Vill inte att bonusdotter ska börja med antidepp

Men alltså, ni som hoppar på ts? Vad 17 håller ni på med?

Det är väl rätt uppenbart både i trådstarten och sedan i de efterföljande inläggen att ts är orolig för att man så lätt bara medicinerar någon istället för att ge den faktiskt stöd. 

@ts: Bra att du bryr dig. Men också ett medskick. Det är supermånga människor som försöker hjälpa dig och komma med tips, men de enda du svarar på är de som klagar och är negativa. Så du styr själv tråden till att bli en negativ tråd med påhopp, för de som faktiskt tar sig tid att försöka hjälpa dig får ingen respons så de hoppar av, medan de som letar fel är de du väljer att svarar på. 

Så mitt tips till dig (hade tänkt skriva mer konkreta tips men efter att ha läst tråden så inser jag att de inte behövs, för de finns, bara att de inte blivit sedda)

Läs om tråden. Läs de råd du får av människor som faktiskt försöker hjälpa och ta till dig dom och svara på det istället. 

Ja, om en person har en viss psykiatrisk allvarlig sjukdom, så ska man inte skriva ut SSRI - preparat mot depression till den personen, det kan bli förödande. 

Nu verkar det vara en släkting till bonusdottern som har den sjukdomen. Den är visserligen ärftlig, men alla ärver den inte, tror att det är ca 20 % när det gäller förstahandssläktingar. Men jag kan förstå TS oro. 

Men det kan ändå vara en vanlig depression som bonusdottern har. 

Man får hoppas att bonusdottern nämnde att det fanns en sådan sjukdom i släkten. Eller att läkaren frågade, för den sjukdomen är ändå relativt vanlig. Och ja, i psykiatrin kan man nog vara säker på att man frågar sådant. 

Bonusdottern borde följas upp extra noga av vården just för att de ska kunna upptäcka om utvecklingen med medicineringen inte är bra.

Familjen får också hålla koll. Om bonusdottern börjar få svårt att sova, blir ovanligt aktiv för att vara hennes normala jag och hittar på lite nya saker som hon inte brukar göra osv. måste vården larmas. Så att medicineringen kan avbrytas. 

Min bonusdotter är 20+ och mår väldigt dåligt. 

Min partner var aktiv alkoholist när hon var yngre och detta skapade en enorm otrygghet för henne och en rädsla för vad han skulle göra.

Han har varit nykter sedan han träffade mig däremot.

På hennes pappas sida är i stort sätt varenda farbror och faster, farmor och farfar också alkoholister.

Sedan har hon vuxit upp med sin tokalkoholiserade bonuspappa som också dricker och beter sig helt rubbat.

Hennes mamma sitter bara och försvarar allt och min bonusdotter känner hela tiden att hon ska behöva försvara alla andra.

Hon väljer bara killar som är helt knäppa också, missbruk och som hon ska laga och ta hand om.

Hon mår riktigt dåligt vilket jag förstår. Jag upplever att hon har en enorm rädsla inför att uttrycka vad hon tycker och tänker för det kan leda till bestraffning. Hennes småsyskon har uttryckt till deras mamma t ex att hennes bonuspappa är full och sitter och dricker. Då skriker mamman på barnen att det inte stämmer för att han sitter minsann och äter glass med barnen på stranden? och det stämmer att han sitter med barnen som äter glass på stranden, men han super ju samtidigt, vilket mamman förnekar.

Min partner har inte heller varit den bästa på att ta kritik.

Nu har hon börjat söka hjälp för att hon mår så dåligt och direkt ville en vanlig läkare på vårdcentralen skriva ut antidepp till henne och jag anser att detta är felaktigt. Jag tror att hon har en fullt normal reaktion utifrån det hon är med om. Dessutom är det ett helvete att fasa ut medicinen sedan. Jag har svårt att se att den här behandlingen skulle vara bra för henne.

Min sambo säger att jag är dum när jag lägger fram detta. Jag menar att hon behöver trygghet och att hon får känna att hon kan uttrycka hur saker känns. 

Överdriver jag?

Jag kan inte säga vad hon har. Det jag ser är att hon i perioder lever ett enormt utåtriktat liv, party konstant och så tar hon resor på kredit spontant, sedan är hon i botten och ligger hemma, sedan gasar hon på och köper heminredning för 50 tusen av ren rastlöshet. Sedan följer en period av sängliggande igen och så är allt mörkt. Mycket alkohol och har märkt att hon hällt ner vitt vin i en sportflaska hon har när hon är ute och går. 

Hon skulle aldrig erkänna för någon att det finns problem i familjen. Känslomässigt är hon runt 12 år har vi fått höra tidigare när vi tagit hjälp hos psykolog. Hennes mamma vill inte vara delaktig då hon inte vill acceptera att hennes dotters uppväxt inte var bra. Det är förskönande omskrivningar av släktingar som antingen tagit sitt liv eller supit ihjäl sig. 

Det finns alltså en större ärftlighet och många olika problem som skulle behöva redas i. Hon slutade för 2 år sedan att gå till en psykolog efter några månader efter att dom kommit in på hennes alkoholkonsumtion. 

Så jag blir orolig när det bara nu blir att hon får SSRI och så utreds inte helheten. Det är ju inte första gången hon är nere. Det går intensivt upp extremt och ner mycket hela tiden. Jag har försökt verkligen. men jag är bonusmamma och hennes biologiska mamma vill att jag inte lägger mig i, för dottern har inga problem. 

Men när man inte gör en grundlig bedömning på henne så är ju risken stor att hon blir felmedicinerad. Det är så onödigt. 

Det finns en så komplex och sorgsam komplexitet i detta så jag får rysningar i hela kroppen. En allmänläkare ska kunna lite om mycket. Dom ska vara otroligt duktiga för att veta var dom ska remittera också, men psykiatri och trauma är inte deras specialitet. Inte ens om du träffar en vanlig psykiatriker så är dom specialiserade t ex på missbruk eller något annat område,