Anonym (De) skrev 2025-11-17 21:02:49 följande:
Der finns olika typer av terapi, och de kan passa olika bra för olika människor.
En del människor tycker kanske att det är svårt att gå in i sig själva och få syn på vad de känner/tänker och spontant börja tala om vad som rör sig inom dem med terapeuten. Då kan det bli tyst.Terapier som bygger på det kanske inte passar så bra för de patienterna.
(OBS! Man behöver inte ha full "koll" på sitt inre i de terapierna heller, men som patient behöver man kunna prata om vad som råkar dyka upp i tankarna/känslorna i stunden.)
I andra terapier kan terapeuten vara mer aktiv, sätta igång övningar och hjälpa till att ringa in problem. Också komma överens om en hemläxa att öva på under veckan. Den typen av terapi kan passa en del bättre, medan andra inte trivs med det.
Gemensamt för alla terapier är väl att man som patient ändå behöver kunna berätta om vilka områden och situationer i livet där man upplever svårigheter. Eller om man allmänt upplever en viss känsla.
Gemensamt är också att patientens problem/frågeställningar är i centrum och att terapeuten har en hjälpsam eller åtminstone en en respektfull attityd mot parienten (eftersom terapeuten i vissa typer av terapier har en viss roll, kan det vara lite skillnad i hur aktivt bejakande man som terapeut är mot patienten.)
Så egentligen borde man som patient vara lite insatt i olika terapier och känna efter hur man själv skulle vilja ha det.
Det man kan kolla upp är t.ex.:
psykyodynamisk terapi
interpersonell psykodynamisk terapi
mentaliseringsinriktad terapi MCT
anknytningsinriktad terapi.
kognitiv beteendeterapi KBT
beteendeterapi BT
acceptance and commitment theraphy (ACT)
existensiell terapi
gestaltterapi
DBT
En del terapier kan man få genom regionen (vårdcentralen och psykiatrin) och då blir de mindre kostsamma, medan andra är helt privata.
Så det kan ju bli en kostnadsskillnad.
Inom regionen (tidigare hette det landstinget) har terapeuterna (som alltid är legitimerade, dvs de har viss nivå av utbildning, som det inte är givet att en privat terapeut har. Terapeuttiteln är inte skyddad ), antigen någon typ av beteendeterapi eller någon typ av psykodynamisk terapi. Där gäller ju högkostnadsskydd.
Tillägg till ovanstående:
Det klart att det finns gånger när en psykolog av olika skäl inte kan hjälpa en patient.
Det kan vara att personen inte har möjlighet att erbjuda den sorts terapi som patienten behöver. Exempelvis har DBT visat sig vara bra i många fall mot självskador, men det är en personalintensiv terapi med många typer av insatser, och det finns ofta inte utrymme i budgeten för det.
Överhuvudtaget kan resursbrist göra att man inte har möjlighet att träffa patienten så ofta eller så länge som man skulle behöva (om persomen har komplexa problem t.ex.).
Det kan också vara så att terapeuten inte är tillräcklogt utbildad eller har efarenhet inom ett visst område, så att de inte ser att den här patienten har autism eller en personlighetsstörning. (Ibland undrar jag när jag har tittat på "Gift vid första ögonkastet" på SVT om någon deltagare har den typen av svårigheter).
När den person som det gäller har lite andra förutsättningar som t.ex autism, kan vara svårt att använda de vanliga metoderna på vanligt sätt i många fall. I alla fall behöver man ha förståelse för att personen har de problemen.
Ibland är det en dålig matchning mellan vilken typ av terapi som terapeuten kan ge och vad patienten behöver. Eller en dålig matchning mellan terapeit och , av olika skäl. Alla passar imte ihop med alla, det blir inget förtroende.
Sedan finns det terapeuter som av olika skäl är för självcentrerade och brister i ödmjukhet. Har inte vett att säga att patienten behöver någon annan form av hjälp.
I samarbeten med socialtjänsten kan det vara att patienten behöver ha fast mark under fötterna på olika sätt i livet, för att orka gå igenom den förändringsprocess som en terapi innebär. Som psykolog ser man ibland hur socialtjänstens brist på resurser och olika stödjande insatser sätter käppar i hjulet. Socialtjänsten, precis som psykologerna, har brister i organisationens möjlighet att erbjida den hjälp som behövs.
Ibland har personen ett dolt missbruk som gör att det är svårt att stödja en förändring. Man jobbar med en sak i terapin. men en stor del av måendet beror på missbruket.
En del människor blir erbjudna terapi, men är inte riktigt redo för att satsa just då. Kan vara det vid ett senare tillfälle.
En del har faktiskt oupptäckta medicinska sjukdomar eller brister, som misstas för psykiska problem. Här får man skylla primärvården som inte utreder problemen i grunden alla gånger.
