Släkting som beter sig helt galet

Möjligen autism nu när du skriver det, just det här att hon har svårt med inlevelseförmågan, ett väldigt svartvitt tänk och litet socialt behov. 

Hon är inte känslokall utan har bara väldigt svårt att förstå att människor kan fungera på ett annat sätt än hon. Jag måste förklara människors känslor och reaktioner på ett pedagogiskt sätt och sedan kopierar hon det jag säger om känslor . 

Det här blev lite av en aha-upplevelse. Jag tror att jag har haft svårt att se det eftersom jag är den som har fått höra att jag är fel och konstig av henne. 

När jag var yngre så trodde jag på det men när jag växte upp insåg jag att ingen annan ser mig som hon gör,  Jag har flera nära vänner, hamnar ytterst sällan i konflikt med kollegor och får ofta höra att jag är så lätt att samarbeta med. 

När vi var flera släktingar som hjälptes åt så samarbetade jag jättebra med dem medan hon var den som fräste, skrek och suckade åt folk. 

Det är inte jag som är problemet, jag ser det nu. 

Om hon har autism skulle jag ha en helt annan förståelse för hennes beteende. Det är ju inget man kan rå för och då behöver man vissa anpassningar som underlättar.

Jag menar absolut inte att personer med autism beter sig galet utan att det kan uppfattas så om man inte förstår att personen har en NPF och vika svårigheter det kan innebära. . 

Jag ska försöka tänka så fortsättningsvis så kanske det blir lättare att stå ut. 

Ja, men man kan även behöva markera mot människor som har högfungerande autism (det vill säga normalbegåvade människor, men som har stora svårigheter att förstå sig på sig själv och andra). 

Man kan behöva säga att det "där du säger stämmer inte för att ...."

Men det kanske du bara orkar med efter det jobbiga som ni måste göra är klart. 

Om det är så att hon har en sådan diagnos (inte ovanligt, ca en person på 100, med lite fler killar än tjejer), så slår hon omkring sig nu när det är känslomässigt påfrestande tider, för hon har inte fullt koll på egna känsloreaktioner och inte heller på vad hon säger har för inverkan på andra fullt ut känslomässigt. Det är därför hon inte har vänner.

Hon har sannolikt haft det jobbigt socialt högre upp under skolåren och har därför dessutom med sig en del psykologiska sår från den tiden. Som hon har svårt att själv se och bearbeta. 

Absolut, jag kommer att förklara det för henne och markera att det inte är ok.

Hon ringde till mig vid ett tillfälle och var ledsen över hur illa hon beter sig mot folk (inte mig specifikt) så det är tydligt att hon inte har kontroll över sina känslor. 

Vår relation bygger redan på att jag har tålamod och överseende. Om hon faktiskt har en NPF så skulle det kanske inte kännas lika betungande och sårande. 

Samtidigt är det här en extremt jobbig period för mig också och hon är egentligen min närmaste släkting så jag känner en sorg över att det är så här mellan oss. 

Jag hade behövt någon som stöttar mig på det sätt som jag stöttar henne men jag måste acceptera att det inte kommer att hända. 

Nej, tyvärr är det nog så, om hon skulle ha potential att utvecklas mycket på det sättet, så hade du nog redan sett lite sådana tecken hos henne. Eftersom jag uppfattar att hon är vuxen och inte en tonåring. 

Du får söka stöd bland vänner och/eller en kurator eller diakon. 

Är det du mamma E? Det låter som du.... och din dotter har autism... pratar du om en situation där mamma och pappa skulle hjälpa mig ifrån en relation och det slutade i att ni lämnade mig och åkte med alla mina grejer kvar i huset ni sa var farligt för mig,? Efter att ni fått utbrott och med 2 vittnen närvarande, anklagat mig för o vara dum mot er när jag ville att ni skulle pausa ert skrikande på mannen o låta mig samla mig i panikattacken jag hade pga alla bråk o skrik?? Om inte så ber jag om ursäkt att jag tog ordet från dig.... och raderar omedelbart för o inte ta fokus från din tråd mer än jag redan gör.... förlåt, egna bekymmer med föräldrar jag nyss brutit upp med

Det är ju inte helt säkert att hon har autism, för det behövs en utredning för att fastställa det. Men något är det! Kan ju t.ex. vara instabil personlighetsstörning + ADHD också. 

Nej, det handlar inte alls om det du beskriver. Jag är ledsen att du har behövt gå igenom det. 

Anonym (L) skrev 2025-12-18 11:57:39 följande:

Ja absolut, det behövs förstås en utredning, det var bara en ny tanke för mig. 

Det finns en del psykisk ohälsa i släkten så det finns flera alternativ. 

Jag vet att hon mår dåligt psykiskt och hon har som sagt kontakt med vården. Jag har full förståelse för det och det skulle vara mycket lättare om hon bara sa förlåt och erkände att det är därför. 

Jag har dragit mig undan de senaste dagarna, fixat saker själv och inte hört av mig. Hon ringde mig nyss och lät ganska osäker och extra trevlig. 

Någonstans vet hon att hon gör fel och ångrar sig antagligen. Jag önskar bara att hon pratade med mig om det. 

Om hon har odiagnosticerad autism så har hon säkert känt sig orättvist och illa behandlad hela livet. Det har varit fel på alla andra, aldrig på henne.

Då skulle en diagnos underlätta för henne att både förstå sig själv och andra.

Men hon skulle kanske vägra, hon låter rätt envis.