Klarar inte av att lämna honom

Men TS är ju inte lycklig med deras liv, hon känner sig styrd. Det var ju därför hon startade tråden.

De flesta kvinnor idag tycker att man ska kunna vara tillfreds i förhållandet, inte bara ensidigt anpassa sig till en man. Det är därför som de flesta stöder TS tankar om att separera. 

I andra trådar kan det komma inlägg  med förslag om parterapi, det är inte så att alla råd brukar vara att TS ska separera. 

Sedan får man en anknytning till en partner, speciellt om man varit tillsammans i uppåt två år. Då kan det vara svårt att separera, trots att man inser att det skulle vara det bästa. Har du verkligen läst hela tråden?

Vilket sjukt inlägg. TS har funderat i ett halvår och har nu bestämt sig för att lämna en destruktiv relation.  Varför skulle någon råda henne att stanna med den här mannen som topprider, manipulerar och utnyttjar hennes och som hon dessutom är rädd för?

Du vet om att alla förhållanden där kvinnan stannat trots psykisk och fysisk misshandel också innehar perioder som är underbara, och innehåller mycket kärlek? 

Du vet att väldigt många av dessa kvinnor har svårt att lämna av precis samma anledning som ts? Det är inte så att toxiska förhållanden innehåller enbart bråk och dåliga dagar. Ytterst få kvinnor skulle stanna då. Du har väl hört talas om lovebombing som stärker bandet och försvårar för kvinnan (mannen) att lämna. 

Du vet väl att även mördare kan upplevas som charmiga och trevliga.

Låter det som en bra idé att skaffa ett barn in i situationen ts beskriver? Ett förhållande där barnet ser att pappan ska styra och dominera, bara för att han som de flesta män också har bra sidor? Det kan även mördare ha, men en toxisk relation är en toxisk relation även om den har sina bra dagar.

Han behöver ändra sig om det ska kunna fungera, och då krävs det att han självmant vill det och söker hjälp för sitt beteende.

Jag tycker att det är lite synd om denna fråga ska handla om genus. För mig handlar det om vad som händer med oss om vi är i en relation där vi inte får vara oss själva och blir förminskade. Framförallt när det är så grovt som TS beskriver. Det är oftast känslan av att den större tiden är bra med mycket kärlek och fina stunder som gör att man har svårt att lämna för alla som utsetts. vi tappar till slut bort oss själva helt. Den utsatta bryts ner så pass mycket att den inte längre kan sätta gränser för sig själv och blir då ännu mer utsatt.

Det som är läskigt när män är förövare, är att det oftare utvecklas till grovt våld och mord. Den utsatthet som dessa mäns offer blir utsatt för, eller rädslan för det, måste vi män förstå och ta på allvar. Utöver det så är de som blir utsatta, oavsett kön, psykiskt misshandlade, ekonomiskt och socialt utsatta med mera. Det får oftast gå alldeles för långt innan den utsatta lyckas lämna, eller förstår att de måste det. Ju längre tid man stannar kvar desto större blir oftast konsekvenserna efteråt. Därför tycker jag att det är viktigt att förstå det toxiska beteendet och just göra det beteendet könlöst. Annars får vi kvinnor som blir utsatta som måste förstå dessa män eftersom de är män och därför riskerar att stanna kvar längre. Men även män som blir utsatta som ska känna skam för att de blir utsatta, eller acceptera toxiskt beteende för att det är en kvinna som gör det och därför stannar kvar längre än vad de bör. 

Jag håller helt med.

Oavsett kön borde alla leva efter den enkla principen att ett förhållande ska lyfta en ? inte bryta ner en. Gör det inte det, då är det kanske dags att gå vidare.

Många kvinnor har länge burit på föreställningen, att man kan förändra den man är tillsammans med. Jag tror att just den tanken ofta kan göra det svårare att lämna ett förhållande som egentligen inte är bra.

Eller när man känner att om min partner bara får trygghet och stöd att ta sig igenom detta problem de står i, så blir det min tur sen. Så man ställer sig själv åt sidan och stöttar. Problemet är att det hela tiden kommer nya problem och behovet av stöd är omättligt. Din tur kommer aldrig, inte förrän den du lever med väljer att se dig. Dessa människor som TS beskriver, utgår alltid från egen vinning och stöttar bara då de vinner på det själva. Håller med dig till 100 %. Kärlek ska vara enkelt och båda ska känna sig trygga och växa i relationen. Allt annat är förtryck och manipulation.

Hej, och god fortsättning till er som läser! 

Julen har gått bra, men i perioder har "sorgen" och skulden vällt över mig. Det har gått ok trots allt. Jag har haft vänner och familj runt mig. Men nu börjar det bli svårt att hålla "fasaden" uppe, jag ramlar allt oftare tillbaka i tankarna att jag inte borde ha lämnat, att jag bara ska "finnas till" för honom. Jag vill ju honom så väl. Den lilla kontakt vi haft har varit bra och fin, men jag märker på honom ganska ofta att han brottas med mycket ångest och oro -vilket på ett sätt är mitt fel. Jag vill inte att han ska må dåligt. Och ibland när jag inte tänker på honom eller erkänner för mig själv att jag har det bättre utan honom, då skäms jag och vill göra allt ogjort. 

(Ville mest bara skriva av mig lite)

Jag har insett att saknar honom jättemycket. Tips på hur man tar sig igenom det?

Du har en anknytning till honom. Efter 2 år tillsammans brukar den vara stark. Det är en jätteoperation att ta sig ur den anknytningen, även om man egentligen har det bättre när man är fri.

Problemet med honom var att han styrde ditt liv och var svartsjuk. Vill du verkligen leva hela ditt liv så?

Inte som två jämbördiga parter i ett förhållande.

Ja, han mår dåligt för att han inte förmår att ge så mycket plats för sin partner, så att han istället blir ensam. Det är hans eget verk att han är ensam nu. 

Du är van vid nära sällskap, sex och kroppskontakt. Det klart att du har det svårt just nu! Du "avvänjer dig" från det kan man säga. 

Det jobbiga brukar ta 3 månadet. Sedan har man vant sig vid det nya läget.

Problemet som du har är att du från uppväxten har fått anpassa dig mycket. Så för dig är ett normal relation att anpassa dmsig mycket. Så det kändes rätt naturligt för dig på vissa sätt med honom.  Men nu när du är vuxen så vill du ha mer luft och frihet. Du funderade länge, så det var ett genomtänkt beslut. Men det känns känslomässigt tomt nu. 

Det enda sättet att få mer luft och frihet är att göra på ett nytt sätt. Det vill säga hålla dig ifrån relationer som kräver så mycket anpassning. Också det är en avvänjning!

Håll i och håll ut! Detta är din väg till full vuxenhet och det kan kännas ödsligt ibland. 
Det är en process som är jobbig. Hade det inte varit det, så hade du saknat förmåga till anknytning. Det hade varit illa!

Sköt om dig på olika sätt, motionera, träffa vänner, krama en hund/katt. Allt som gör att du mår lite bättre, förutom att tröstäta för mycket kakor. Sockret och fettet i kombination är inte bra för humöret på längre sikt. Först blir man ju piggare, men inte i längden. 

Det är inte säkert, men du saknar definitivt någon. Klart det blir ett tomrum i början.

Skriv ner i punktform alla de negativa aspekterna av ert förhållande och läs igenom dem när du börjar tvivla.

Han blev ett beroende och nu har du fått en släng av abstinens. Klipp kontakten i några månader. Lägg in aktiviteter som skingrar tankarna. Träning. Dans. Lär dig ett nytt språk. Skaffa ett husdjur. Rensa garderoben. Lägg ut saker till försäljning. Kolla på film. Planera en resa med en kompis. Renoveringsprojekt. Mycket familj och vänner.

Sätt upp långsiktiga mål om hur du vill att ditt nya liv ska se ut. Flytta tankarna från vi till jag.

Prata med familj och vänner. Alla har någon gång gått igenom ett smärtsamt uppbrott.

jag har skrivit till slut ner saker hon hade gjort mot mig som jag aldrig skulle gjort mot någon annan. När jag började känna saknad och vackla i om jag gjort rätt, tog jag fram den och gick igenom den. Jag kommer väldigt snabbt fram till att det är helt sjukt att jag stannade kvar så länge i relationen som jag gjorde. Jag kommer också fram till att jag gjorde helt rätt i natt lämna. Hon var absolut fin och gjorde bra saker. Men de saker som hon gjorde som skadade mig, är i längden mycket skadligt. Ddt hon gjorde skulle ingen sund människa göra mot någon de älskar och det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde. Hade jag varit kvar dubbelt så länge, så hade listan förmodligen varit dubbelt så lång. Förmodligen längre. Vad hade det gjort med mig och det kanske viktigaste. Hade jag klarat att lämna. En av punkterna jag skrev upp var att jag hon gjorde mig mentalt svagare med tiden. Jag accepterade långt mycket mer än vad jag hade accepterat i början av relationen. Listan som jag skrev var bara på negativa saker. I och med att jag gick igenom den så ältade jag de negativa sakerna istället för att börja tvekamp mina val. Det hjälpte mig!

Passa på att göra förändringar så du får en nystart på flera sätt. Byt jobb, flytta till en ny stad, börja studera, börja med ett nytt intresse, bo utomlands ett år? Spara och res jorden runt? Gör roliga saker.

Du saknar inte honom utan drömmen om vad du trodde att ni skulle bli. Det har inget med verkligheten att göra. 

Läs igenom det du har skrivit här och påminn dig om varför du ville gå från början. 

Du verkar vara en empatisk person men du måste lära dig att använda den egenskapen rätt och för rätt personer. 

Du känner skuld och dåligt samvete men tänk på att han inte alls har visat samma empati och omtanke med dig, Han har tvärtom struntat i dina känslor när du har blivit rädd och ledsen. Han respekterar dig inte för då beter man sig inte så. 

Tacka din lyckliga stjärna för att du inte blev gravid med den här mannen. Jag fick barn med en man som har förstört mitt liv, trots att jag lämnade honom för länge sedan. 

I stället för att tänka på den här mannen bör du fundera över varför du känner skuld och dåligt samvete gentemot någon som behandlar dig illa. 

När du förstår dig själv och dina behov bättre så kan du börja dejta men gör det väldigt medvetet utifrån vad du behöver av en partner. Lyssna inte bara på vad män säger utan se till hur de agerar. 

Ser du inkonsekvenser mellan ord och handling, som hos mannen du har lämnat, så är det dags att gå direkt.