Hur jobbiga är läggningar?

Finns inget korrekt svar. Alla har olika förutsättningar som föräldrar och alla barn är olika. Det finns föräldrar som nojar över allt och får ett krävande barn, då kan det bli jättejobbigt. Sedan finns det lugna föräldrar som får lättskötta barn och allt bara flyter och det går toppen. Sedan finns alla varianter där emellan. 

Så du kommer att få svar från de om tyckt att det var jobbigt och de som inte tyckt det var så jobbigt. De som nästan kunde leva som vanligt och de som inte kunde gå utanför dörren nästan. 

Och ingen vet hur det blir för er.

Det är en relativt kort period och man finner sina strategier. 

Min man är mer kvällspigg och tar därför de flesta läggningar medan jag är morgonpigg och tar barnet på morgonen. Nätterna splittar vi oavsett vem som är ledig. Varannan lördag/söndag var. 

Det är övergående och snart har man väl en tonåring som sover 3/4 dygn 😅. 

Hur kvällarna ser ut är nog väldigt olika i olika familjer och för olika barn. Jag är oftast slut när barnen nattats och orkar bara ligga i soffan, men då har jag tre barn och klockan är närmre 21 när alla somnat - jag ska själv sova vid 22. Bra att ha med sig är att dagarna överlag är intensivare när man har barn. Själva nattningarna har man själv möjlighet att lägga upp som man själv vill. Hos oss är det en mysig stund att ge lite fokus på varje barn och får därför ta en stund. En hel del familjer får barnen att lägga sig i sängen, kanske sätter på något att lyssna på och säger god natt och går ut. Beror såklart delvis på barnet, men även på hur föräldrar vill ha det. 

Omöjligt att svara på hur det blir för er och hur ni upplever det.

Eftersom jag hade en enligt mig realistisk bild av hur det blir när man får barn så upplevde jag det inte särskilt jobbigt. Nu hade jag inte heller några småbarn med stora bekymmer kring exempelvis läggningar och att sova väldigt oroligt på nätterna men klart att det var väldigt tungt och jobbigt emellanåt, man var trött och slut på i perioder. 

Men jag och min man har delat på allt, hjälpts åt, och vi båda har haft inställningen att detta är en kort period, att det går över, att vi får sätta annat åt sidan, prioritera barnen osv. 

Nu är dom 14 och 11. Sköter sig själva rätt så bra, sover länge om helgerna så man får slita upp dom ur sängen ibland och dom vill helst hänga med kompisar, spela sina sporter osv. Nu har vi oceaner av tid att lägga på oss själva. Kommer knappt ens ihåg hur tufft det var emellanåt när de var små. Saknar den tiden jättemycket ibland för det var ju så himla mysigt också 😊

Vi har smidiga läggningar, ofta 10-20 min från att vi släcker till att vår ettåring sover. Sen ibland kan det vara svårt att komma till ro och då har det tagit upp till en timme. Vi har en lista på Spotify så att det blir lika oavsett förälder eller om barnvakt lägger. 

I början är de klart inte lika regelbundna i sömnen men med tiden blir de, sen är det väldigt olika när de börjar sova ge om hela nätterna 🙏

Jätteolika. En del barn somnar lätt, andra har det kämpigare. Jag har en tonåring med adhd som fortfarande behöver stöd för att komma i säng och även kan behöva tryggheten av en förälder nära ibland. Hen sov en hel natt för första gången någon gång i lågstadieåldern. Vet en som behövde sin förälder sittande i rummet när hon somnade tills hon var 14/15 år ungefär. En kompis barn föddes med hjärtfel och hade apparatur kopplad på sig som kunde larma precis när som helst dygnet runt. En annans dotter somnade ensam i spjälsängen redan som pytteliten. Man får det barn man får. En del klarar sig aldrig utan behöver assistans hela livet. 

Hur jobbiga läggningar är beror på hur mycket du ser på dem som ett jobb.

Hur ens barn blir vet man aldrig, men hur ni som föräldrar kommer att reagera och agera är lättare att förutse. Personer som ofta är positiva, som klarar förändringar och som orkar kämpa på med bibehållet humör fast det är kämpigt har det förstås lättare som föräldrar. Så fundera på hur ni reagerar och agerar i jobbiga situationer, är ni stresståliga eller inte? Där kommer ni få en indikation på hur mycket ni kommer att orka. Och tyvärr är ju inte läggningarna det enda som kan innebära en stor påfrestning.

Nja. Jag har två barn. Det ena har enbart varit mysigt att natta, även om det kunnat ta lite tid ibland i småbarnsåren. Det andra - en lång process som krävt förberedelse, mycket fasta rutiner, kroppskontakt mm. I lite högre ålder även stöd i ångesthantering, avslappningsövningar mm. Det har verkligen varit ett arbete. 

Håller med. Och det är också så att när det gäller ens barn så har man väldigt mycket ork. För mig har barnen inneburit att det mesta av mina behov har fått sättas åt sidan i långa perioder. Men man klarar väldigt mycket, även om kroppen och psyket tar stryk och det någonstans så klart också finns en gräns.

Lyssna hellre på folk som har fått ett perspektiv efter småbarnsåren, småbarnsföräldrar i den bubblan äger sällan helt objektiva versioner, som är för inne i det.

Visst har det lite bök ibland, och andra gånger skithärligt att somna till bredvid en varm unge. Poängen är att jag kommer inte ihåg det som varken hemskt eller fantastiskt, man löser det där och då. Sen kan en småbarnsmamma eller pappa sitta och raljera över det som om det är hela världen på fikarasen på jobbet, men sanningen är att det är bara för att småbarnslivet är det enda som har i huvudet just då.

Men med det sagt kan man aldrig räkna med att ett barn har helt oproblematiska kvällar och nätter de första åren, men jag har aldrig hört om någon som gått under av det, åtminstone om man har en vettig ansvarstagande partner vid sin sida.

Jag har fyra barn med två år mellan varje och våra läggningar har väl egentligen varit vårt minsta problem med att ha många barn relativt tätt.

Vissa saker får man gratis, i vårt fall så var det att inte amma (eller mata) till sömns helt enkelt för att mina varit kräkisar som haft ont i magen. Nackdelarna med det har varit många men fördelen ha varit att de aldrig vande sig vid ovanan att somna med bröst eller flaska i munnen utan vi fick helt enkelt hitta andra sätt att söva dem på. Efter att de rapat och kräkts klart. 

Vi hade såna här fjädertassar på spjälsängen och gungade, buffade i rumpan tills de somnade när de var små. Sen när de började krypa runt eller sätta sig upp själva så vande vi dem att somna på egen hand. Eller rättare sagt jag sövde inte ett barn som inte låg still så när de började krypa runt eller lekte så gick jag ut och kom in när de gnydde efter mig. Sen började jag sitta bara bredvid och vara tråkig och sen satt jag lite längre ifrån och till slut somnade de helt själv utan att jag var där.

Vi har fyra rum uppe med ett allrum i mitten och under många år sprang man ju ut och in bland alla fyra och stoppade om eller sa godnatt igen. Men det var fullt görbart för en person eftersom alla i grunden var vana att somna själva och därmed inte krävde att man var där mer än att pussa lite, krama lite, stoppa om och gå ut igen.

För oss var det räddningen. Jag hade aldrig klarat som vissa gör att ha alla i någon storsäng och amma en bebis till sömns medans en 2-åring, en 4-åring och en 6-åring ska somna samtidigt. 

Vi har också alltid myst och läst (eller sett på tv) innan läggning. Vi har aldrig gjort det i sängen. Inte heller haft musik. Läggningen har varit kort och enkel och godnatt typ.

När de var riktigt små, när jag gungade tassarna brukade jag nynna en låt för dem. Den kunde jag sen nynna medans jag satt eller låg på golvet bredvid och var tråkig om de började undra var jag var men sen jag lämnade rummet har de aldrig haft musik/sång och heller aldrig saknat det.

Men att de somnat i egna sängar betyder i vårt fall inte att de stannat där. De har fått komma på natten. Jag har aldrig orkat stiga upp och natta om ungar i sina egna sängar efter jag somnat. Det har varit madrasser bredvid dubbelsängen eller så har jag bytt säng med något barn.

Det är nu 15-21 och det verkar blivit tryggt folk av dem :)