Har länge funderat över denna fråga. Det finns personer jag mött som påstår att det skulle vara så men själv är jag osäker.
Troligen beror det på vad man lägger in i ordet älska. Men är det verkligen så att känslorna för en person försvinner så fort den säger att hen inte älskar tillbaka.
Alltså, känslorna försvinner ju sällan direkt när den man har känslor för säger att hen inte älskar en men om man begränsar kontakten och agerandet på känslan så brukar den försvinna.
Sen finns det de där man bara stänger dörren till känslorna men där dörren och känslorna kommer tillbaka om chans ges. Där är jag själv nu sedan 2 år med någon jag träffade och var tillsammans med för 25 år sedan.
Alltså, känslorna försvinner ju sällan direkt när den man har känslor för säger att hen inte älskar en men om man begränsar kontakten och agerandet på känslan så brukar den försvinna.
Sen finns det de där man bara stänger dörren till känslorna men där dörren och känslorna kommer tillbaka om chans ges. Där är jag själv nu sedan 2 år med någon jag träffade och var tillsammans med för 25 år sedan.
Det beror nog på hur djup kärleken är. Hade min fru sagt att hon inte älskar mig längre och det är oåterkalleligt hade jag släppt henne, men min kärlek till henne hade nog inte upphört genast utan gradvis. Kärleken i kortvariga förhållande dör nog fortare eftersom kärleken inte är lika djup.
Man kan nog älska någon som slutat älska en själv. Men det som ofta följer, är ju ointresse och att det tappas i respekt. De faktorerna är så konkreta, att det är det som avgör snarare än subtila känslor.
För mig är svaret ja, kärlek för mig innebär ömsesidighet. Om man visar kärlek men inte får respons, eller rentav antipati, blir jag besviken och av ren självbevarelsedrift om inte annat tonas mina känslor ner. Att älska någon som inte älskar tillbaka fungerar inte för mig och jag förstår inte de som år efter år suktar efter någon som inte vill ha dem. Påminner mest om någon form av självplågeri.
Kärlek som inte är besvarad klingar nog av. I värsta fall ersätts känslan med saknad, sorg, vrede, frustration eller bitterhet. Bättre att försöka lämna på allvar, och söka ett nytt liv.
Det beror nog på hur djup kärleken är. Hade min fru sagt att hon inte älskar mig längre och det är oåterkalleligt hade jag släppt henne, men min kärlek till henne hade nog inte upphört genast utan gradvis. Kärleken i kortvariga förhållande dör nog fortare eftersom kärleken inte är lika djup.
Knappast "så fort den säger"..
Är man innerligt kär och älskar någon med hela sitt hjärta så går det sällan att stänga av med en knapp. Det är väl det som är det jobbiga med kärlek som kan ha varit delad men går över till att bli olycklig om den bara går åt en väg.
Som när det gäller så mycket annat, finns det inte ETT svar på denna fråga, eftersom folk är olika. Det verkar vara så att i de flesta fallen så går det över, ja - bara det att man blir avvisad är i sig så sårande så man vill inte se eller höra talas om personen mera. Så har det varit för mig i alla fall.
...men för andra vänds de sårade känslorna till ett vitglödgande HAT - samtidigt som kärleken inte försvinner för det. Och det är då det kan bli farligt, då personen som är kär kan börja förfölja den som inte är det, skada hans egendom, bryta sig in i hans hus, kontakta hans anhöriga och arbetsgivare för att försöka förstöra för honom, till och med fysiskt attackera hans nya flickvän eller honom själv... ja till och med mörda.... men fortfarande inte kan sluta att vara kär.
Andra nöjer sig med någon annan, som får duga för alla praktiska ändamål - som att ha någon att bo med, ha sex med, gifta sig med och skaffa barn - men de upplever ändå innerst inne hela livet, att den RIKTIGA kärleken var den till denne ouppnåelige person för länge sedan... Men han/hon fick bli som i visan: "en dröm, en saga"... medan livet på ytan fick gå vidare som om inget hänt.
Jag tror att det var så för min mor, som nu är avliden sedan tio år. Hon pratade ännu på dödsbädden om en lärare hon haft på flickskolan i tonåren, som typ alla flickorna var förälskade i. Jag har sett honom på svartvita fotografier och han såg verkligen väldigt bra ut: blond med ljusa, lysande ögon och regelbundna manliga drag, och dessutom dedikerad, "ren", helgonlik.
Han föll i Vinterkriget, då han följde uppmaningen att "Finlands sak är vår" - och flera av flickorna kom aldrig över det. En tog livet av sig direkt. Ett par andra gifte sig aldrig, för ingen kunde mäta sig med honom. Min mamma gifte sig med min pappa, men som sagt... ännu vid slutet av sitt liv, så talade hon om den här läraren... det var så uppenbart att han i hela hennes liv hade varit hennes romantiska kärlek.