Jag har nyligen förlorat min bror. Det kom plötsligt, oväntat och alldeles för tidigt. Är i sorg nu men känner att jag lätt kan gå ner mig djupt och hamna i en depression, vill helst undvika det. Försöker tänka att det är det sista han skulle vilja men jag är så känslig. Jag hatar döden och alla jävla sjukdomar. Hur kommer man vidare utan att känna för mycket så man går under?
Prata med andra närstående. Tillåt dig att sörja och vara ledsen/gråta. Men även att minnas det bra och skratta åt glada minnen. Sitt inte hemma och sörj, dela sorgen med andra. Det är tillåtet att fortsätta vara glad och ta vara på livet. Din livsglädje och sorg över din bror kan gå hand i hand. Det ena utesluter inte det andra.
Jag har också förlorat ett syskon och det är vidrigt.
Jag är äldre och det var oväntat, hon borde inte ha dött före mig.
Och föräldrar ska inte överleva sina barn.
Men det är så det är bara. Shit happens.
Och den här gången drabbade det oss.
Det finns inget hon eller jag kunnat göra för att detta inte skulle hänt. Och det är nog det som tröstat mig mest. Jag tänker inte att det finns en "mening", för mig är det en floskel och jag tar illa vid mig. Just nu ser jag ingen mening med detta.
Andra kanske kan landa i det men för mig blir det jättefel. Alla måste hitta sin väg och sin riktning.
Eftersom ingen av oss kunnat göra något så får jag bara ta emot det med acceptans. Jag behöver acceptera det och hantera det.
Hon hade inte velat att vi alla i familjen lagt oss ner och gett upp eller dött. Vi måste leva nu när hon inte kan det. Det är också en sak som man kan tänka olika kring men jag tänker så. Jag måste ta hand om mina barn för hon kan inte ta hand om sina (längre). Jag måste få fira min 40-års-dag för hon fick inte det. Eller jag måste inte men jag vill <3
Tänker också att livet går vidare och hennes liv är värt mer än bara sorg, det finns så mycket glädje också som (Klara) skriver.
Det är så det är.
Du lever... tills du plötsligt inte gör det mer. Och då tog det slut...
Det var inte första gången någon dog och inte den sista heller.
Sörj, gör det. Men du har ingen plikt mot din bror eller någon annan att sörja. Du ska bara sörja det som du själv behöver.
Viktigt att ha "randiga dagar", att kunna gå ner i mörkret en stund, sen upp i ljuset, ha roligt och skratta. Se det som en hyllning till din bror, att livet går vidare här nere på jorden.
Prata med andra närstående. Tillåt dig att sörja och vara ledsen/gråta. Men även att minnas det bra och skratta åt glada minnen. Sitt inte hemma och sörj, dela sorgen med andra. Det är tillåtet att fortsätta vara glad och ta vara på livet. Din livsglädje och sorg över din bror kan gå hand i hand. Det ena utesluter inte det andra.
Jag har också förlorat ett syskon och det är vidrigt.
Jag är äldre och det var oväntat, hon borde inte ha dött före mig.
Och föräldrar ska inte överleva sina barn.
Men det är så det är bara. Shit happens.
Och den här gången drabbade det oss.
Det finns inget hon eller jag kunnat göra för att detta inte skulle hänt. Och det är nog det som tröstat mig mest. Jag tänker inte att det finns en "mening", för mig är det en floskel och jag tar illa vid mig. Just nu ser jag ingen mening med detta.
Andra kanske kan landa i det men för mig blir det jättefel. Alla måste hitta sin väg och sin riktning.
Eftersom ingen av oss kunnat göra något så får jag bara ta emot det med acceptans. Jag behöver acceptera det och hantera det.
Hon hade inte velat att vi alla i familjen lagt oss ner och gett upp eller dött. Vi måste leva nu när hon inte kan det. Det är också en sak som man kan tänka olika kring men jag tänker så. Jag måste ta hand om mina barn för hon kan inte ta hand om sina (längre). Jag måste få fira min 40-års-dag för hon fick inte det. Eller jag måste inte men jag vill <3
Tänker också att livet går vidare och hennes liv är värt mer än bara sorg, det finns så mycket glädje också som (Klara) skriver.
Det är så det är.
Du lever... tills du plötsligt inte gör det mer. Och då tog det slut...
Det var inte första gången någon dog och inte den sista heller.
Sörj, gör det. Men du har ingen plikt mot din bror eller någon annan att sörja. Du ska bara sörja det som du själv behöver.
Viktigt att ha "randiga dagar", att kunna gå ner i mörkret en stund, sen upp i ljuset, ha roligt och skratta. Se det som en hyllning till din bror, att livet går vidare här nere på jorden.
Jag vaknade en morgon av att min kille låg död vid min sida efter att vi hade gått och lagt oss som vanligt kvällen innan.
Vet knappt hur jag tar mig igenom det.
En tröst i allt elände är att han såg så otroligt fridfull ut i döden. Det känns tryggt att han är någonstans där man kan se så tillfreds ut (även om jag hade velat ha kvar honom i en himmla massa år till)
Sen har jag pratat mycket om honom med vänner och släktingar och speciellt hans mamma. Både om det som var bra och det som var dåligt och vi har skrattat mycket åt minnet om hur han va.
Och tro mig när jag säger att jag pratar mycket och högt med honom. Flera gånger om dagen. Om saker jag skulle sagt, om saker vi skulle fortsätta prata om etc.
Sorgen går i vågor och så ska det va. Ibland e allt ganska bra och ibland bara sköljer allt över mig och det är också bra. Får citera KENT.
Tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.
Ta hand om dig i din sorg och en stor kram.
Jag vaknade en morgon av att min kille låg död vid min sida efter att vi hade gått och lagt oss som vanligt kvällen innan.
Vet knappt hur jag tar mig igenom det.
En tröst i allt elände är att han såg så otroligt fridfull ut i döden. Det känns tryggt att han är någonstans där man kan se så tillfreds ut (även om jag hade velat ha kvar honom i en himmla massa år till)
Sen har jag pratat mycket om honom med vänner och släktingar och speciellt hans mamma. Både om det som var bra och det som var dåligt och vi har skrattat mycket åt minnet om hur han va.
Och tro mig när jag säger att jag pratar mycket och högt med honom. Flera gånger om dagen. Om saker jag skulle sagt, om saker vi skulle fortsätta prata om etc.
Sorgen går i vågor och så ska det va. Ibland e allt ganska bra och ibland bara sköljer allt över mig och det är också bra. Får citera KENT.
Tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.
Ta hand om dig i din sorg och en stor kram.