Dottern vill inte ses

Hade funderat på att kontakta socialtjänsten för en utredning. De kan ge hjälp och stöd i kontakten med din dotter. 

Har kontakt med alla möjliga ställen. Går på anhörigstöd för att veta hur jag ska hantera allt. Grejen är att när vi setts, varje gång i stort sett, så är allt bra. Vi äter middag, gör läxor, pratar lite. Har mysigt. Säger dottern också. Men den pang, så vill hon inte ha med mig att göra. Undrar såå mycket vad jag gjort för fel! 

Nu gjordes också orosanmälan ifrån några i min släkt, utan att jag hade någon som helst inblandning i det. Ändå blir det jag som får skiten. 

Förstår att du känner dig förvirrad! Tycker att det låter bra att orosanmälan har gjorts så att ni får klarhet i vad det handlar om. 

Tyvärr har ju den anmälan bara gjort saker värre. Min dotter avskyr alla på min sida nu, inkl mig. Tror inte någon förklarat för henne vad det innebär och varför det gjorts. 

Om du inte allmänt har svårigheter att uppfatta sociala signaler från andra, så kan det finnas påverkan från ditt ex när det gäller din dotters beteende. Tyvärr.

Tycker du ska skriva till den bekant som är din frus vän och som skrivit till dig att du är elak. Beskriva att du inte vet vad som har hänt, ingen har talat med dig om det. Att du misstänker att ditt ex påverkar dottern. 

Bta att det blir en utredning på soc. Nu kan det bli så att dottern, oavsett vad utredningen kommer fram till, ändå väljer att bo hos modern och att inte träffa dig. När ungdomar blir lite äldre brukar de mer få välja själva hur de vill göra.

Men blir det en utredning så får dottern en anledning att fundera över vad som egentligen är sant och inte.

Redan försökt prata med exets vän, men noll respons. 

Och jag är också rädd som du skriver att mamman påverkar dottern i hennes mående, tyvärr. 

Bor du ensam? Eller har du någon ny?

Har en ny sambo. Också trott att det är problemet. Men dottern verkar älska henne, visar inga tecken eller nåt på annat. 

Min dotter slutade bo växelvis när hon var 16, och vår kontakt blev gradvis sämre. Nu är hon 41 och ghostar mig helt sen ett par år. Hon svarar inte i telefon, inte på sms eller mejl. Hon har inte förklarat varför. Det enda jag kan se är att jag har varit för lite närvarande under hennes tonårstid, eller efter skilsmässan när hon var 12. 

Även jag har gått i terapi nu under hösten, i familjerådgivningen. Min slutsats är att jag bara kan höra av mig lite då och då till henne, visa att jag älskar henne och respekterar hennes beslut. Och hoppas att hon någon gång ändrar sin inställning. 

Jag tänker på henne varje dag, ältar det på nätterna ibland, saknar henne vansinnigt. Men jag kan inte göra mer än det jag försökt. Jag får hantera henne som man hanterar sorg. Sörja blandat med att tänka på annat, som min son som jag har bra relation till.

Mitt råd till TS är att försöka hantera sorgen, visa henne att du älskar henne, men stalka henne inte. Man har ingen universell rätt till sina barn. Tyvärr.

PS. Låt mig slippa taskiga påhopp, snälla.

Jag förstår. Måste vara pissjobbigt för dig! 

Jag vill verkligen inte hamna där. Jag försöker vara delaktig i allt min dotter gör, skola, fritid osv. Men hon svarar varken i sms eller samtal numera. Hon ville inte att jag skulle åka till hennes ridskola i måndags, men gjorde det ändå. Då var hon helt som vanligt, glad och pratsam. Hon bad mig t.om hjälpa henne, även om hennes mamma och andra vuxna fanns i närheten. Så jag har en känsla av att allt inte riktigt är som det ska?

Ja, jag känner samma dubbelhet från min dotter. De gånger vi har haft kontakt på senare år har varit övervägande positiva och kärleksfulla. 

En gång när hon var fem eller sex år så sa jag att det var svårt för mig att hjälpa henne med olika saker och så, eftersom hon inte pratade med mig. Hon grät då och sa att "du ska tvinga mig".

Det har jag funderat mycket på. Som att jag måste bryta ner ett motstånd. Vilket inte alls ligger för mig. Människor som avvisar mig, dem drar jag mig undan. Jag hatar att bli avvisad, väljer hellre att backa undan. Om jag förstått mer då så skulle jag ha varit mer ihärdig.