Jag är 31 år gammal, fyller 32 i februari. Jag har levt med min man i 12 år utan barn, för en månad sedan sa han att det kanske är dags att börja försöka nu, och jag kände att ja man vet ju aldrig hur lång tid det tar. Blev då gravid på frösta försöket. Är shockad över detta och har under hela mitt liv verkligen haft 50 % vill ha barn och 50 % av mig vill inte ha barn. Är det någon som känt likadant och hur kände ni efter att ni fött barnet?
Jag är 31 år gammal, fyller 32 i februari. Jag har levt med min man i 12 år utan barn, för en månad sedan sa han att det kanske är dags att börja försöka nu, och jag kände att ja man vet ju aldrig hur lång tid det tar. Blev då gravid på frösta försöket. Är shockad över detta och har under hela mitt liv verkligen haft 50 % vill ha barn och 50 % av mig vill inte ha barn. Är det någon som känt likadant och hur kände ni efter att ni fött barnet?
Dina 50 % vill ha plus din mans 100% vill ha, det kommer bli bra.
Jag tror inte det är bra att skaffa barn så lättvindigt. 
Jag visste inte heller om jag ville ha barn och blev sen gravid utan att ens ha tänkt på det som ett försök. Jag tänkte att det skull ta tid, jag var över 35 år.
Det var en chock, som du beskriver. Kändes inte kul alls.
Jag ville inte ens säga det till någon eftersom jag var rädd att bryta ihop om de sa grattis. Det kändes inte alls som något att gratulera till.
Men det är det. Det är kul och utvecklande att ha barn. Det är liksom inte bara barnet som växer upp, man utvecklas med sitt barn. Inte så mycket när de är jättesmå kanske, men sen genom skolan och upp i tonåren. Personligen tror jag att jag blivit en bättre människa av att vara förälder. Mindre egoistisk och mer förlåtande.
Så jag är i alla fall glad att jag fick barn.
Jag tror inte det är bra att skaffa barn så lättvindigt.
Det är ganska vanligt att när man väl blir gravid, att både mamman och pappan börjar tvivla och ifrågasätta om de verkligen vill bli föräldrar. Det är först när det verkligen är ett barn på väg som det "blir allvar", och då börjar man förstå att snart kommer hela livet att förändras och att snart kommer man ha ansvar för en liten varelse som är helt beroende av en. Det är skrämmande, och det är inte alls konstigt att föräldrarna känner oro, tvivel och rädsla inför det nya som är på väg. Det spelar ingen roll om barnet är efterlängtat, även då kan de känslorna och tankarna komma.
I de allra flesta fall går tvivlet över när barnet väl kommit. Kärleken som man känner till sitt barn överträffar allt annat. Jag tror inte att du TS är annorlunda. Det kommer att bli bra.
Har alltid sagt att jag inte vill ha barn. "Råkade" bli med barn som 27- åring och hittade inga argument för abort då jag hade åldern, ekonomin och förhållande... Idag har jag fyra barn - mitt livs största gåva och lycka
Jag visste inte heller om jag ville ha barn och blev sen gravid utan att ens ha tänkt på det som ett försök. Jag tänkte att det skull ta tid, jag var över 35 år.
Det var en chock, som du beskriver. Kändes inte kul alls.
Jag ville inte ens säga det till någon eftersom jag var rädd att bryta ihop om de sa grattis. Det kändes inte alls som något att gratulera till.
Men det är det. Det är kul och utvecklande att ha barn. Det är liksom inte bara barnet som växer upp, man utvecklas med sitt barn. Inte så mycket när de är jättesmå kanske, men sen genom skolan och upp i tonåren. Personligen tror jag att jag blivit en bättre människa av att vara förälder. Mindre egoistisk och mer förlåtande.
Så jag är i alla fall glad att jag fick barn.
Hej TS,
jag är exakt i samma sits som dig nu. Jag är dock 30 år och varit tillsammans med min kille i 4,5 år.
Min kille har nog velat ha barn mer än mig. Men jag har lidit av psykisk ohälsa senaste åren pga livsinställningar som flyttar, byte av jobb, ändrad vänkrets och kämpat med vikt, PCO.
Men nu när vi båda blev 30 så kom diskussionen om barn upp. Min inställning har varit att det skulle ta minst 6 månader att bli gravida. Men ETT ?försök? och jag blev gravid nu. Är i vecka 5 nu. Min reaktion va NEJ där o då med stickan i handen. Det kom verkligen som en chock, jag har fortfarande inte smält det. Men samtidigt har jag svårt att föreställa mig abort. och jag har ändå anpassat min livssituation till en gravid person genom vad jag äter och dricker. Känns som jag omedvetet ändå tar hand om kroppen och att det på något sätt indikerar att jag är redo. Hade jag fortsatt äta brieost, rött kött och dricka massa koffein hade det kanske känts som att jag inte bryr mig.
Men detta är fan riktigt jobbigt att inte känna glädje. Har pratat med BM och hon säger att det är vanligt att känna ambivalens och skam om man haft/har psykisk ohälsa och även varit med om övergrepp. Så ska faktiskt gå och prata med någon om detta och förhoppningsvis bli lugnare i allt detta.
Men jätteskönt att veta att man inte är ensam om sina tankar. Det är en liten tröst för mig.