvåning, ofta med starkt dömande ordval, när den parten som inte fått sina önskemål ens uppmärksammade, inte är motiverad att utföra de sysslor som den andra parten ensidigt kräver.

Det är självklart att det krävs motivation för att någon ska utföra handlingar, agera, bete sig, på det sätt som någon annan önskar eller kräver. 
Utan motivation, om motivationen försvagas eller försvinner, så kommer denne "någon" inte att uppfylla det.
Alltså precis så som beskrivs i trådstarten och så som beskrivs i flera av inläggen.

Oavsett vad man tycker eller känner, oavsett om man gillar det eller inte, så har vare sig du eller någon medlem kunnat visa att jag skulle ha fel i sak.
Ja, du har resonerat om allt möjligt, du har framfört invändningar, du har beskrivit att du inte håller med om det jag skriver,
men du har ändå inte med någon grund förmått tydligt visa att jag skulle ha faktamässigt fel.

Du känner inte och du tycker inte att du kan hålla med, men du har ändå inte tydligt beskrivit i vilken del eller i vilken detalj jag i så fall skulle ha fel.
Du säger att det jag påstår inte är korrekt, beskriv då tydligt i vilken detalj eller i vilken del jag skulle ha fel?
Du har rätt så till vida att jag inte accepterar dina generella invändningar, när du inte med någon grund har visat vad som är fel.

Jag medger att du kanske har lyckats visa att retorik inte är min starkaste sida, där kan du absolut ha en poäng, men jag kan inte se att bristande retorik i sig skulle ha någon avgörande betydelse för tråden och ämnet?

Jag framhåller återigen att jag absolut inte inbillar mig att jag vet och kan bäst, jag vill gärna lära mig mer.
Och jag lovar återigen korrigera mig om (när!) jag har fel.

Jo, resonemanget håller gällande motivationens betydelse för arten människa, det håller i allra högsta grad. Åtminstone tills du på saklig grund har kunnat visa annat.
Motivationen har en rent grundläggande betydelse för det som beskrivs i trådstarten och för hela ämnet.
Det finns en fullkomligt naturlig kausalitet mellan utebliven motivation och uteblivna handlingar, som t ex utebliven dammsugning.
Det är såväl fullkomligt logiskt som självklart.
Men jag har givetvis aldrig påstått att det inte också skulle kunna finnas andra saker som också kan påverka människans motivation. Men för att det också finns andra delar så kan man ju inte låtsas som att den utvalda delen jag väljer ta upp inte skulle existera, eller hur? 

Generellt:
för att inleda en relation, och i början av kärleksrelationen, var både kvinnan och mannen motiverade.
En av de viktiga delar som ömsesidigt motiverar båda parter är sådant som du benämner som grundläggande relationella aspekter, och som både du och jag är överens om innehåller kärlek, närhet och samliv.
Vissa medlemmar i tråden verkar tappa det när de ser ordet samliv.
Men det är i princip alltid en självklarhet att såväl kvinnan som mannen i inledningen prioriterar samlivet. Båda parter känner lust och sexuell upphetsning för varandra (båda är kåta), båda önskar ha ett aktivt samliv.
Grundläggande relationella aspekter utgör själva grunden för att båda ömsesidigt ska vara motiverade och vilja inleda och fortsätta ha en kärleksrelation med varandra.

Men vad händer sedan, när själva grunden helt förändras?

När kvinnans motivation ändrar riktning, när barn blir till, när kvinnans kärlek byter riktning bort från mannen och i stället till barnet (i viss utsträckning eller helt och hållet), när kvinnans lust och prioritering till närhet tillfredsställs i hennes interagerande med barnet i stället för med mannen, när kvinnans tidigare starka motivation för samlivet (tidigare kåthet) försvagas, prioriteras ned eller helt försvinner.
När det som tidigare ömsesidigt utgjorde själva grunden tydligt försvagas, när det som tidigare för båda var viktiga och prioriterade hörnpelare försvinner eller till betydande del nedprioriteras, 
vad händer då med motivationen?

Alltså när det som för mannen var grundläggande relationella aspekter till betydande del nedprioriteras av kvinnan, eller t o m helt försvinner, vad händer då med mannens motivation? 

Du och andra får försöka bortförklara motivationens betydelse, men rent faktabaserat om motivationens betydelse gäller att:

Motivationen är en extremt viktig och grundläggande drivkraft för mänskligt beteende.
Motivation påverkar allt från personlig utveckling och prestation till välmående, sociala relationer och förmågan att övervinna utmaningar.
Motivationen är bränslet som får oss att agera, sträva efter mening och känna engagemang.
Utan tillräcklig motivation riskerar vi stagnation.
(min anmärkning: Utan tillräcklig motivation följer att mannen alltså blir sådan som kvinnor ofta beskriver att de upplever som "mansbebis" och "strategiskt inkompetenta".) 

Motivation är inte bara en "bra att ha"-egenskap,
utan en central del av att vara människa och en avgörande faktor för ett meningsfullt och framgångsrikt liv.

.
Den kvinna som struntar i och/eller inte vill förstå och accepterar motivationens betydelse, alla de kvinnor som endast beaktar sin egen motivation och väljer strunta i att också mannen behöver vara motiverad för att kärleksrelationen ömsesidigt ska fungera så som hon önskar (kräver...),
den kvinnan, alla dessa kvinnor, har stor del i ansvaret för att utfallet ofta blir som det blir. Det är bara en naturlig och självklar följd.

Jag påstår absolut inte att motivation är allt, eller att enbart motivation skulle vara  lösningen på alla problem.
Men den som inte vill förstå och acceptera motivationens betydelse för arten människa, den har själv medverkat till att skapa problem, och den har själv aktivt medverkat till att skapa en "mansbebis".

OBS: Jag säger inte att det är fel i sig att kvinnans prioriteringar förändras.
Men jag säger att det är fel att inte ens vilja förstå och acceptera att motivation är en extremt viktig drivkraft och är en central del att vara människa, alltså också att vara människa av manligt kön.