Jag ska göra abort.

Det är din kropp och mannen kan inte bestämma att du ska göra abort. Han kan inte ens "vara med och bestämma" det, för det är fortfarande du som måste genomgå ingreppet, det är du som kommer att få leva med minnena. 

Det är även DU som kan att få mest dåligt samvete senare (om han inte blir frälst eller något) eftersom mannen trots allt bara upplever det i andra hand och på avstånd, han kan distansiera sig från det, han skulle t.o.m. - om han drabbas av dåligt samvete någon gång - kunna döva sitt samvete med att det VAR ditt beslut, att det ÄR kvinnans beslut enbart, i Sverige. För det ÄR det ju, om man är en vuxen kvinna med egen bostad och egen ekonomi - för en tonårsflicka kan det vara svårare att hävda sig när föräldrarna driver på om aborten. 

Vad tänker du om ditt barns behov av syskon, för övrigt? Ett halvsyskon är bättre än inget syskon, och ett helsyskon antar jag är uteslutet i erat fall. Jag har alltid saknat syskon, och om jag hade fått veta att min mamma haft ett syskon på gång, men valt att avbryta havandeskapet, så hade jag aldrig förlåtit henne. 

Vad tänker du om ditt barns behov av syskon, för övrigt? Ett halvsyskon är bättre än inget syskon, och ett helsyskon antar jag är uteslutet i erat fall. Jag har alltid saknat syskon, och om jag hade fått veta att min mamma haft ett syskon på gång, men valt att avbryta havandeskapet, så hade jag aldrig förlåtit henne. 

Det är din kropp och mannen kan inte bestämma att du ska göra abort. Han kan inte ens "vara med och bestämma" det, för det är fortfarande du som måste genomgå ingreppet, det är du som kommer att få leva med minnena. 

Det är även DU som kan att få mest dåligt samvete senare (om han inte blir frälst eller något) eftersom mannen trots allt bara upplever det i andra hand och på avstånd, han kan distansiera sig från det, han skulle t.o.m. - om han drabbas av dåligt samvete någon gång - kunna döva sitt samvete med att det VAR ditt beslut, att det ÄR kvinnans beslut enbart, i Sverige. För det ÄR det ju, om man är en vuxen kvinna med egen bostad och egen ekonomi - för en tonårsflicka kan det vara svårare att hävda sig när föräldrarna driver på om aborten. 

Vad tänker du om ditt barns behov av syskon, för övrigt? Ett halvsyskon är bättre än inget syskon, och ett helsyskon antar jag är uteslutet i erat fall. Jag har alltid saknat syskon, och om jag hade fått veta att min mamma haft ett syskon på gång, men valt att avbryta havandeskapet, så hade jag aldrig förlåtit henne. 

Kvällen slutade inte särskilt bra igår. Han kom helg gick in och la sig direkt, ville inte prata med mig alls. Uttrycker att jag stängt han ute (fast de har jag inte men de är nog en känsla han har) och så ville han inte prata med. 

Jag gör rätt i en abort och kommer hålla mig hos en vän tills detta är klart. Inte kul när det ska gapas och skrikas, jag behöver stöd, han lika så men de verkar inte gå. 

Det är din kropp och mannen kan inte bestämma att du ska göra abort. Han kan inte ens "vara med och bestämma" det, för det är fortfarande du som måste genomgå ingreppet, det är du som kommer att få leva med minnena. 

Det är även DU som kan att få mest dåligt samvete senare (om han inte blir frälst eller något) eftersom mannen trots allt bara upplever det i andra hand och på avstånd, han kan distansiera sig från det, han skulle t.o.m. - om han drabbas av dåligt samvete någon gång - kunna döva sitt samvete med att det VAR ditt beslut, att det ÄR kvinnans beslut enbart, i Sverige. För det ÄR det ju, om man är en vuxen kvinna med egen bostad och egen ekonomi - för en tonårsflicka kan det vara svårare att hävda sig när föräldrarna driver på om aborten. 

Vad tänker du om ditt barns behov av syskon, för övrigt? Ett halvsyskon är bättre än inget syskon, och ett helsyskon antar jag är uteslutet i erat fall. Jag har alltid saknat syskon, och om jag hade fått veta att min mamma haft ett syskon på gång, men valt att avbryta havandeskapet, så hade jag aldrig förlåtit henne. 

Om du vill ha det här barnet, så fullfölj. Det är inte så himla enkelt att bli gravid, särskilt när man är på väg mot 40. 

Han har gjort dig gravid, ni har exakt samma ansvar för barnet.

Försök sälja in det till honom, berätta vilken fin pappa han kommer att bli, att han kan ångra sig hela livet om den här sonen eller dottern inte finns i hans liv, att det kan vara sista chansen för honom att bli pappa, att det aldrig är enkelt att vara förälder men att det underbara överväger. Be honom prata med andra män som blivit pappor.

Min pappa sa: Det är lätt att bli förälder, men det är svårt att vara det.

Om du gör abort för att han vill det så finns risken att du ångrar det resten av ditt liv, och drömmer om det barn som aldrig fick födas.

Det är din kropp och mannen kan inte bestämma att du ska göra abort. Han kan inte ens "vara med och bestämma" det, för det är fortfarande du som måste genomgå ingreppet, det är du som kommer att få leva med minnena. 

Det är även DU som kan att få mest dåligt samvete senare (om han inte blir frälst eller något) eftersom mannen trots allt bara upplever det i andra hand och på avstånd, han kan distansiera sig från det, han skulle t.o.m. - om han drabbas av dåligt samvete någon gång - kunna döva sitt samvete med att det VAR ditt beslut, att det ÄR kvinnans beslut enbart, i Sverige. För det ÄR det ju, om man är en vuxen kvinna med egen bostad och egen ekonomi - för en tonårsflicka kan det vara svårare att hävda sig när föräldrarna driver på om aborten. 

Vad tänker du om ditt barns behov av syskon, för övrigt? Ett halvsyskon är bättre än inget syskon, och ett helsyskon antar jag är uteslutet i erat fall. Jag har alltid saknat syskon, och om jag hade fått veta att min mamma haft ett syskon på gång, men valt att avbryta havandeskapet, så hade jag aldrig förlåtit henne.